Startsida
 Begreppet liberal
 Liberalismens historia
 De liberala tänkarna
  - John Locke
  - Adam Smith
  - Anders Chydenius
  - Thomas Jefferson
  - Frédéric Bastiat
  - Richard Cobden
  - John Stuart Mill
  - Vilhelm Moberg
  - Friedrich Hayek
  - Ayn Rand
  - Milton Friedman
  - Robert Nozick
 Lästips
 Länkar
 Vilka är vi?




Liberalismens historia

Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det må vara samhällsnyttan, historien, ekologin, eller klassens eller nationens/rasens välgång. Liberalismen bryter med alla dessa och säger rent ut att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål.

På det viset är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet – mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontrolliver, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrolldrömmar.

Liberalismens uppkomst

Idén om människan som ett självändamål har dykt upp många gånger i historien. Som med så mycket annat kan man tala om att det började med "redan de gamla grekerna". Vissa av de sk "sofisterna", särskilt filosofer som Gorgias, Protagoras och deras efterföljare, framförde redan på 400-talet f Kr starka argument mot slaveriet, och menade att alla människor borde ha lika rätt att leva i frihet. Några av dem utvecklade förbluffande moderna tankar om att staten inte alls var någon naturgiven, gudomlig institution, utan bara ett verktyg för att ge oss ömsesidig säkerhet.

Det kom emellertid att dröja fram till 1600-talets England innan man kan tala om liberalismen som någon slags sammanhållen ideologi. Det var ingen slump. Frihetliga idéer växte ofta fram i kamp mot kyrkans försök att kontrollera människans tänkande. De blodiga religionsstriderna mellan olika fraktioner väckte tanken att alla kanske inte måste tvingas till en viss tro, utan att man kan leva fredligt trots olika uppfattningar. Tidiga liberala filosofer ställde frågan om det ens gick att tvinga människan till de rätta tankarna. Sanningen kan man bara komma fram till frivilligt, inte genom tvång, menade de. Samtidigt fanns en utbredd motvilja mot den ekonomiska utsugning som kungens monopol, skatter och tullar innebar. De grupper som riskerade att utsättas för religionsförtryck eller ekonomiskt förtryck började kämpa för minoriteters rätt till frihet – och den minsta minoriteten är ju den enskilda individen.

Under 1640-talet dök den första moderna liberala grupperingen upp, The Levellers. Levellers bestod av den medelklass som motsatte sig den totala kungamakten och i stället slogs de för individens frihet, demokrati, rättssäkerhet, religionsfrihet och ekonomisk frihet. Varje människa äger sig själv, och har rätt att leva sitt liv som hon vill så länge hon inte kränker andras frihet, menade man. De kallades utjämnare, levellers, för att de ville avskaffa alla medfödda bördsprivilegier och all diskriminering. Människors egendom och inkomster skulle dock ej utjämnas, utan var nödvändiga för friheten, menade de. När Cromwell blev landets diktator fängslades liberalerna, men idéerna levde vidare. Levellers skrev sina sista texter från fängelsehålorna i Towern.

Så småningom efterträddes de av ett långlivat engelskt liberalt parti, som av de konservativa smädades som "whigs", vilket var ett skotskt öknamn för häst- och boskapstjuvar. En grundläggande tanke var en arkaisk dröm om en ursprunglig konstitution, ett frihetligt, traditionellt England som man önskade tillbaka till. Kornet av sanning i historieskrivningen var att den engelske kungen Johan utan land redan år 1215 hade tvingats underteckna Magna Carta, där han förband sig att inte styra enväldigt, utan var själv tvungen att lyda lagen, särskilt rättssäkerheten.

Liberalismens fader

Den person som mer än någon annan bidrog till de frihetliga idéerna var filosofen John Locke, ofta kallad "liberalismens fader". 1690 publicerades hans bok Two Treatises of Government ut, en klassiker med en integrerad förklaring av människans behov, hur vi förvärvar rättmätig egendom, och om hur politiken bör se ut. Lockes menar att människans mål är självbevarelse, om hon inte överlever kan hon inte göra någonting, eller få någon lycka. Men för att överleva måste människan agera, hon måste använda sitt förnuft och besluta hur hon skapar sig en tillvaro som är så bra som möjligt. Det kan hon inte göra om hon är underkastad andra människors diktat. Om hon ska kunna leva gott måste hon alltså skyddas från tvång och våld. Locke formulerar det som att vi alla har en rätt till "liv, frihet och egendom", att ingen har rätt att använda våld eller tvång mot någon annan, annat än i självförsvar.

