Den unge Harvardfilosofen Robert Nozick (1938-2002) gjorde mer än någon annan för att akademiska kretsar återigen skulle ta upp liberalismen till granskning. Hans huvudarbete Anarchy, State and Utopia från 1974 är en av den politiska filosofins självklara utgångspunkter, och när akademiska motståndare kritiserar laissez-faire-liberalismen är det ständigt Nozick som står i skottgluggen.

Tvärtemot vad som ibland görs gällande höll Nozick fast vid liberalismen till sin död, men han var inte primärt en politisk filosof. Han ville tänka nytt på alla filosofins områden. Han byggde inga tankesystem, utan erbjöd skisser, utkast och preliminära slutsatser, och kastade sig ständigt över nya ämnen. På det viset blev han en av vår tids mest mångsidiga och uppfinningsrika tänkare.

Biografi
Nozicks idéer
Har Nozick ändrat sig?
Litteratur

Biografi

Robert Nozick är av rysk-judiska härkomst, hans föräldrar kom till USA på 20-talet. Han slog in på filosofibanan och fick ögonen på sig då han redan i 20-årsåldern gjorde viktiga arbeten inom beslutsteori. 1969 blev han professor i filosofi vid Harvard, den yngste professorn universitetet haft.

Det gjorde att hans anslutning till en renodlad liberalism i John Lockes anda desto mer uppseendeväckande, när han 1974 — i 35 årsåldern — gav ut boken Anarki, stat och utopi. Det blev en försäljningsmässig succé vilket inte är särskilt vanligt för filosofiska traktat.

Delvis berodde det på intresset för de nya liberala åsikterna, delvis på den stil som de presenterades med. Boken är sällsynt spirituell och fantasifull på ett sätt som är ovanligt inom facklitteraturen. Den är fylld av oväntade uppslag, tankeväckande exempel och drastiska tankeexperiment – och en stor portion humor. I en fotnot kan författaren plötsligt berätta en rolig historia som endast vagt har med framställningen att göra.

Även om boken gav ny kraft åt laissez faire-liberalismen, eller libertarianismen som den ofta kallas på engelska, är den långt ifrån ett manifest. Den är snarare ett tankeexperiment, fyllt av provisoriska slutsatser, som Nozick öppet medger är vad han hittills ser som det rimligaste svaret på en fråga – men han är inte säker. Flera gånger förblir snåriga tanketrådar olösta. Nozick är besatt av de ämnen han ger sig i slag med, och följer dem nyfiket och förutsättningslöst genom invändningar och prövningar till dess logiska slutpunkt. Flera gånger kan han utveckla en tankegång i renodlad form över ett flertal sidor – ofta ett argument mot den egna framställningen – och utveckla dess problem och förtjänster, för att plötsligt vända tillbaka till huvudspåret på ett sätt som kan göra det svårt att följa argumentationen, men som eggar läsarens fantasi och suger in henne i boken. Här finns något att tampas med för alla hjärnceller.

För boken fick Nozick den prestigefyllda utmärkelsen National Book Award. Han imponerade även på motståndarna och en kritiker kallade avhandlingen "briljant och förvirrande". Briljant för att Nozick hade så goda argument för sina åsikter. Förvirrande för att åsikterna var så konstiga.

Under alla omständigheter ledde det till att många akademiker åter betraktade laissez-faire-liberalismen som en reell fiende, och såg sig tvungna att bekämpa den på allvar. Resultatet blev att liberalerna fick chansen att svara, och att debatten om staten och indiviens rättigheter kom igång på allvar. En debatt som inte har upphört sedan dess.

I den intensiva debatten om boken har Nozick själv inte tagit stor del, eftersom han ville gå vidare och inte fastna i sitt debutverk. Han har uppmanat andra att vidareutveckla idéerna och har noterat att förvånansvärt många gjort just detta. I förordet till Socratic Puzzles (1997) förklarar han att han troligen gör störst insats genom att tänka ut nya saker på nya områden, än genom att fastna i ett försvar av gamla positioner. Framför allt är det roligare: "I did not want to spend my life writing ’The Son of Anarchy, State, and Utopia’, ’The Return of the son…’ etc. I had other philosophical questions to think about", förklarar han (sid 2).

Nozick ville inte se sig som främst en politisk filosof. I stället ägnade han sig åt filosofins andra stora frågor, bl a i Philosophical Explanations (1981), som berör personlig identitet, metafysik och kunskapsteori och etikens grunder. Bland de andra verken märks The Examined Life (1989) om människan och livet, The Nature of Rationality (1993) om mänskligt förnuft och behovet av principer, Socratic Puzzles (1997), som är en essäsamling med flera kapitel som är relevanta ur liberal synvinkel, samt det sista verket, Invariances (2001), som ställer frågan vad sanning egentligen är när det gäller världen och etiken.

Nozick hoppade mellan ämnen. Hans arbeten är ibland skisser som han gärna såg att andra fyllde i, justerade eller korrigerade, själv riktade han blicken mot nya forskningsfält. Särskilt hans idéer om personlig identitet och förnuftets funktion har satt djupa avtryck i filosofilitteraturen, och med det har han troligen bevisat sig vara en av vår tids mest mångsidiga och uppfinningsrika filosofer.