Detta gäller även staten. Om vi människor inte har rätt att använda tvång mot varandra har vi inte heller rätt att ge en sådan rätt till staten. Den ska därför begränsas till en nattväktarstat som bara ska skydda våra fri- och rättigheter och i övrigt låter oss vara i fred. Om staten tvärtom förtrycker oss och kränker våra rättigheter har människorna rätt att göra uppror, och skapa en ny, liberalare statsmakt. Lockes idéer användes för att försvara "The Glorious Revolution" i England 1688 som begränsade kungamakten och började liberalisera landet.

De ekonomiska liberalerna

John Lockes filosofiska lärdomar kompletterades snart av ekonomiska. De franska fysiokraterna, med namn som Quesnay och Turgot gjorde från mitten av 1700-talet upp med den gamla reglerande, "merkantilistiska" tull- och regleringsvänliga ekonomiska politiken, och förklarade att samhället mådde bäst av laissez-faire-politik där staten låter näringarna vara i fred. Fysiokraterna hade ibland fel, bland annat trodde de att jordbruket var den enda skapande näringen, men deras pedagogiska förklaringar av varför en fri ekonomi ger välstånd för alla parter spreds snabbt. Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades ("skiftades") och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

I Sverige läste bl a den österbottniske prästen Anders Chydenius om de fysiokratiska idéerna. Han blev därefter den förste svensk att kämpa för ett konsekvent liberalt program, bl a som riksdagsman. Redan före Adam Smith skrev han om den självreglerande marknaden och för frihandel, och han kämpade mot förtrycket av tjänstefolk och fattiga. Chydenius var mannen som drev igenom Sveriges första tryckfrihetsförordning 1776, och religionsfrihetsförordningen 1781.

Nu fanns både den moraliska förklaringen av varför friheten är riktig och varför den leder till goda ekonomiska resultat. Inte minst spred sig dessa tankar i kolonierna i Amerika, där många inspirerades av Lockes läror, samt radikala whig-pamfletter (t ex "Cato's Letters"). Resultatet blev en liberal medvetenhet. Amerikanerna ville inte längre leva under den brittiska kungen, utsugna av tullar och skatter, utan ville leva sina egna liv och behålla vad de producerade.

Revolution!

Den amerikanska revolutionen blev resultatet år 1776, då den engelske kungen kastades ut. Den klassiska självständighetsdeklarationen, författad av den liberale politikern och tänkaren Thomas Jefferson, inspirerades starkt av Locke. Den slog fast att människan hade rättigheter: "among these are life, liberty and the pursuit of happiness" – och statens uppgift är att skydda dem. Om den inte gör det var det rätt att göra revolution.

Statsmaktens roll i Amerika begränsades kraftigt, och de sanna liberalerna, som Jefferson, ville även avskaffa slaveriet, som européerna hade infört i Amerika. Det skulle ta ytterligare många år av liberal kamp innan slaveriet kunde avskaffas, men grunden lades av den deklaration som slog fast att människor är född med lika rättigheter. Amerikanska politiker som Jefferson, Benjamin Franklin och James Madison tillhör de få liberala tänkare som fick en möjlighet att även genomföra sina idéer i praktiken. Resultatet blev stor individuell frihet vilket innebar att de fattiga kolonierna genomgick en rask utveckling och så småningom blev världens mäktigaste nation.

Den amerikanska revolutionen fick allt fler att ansluta sig till idén om mänskliga rättigheter, och filosofer som Humboldt och Kant utvecklade tanken på lika rättigheter. Men trots att de liberala tänkarna låg långt före sin tid glömde de nästan alla bort hälften av mänskligheten. Få av dem vågade ifrågasätta kvinnornas underordnade ställning. Den första som på allvar gjorde det var engelskan Mary Wollstonecraft i sitt dramatiska verk, Till försvar för kvinnans rättigheter från 1792. Hon menade att exakt samma resonemang gällde för kvinnor som för män: förnuftsvarelser behöver frihet, och bör ha lika rättigheter. Kravet på jämställdhet mellan könen blev därefter en central del av det liberala programmet.

1789, blev det revolution även i Frankrike, mot den absoluta monarkin. Inledningsvis leddes revolutionen av liberala element, inspirerade av Locke och amerikanerna, och de utnyttjade de första åren till att liberalisera landet. Men dessa manövrerades snart ut av de sk jakobinerna, som inspirerats av Rousseaus tankar, som kan tolkas i socialistisk och statsvänlig riktning. Under Robespierres ledning fick de makten och skapade under några år ett skräckvälde, där inte bara adelsmän utan också liberaler och demokrater halshöggs.

Adam Smith

Samma år som den amerikanska revolutionen inträffade, 1776, gavs också ett av de viktigaste liberala verken ut. Det var den skotske moralfilosofen Adam Smith som gav ut sitt ekonomiskt liberala traktat The Wealth of Nations, som födde den nationalekonomiska vetenskapen. Smith förklarade att frivilliga utbyten bara äger rum om båda parter tycker sig tjäna på det, och ansåg att staten skulle låta ekonomin vara i fred.

Om den gjorde det och bara upprätthöll det liberala regelverket skulle alla tjäna på att folk eftersträvade vinst – det leder ju "som av en osynlig hand" till att de gör gott för andra, t ex erbjuder dem billiga och bra produkter. Det revolutionerande i denna tanke är att människor inte är varandras fiender, vi är inte hot mot varandra som alltid måste kontrolleras. Tvärtom gynnar vi andra människor genom att agera i vårt eget intresse. Det gjorde att individens frihet för första gången inte betraktades som ett hot mot andra, utan som en tillgång. I en fri kapitalism uppstår en avancerad arbetsdelning – även internationellt genom frihandel – som ger stor effektivitet, vilket alla tjänar på. Alla gör det de gör bäst och kan byta till sig det de behöver från andra.

Smith fick inflytelserika lärjungar i de klassiska ekonomerna, som David Ricardo, Jean-Baptiste Say och James Mill. Den ekonomiska liberalismen var nu mer utvecklad än någonsin, och Adam Smith lästes i breda kretsar. Inte minst bland de engelska politikerna, som liberaliserade marknaderna. Resultatet blev att mer och mer av industriproduktion föddes i avreglerade områden. Fabrikerna, arbetsdelningen och den nya tekniken tilläts få ett stort genomslag och ökade produktionen och rikedomen mycket snabbt. Den industriella revolutionen var snart ett faktum - med en aldrig tidigare skådad välståndsförbättring för hela folket. Den var så dramatisk att människor för första gången på allvar började bry sig om och rätta till de kvardröjande problem som människor i alla tider och på alla platser alltid levt under, fattigdom, hunger, ohälsa.

Liberalismens 1800-tal

1800-talet har många gånger kallats liberalismens århundrade, och även begreppet liberalism började användas. Praktiskt taget alla europeiska stater började avskaffa bördsprivilegierna, minska inblandningen i ekonomin, öppna gränserna, öka yttrandefriheten och minska religionsförtrycket. I England spreds laissez-faire-tankarna under tidigt 1800-tal vidare av den utilitaristiske filosofen Jeremy Bentham och hans anhängare. De menade att människor i allmänhet visste sitt eget bästa, mer än en korrupt byråkrati, och att demokrati och fria marknader därför skulle leda till största möjliga lycka för största möjliga antal.

Mycket inflytelserika var de sk "manchesterliberalerna" – uppkallade efter den industristad de kom ifrån – med liberala företagare som Richard Cobden och John Bright i spetsen. De kämpade för demokrati och marknadsekonomi genom pamfletter, föredrag och genom att välja in egna kandidater i parlamentet. Framför allt slogs de för frihandeln och mot kolonialism och imperialism. Genom sin förening "Anti-Corn Law League" triumferade de på alla fronter 1846 när de lyckades tvinga regeringen att avskaffa de spannmålstullar som bestal folket på billigt bröd, och skapade hunger i Irland och England.

I det mindre liberala Frankrike hade de radikala liberalerna sin man i Frédéric Bastiat, som på ett sällsynt pedagogiskt sätt förklarade varför friheten ska vara fullständig och staten minimal. Han var Locke-inspirerad och förklarade att människans natur kräver rättigheter, men framför allt var han "harmoniekonom" och menade att samhällsgruppers intressen inte står i konflikt, utan tvärtom tjänar alla på fri marknad och fri handel. Bastiat fick ett stort inflytande, inte minst i Sverige där den radikalt liberale Aftonbladet-redaktören Lars Johan Hierta introducerade honom för svenska läsare. Även den svenske finansministern J A Gripenstedt läste Bastiat och avskaffade sedan ståndsprivilegier och genomdrev näringsfrihet och frihandel – något som lade grunden för Sveriges industrialisering och hundra år av tillväxt. Hundra år som omvandlade Sverige från att vara nästan det fattigaste landet i Europa till det rikaste.

Richard Cobden och Bastiats lärjunge Michel Chevalier lyckades 1860 driva fram ett frihandelsavtal mellan Frankrike och England, som sedan allt fler länder anslöt sig till – bland annat Sverige. Det gav en våg av frihandelsreformer i Europa och tullmurarna föll som käglor. Trots vissa bakslag ökade handelsutbytet ständigt därefter, vilket möjliggjorde Europas välståndsexplosion.

I Frankrike hade Bastiat liberala kolleger som filosofen Benjamin Constant som skrev mycket om nödvändigheten av frihet, och varnade för anti-liberala frihetsdefinitioner, och Alexis de Tocqueville, som förklarade frihetens betydelse för människans ansvarstagande och initiativkraft. I England fortsatte den store liberala premiärministern William Gladstone att demokratisera landet och avskaffa tullarna, inspirerad bl a av den religiöse liberalen Lord Acton.

Triumf - och sorti

Mot slutet av 1800-talet hade liberalismens idéer befriat stora delar av Europa från förtryck och fattigdom. Slaveriet och bördsprivilegierna var på väg att bli ett minne blott. För första gången i världshistorien höll det stora folkflertalet på att få en dräglig tillvaro - tack vare att de tillerkändes den grundläggande rätten att slippa tvång! För första gången i världshistorien var människor på väg bort från den extrema misären, därför att de för första gången fick friheten att försöka ta sig ur den.

Men samtidigt började den tidigare så livskraftiga liberala rörelsen vackla.

Det gamla konservativa hotet hade kompletterats med det socialistiska. Och båda ideologier gjorde upp med sina egna arkaiska drömmar om samhällen utan industri och teknik. De lånade nu i stället mycket av den liberala tro på framtiden och vetenskapen som tidigare gjort den suverän. De blundade för den nödvändiga kopplingen mellan utvecklingen och individens frihet. De ville åtnjuta välståndet och framstegen som den liberala epoken gjorde möjliga, utan att respektera den frihet som var dess förutsättning. Liberalismen har gjort sin plikt, liberalismen kan gå, tycktes vara deras uppfattning.

Starka koalitioner som hade stött friheten såg nu att de hade andra intressen. Företagare som väl fått sin frihet att producera började kräva tullskydd och privilegier, en medelklass som just fått sin rösträtt ville inte fortsätta att ge den till de fattigare. En framväxande arbetarklass, reagerade mot detta klassförtryck och krävde inte längre lika frihet, utan egendomsomfördelning och planhushållning. En framväxande nationalism satte geografin och historien över individen, och började se färgen på individens hud som viktigare än vår karaktärs innehåll

Liberalismen började sakta förändras inifrån under trycket från olika yttre krafter. En liberal filosof och ekonom som John Stuart Mill leddes av sin utilitarism till att bortse från det principiella behovet av frihet. Där de liberala tidigare tänkt i grundläggande termer om vilka förutsättningar som ger vilka resultat fokuserade man nu bara på resultatet – och ville gärna lagstifta fram dem. Man skulle nu pröva sig fram och utvärdera effekterna efteråt. Där man tidigare ansåg att ökad produktion och innovationer skulle ge ökad rikedom, ville man nu ta genvägen att ge ökad rikedom politiskt – genom att ta från produktionen! Mill själv betraktade sig även mot slutet av sitt liv som anhängare av laissez-faire, men han bidrog till att öppna dörren mot socialdemokratiska idéer om omfördelning och regleringsiver.

Vissa liberaler utvecklades i nationalistisk riktning och började stödja sina egna staters imperialistiska politik, även om den kränkte människor i andra länder, och skapade centralisering i hemlandet. En sen gammelliberal som Herbert Spencer, som avskydde kolonialism och nationalism, tvingades mot slutet av 1800-talet konstatera att den frihet man vunnit höll på att gå förlorad. Staterna började växa sig mäktiga igen, tvång sågs återigen som ett legitimt medel, gränserna stängdes för människor och varor och krigets vindar tornade upp. Spencer varnade för en "åter-barbarisering", när kommersialismens samhälle (där människor byter värden frivilligt) ersattes med militarismens samhälle (där man stjäl värden).

Han fick tyvärr i mångt och mycket rätt. 1900-talet inleddes med det största kriget dittills, som följdes av ännu ett. Handelsutbytet begränsades och människor tvingades återigen visa pass för att komma över nationsgränserna. I alla länder blev regeringarna mer repressiva. I Ryssland tog kommunisterna makten, och i Centraleuropa dök det upp fascistiska och nationalsocialistiska stater. De flesta intellektuella i västerlandet ansåg att tiden var ute för 1800-talets samhälle och såg med nyfikenhet och intresse på de nya totalitära staterna som försökte utplåna individen för kollektivets skull.

Under trycket från detta gick liberalismen ur modet. De som försökte upprätthålla den, ersatte den med en "socialliberalism" som behöll tron på demokrati och personlig frihet, men godtog ökad politisk makt över ekonomin, t ex vad gäller omfördelning. Den interventionistiska ekonomen Keynes, som trodde att staten till och med skulle kunna styra konjunkturerna, fick på 1930-talet ersätta de traditionella liberala visdomarna, till och med i de liberala ursprungsländerna USA och England.

Liberalismens renässans

Men i skuggan av dessa ideologier började de liberala tankarna återigen växa sig starka, nu byggda både på gamla lärdomar och nya insikter. De totalitära ideologierna och krigets fullständiga utplåning av individen väckte återigen människans frihetstörst. Den store svenske liberalen och anti-nazisten Torgny Segerstedt skrev redan 1942 att ett värde uppskattas först när det hotas på allvar, och att det första människor skulle göra efter kriget var att "kränga av sig tvångströjan". Han fick rätt.

De österrikiska ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich Hayek flydde till USA undan nazismen, och de spred de idéer som förbjöds i Europa, att både ett fritt samhälle och en fri marknad är nödvändiga för att tillåta en spontan, frivillig ordning. De menade att det var statsplaneringen av ekonomin som hade möjliggjort och till och med tvingat fram diktaturer i Europa. Karl Popper delade deras tro på ett öppet samhälle som inte styrs ovanifrån, och han förklarade det enorma värdet i demokratin, yttrandefriheten och religionsfriheten, inte minst för att undvika tyranni. Samtidigt återupplivades en amerikansk tradition av ekonomisk liberalism när nobelpristagare som Milton Friedman och James Buchanan förklarade varför staten måste begränsas för att ge utrymme åt människan.

Filosofen och författarinnan Ayn Rand hade flytt till USA från Sovjetunionen, och hon utarbetade en livsbejakande filosofi fokuserad på individens behov av förnuft och rätt till frihet som inspirerade många tusentals att återigen slåss för friheten. Och i hennes fotspår följde så småningom andra filosofer som t ex Robert Nozick, Murray Rothbard och Tibor Machan. Samtidigt utvecklade filosofer som John Rawls och Ronald Dworkin socialliberala teorier, som förespråkade statliga ingrepp i ekonomin, men kämpade för den individuella friheten på andra områden.

Och i bakgrunden av alla dessa tänkare har det trätt fram en väldig uppsjö av liberala tänkare, forskare, journalister och debattörer. I takt med att andra ideologier har visat upp sina mänskliga och ekonomiska katastrofer har frihetsalternativet åter uppmärksammats. Numera har socialliberaler börjat kalla sig liberaler igen, och även många konservativa och socialdemokrater vill gärna kalla sig liberaler. De egna ideologierna är allt för diskrediterade, efter årtionden av överhetsstyre och nonchalans mot människors frihet.

I början av 2000-talet är liberalismen återigen en intellektuell faktor att räkna med. Ständigt presenteras nya skrifter och idéer som styrker frihetens sak, och överallt omkring oss kan vi se hur fakta bekräftar de liberala slutsatserna om frihetens fördelar och tvångets misslyckande. En idésituation som inte så lite liknar det sena 1700-talet – perioden före de stora liberala genombrotten.

Men det krävs liksom då att individer tar ställning och vågar bekämpa makten. Det krävs, liksom för 200 år sedan, en idéburen rörelse som står fri från särintressen och kämpar för friheten i sig oavsett vem som hotar dem. Det krävs liberaler som lika modigt angriper högerns vilja att kontrollera vårt privatliv och vår livsstil, som vänsterns vilja att kontrollera vårt ekonomiska beteende. En rörelse mot all kontroll av människors beteende, alla ingrepp i hennes rätt att handla och producera fritt, och alla försök att låsa in människor bakom gränser och tullar. En rörelse som säger att du bara har ett liv – och det tillhör dig. Ingen annan.

Författare: Johan Norberg