Allt skrev han med sin karakteristiska öppenhet, som om han prövar olika idéer för att se om de bär. Hans uttalade mål är inte att tvinga människor att bli övertygade av hans framställning, utan att stimulera dem till att själva tänka på dessa frågor i nya och djupare banor. Det är en öppen och tolerant metod som han själv menar är en naturlig fortsättning på hans liberala åsikter inom politiken. Motviljan mot tvång är ett av få genomgående teman i Nozicks texter.

Nozicks idéer

Anarki, stat och utopi utgår på lockeanskt vis från individens rättigheter som inte får kränkas. Varje individ har rätt att leva och använda sin egendom utan inblandning från andra, så länge hon respekterar andras lika frihet.

Nozick förklarar endast mycket kortfattat varför människan har rätt att vara fri, det som hans idéer grundar sig på. Ett meningsfullt liv skapar man genom att leva efter sin egen fria vilja och sina egna förnuftsvalda planer. Om man hindras från detta hindras man från att söka det goda livet. Man reduceras till ett redskap för andras mål.

Det finns inte en enda stor statsorganism som kan offra en liten lycka för ett "större" värde. Det finns bara individuella människor, som bara har ett liv. Om deras intressen och mål offras för andras skull får de inte ut någonting för detta — de bara offras. Utilitarister och pliktetiker som kan tänka sig att offra individens frihet och egendom på sådant vis tänker på staten som en organism och tar inte hänsyn till att individer lever separata liv med olika intressen.

Till skillnad från liberala filosofer som Locke, Spencer och Rand utvecklar Nozick inte sitt argument för rättigheter. Därför hänger rättighetsresonemanget delvis i luften när Nozick går vidare i resonemanget, vilket är ganska typiskt för hans bok. Hans projekt är nu att visa två saker: att det är legitimt att ha en nattväktarstat, samt att det INTE är legitimt att ha en stat som är större än nattväktarstaten.

Naturtillståndet

Det första gör Nozick genom att likt John Locke föreställa sig ett hypotetiskt naturtillstånd, före grundandet av staten. Även där har individer rätt att leva fritt. För att skydda detta menade Locke att rationella människor grundar en statsmakt. Nozick menar däremot att individer ansluter sig till frivilliga skyddsorganisationer som inte har monopol på våld, utan bara skyddar egna medlemmar.

Problemet är att vissa skyddsorganisationer skulle utgöra en stor risk för andra individer, t ex genom riskabla rättsprocedurer där de ingriper utan bevis. Nozick tror att den organisation som har säkrast procedurer skulle attrahera flest medlemmar. Denna har också rätt att skydda folk genom att förbjuda organisationer som utgör stora risker för andras rättigheter. Till slut finns det bara ett skyddsväsende inom varje geografiskt område.

Men det är ännu bara en "ultraminimal stat" eftersom den inte skyddar alla inom detta område, bara de anslutna. Här griper Nozick in med en tveksam princip som går ut på att man bara får förbjuda sådana risker mot en viss kompensation. Traditionellt skulle man i liberal teori annars hävda att man antingen har rätt att förbjuda en verksamhet som är riskabel för andra, eller så har man det inte.

Utan att egentligen argumentera för det introducerar Nozick ett mellanting, där man får förbjuda vissa risker, endast om de som drabbas kompenseras för detta. Då kommer den ultraminimala staten kompensera andra människor (för att deras skyddsorganisationer förbjuds) genom att utsträcka sitt skydd till även dem. Plötsligt har vi en nattväktarstat som har monopol på våld och har till enda uppgift att skydda människor från våld och tvång.

Den liberala kritiken mot Nozick har riktat in sig mycket på detta avsnitt, som verkar vara ett både omständligt och tveksamt sätt att försvara en statsmakt. Det finns både enklare och rättfärdigare sätt att legitimera nattväktarstaten.

Större stat omoralisk

I nästa steg visar Nozick att skydd av frihet är den enda rättmätiga uppgift staten har. Det gör han genom att vända sig mot det vanligaste argumentet för större statsmakt, egendomsomfördelning. Den främste måltavlan är en annan Harvardfilosof, John Rawls.

Rawls hade 1971 givit ut sin klassiker "A Theory of Justice" som utgår från ett något annorlunda naturtillstånd än Nozick. Han tänker sig att rationella individer möts för att besluta hur samhället ska se ut, men bakom "en okunnighetens slöja" utan att veta något om sig själva, samhällsposition, förmögenhet, intelligens, moral osv.

Enligt Rawls skulle alla inrikta sig på att försäkra sig mot det sämsta utfallet, så man skulle bestämma sig för en jämlik fördelning av alla livets goda, främst egendomen. Endast om någons förbättrade situation, t ex högre inkomst, gör det bättre även för den sämst ställda gruppen, så är det rättvist enligt Rawls.

Nozick invänder mot Rawls att denne betraktar all egendom som manna från himlen. Men det är ingen gemensam kaka som Rawls (eller individer i originalsituationen) har rätt att pytsa ut efter eget tycke och smak, för att göra sin egen situation så bra som möjligt. Det är tvärtom en mängd olika kakor som produceras av verkliga personer på olika håll i samhället.

För att kunna fördela denna egendom måste staten stjäla den av producenterna, eller de som dessa frivilligt överlåtit den till. Om det är rättvist har inte att göra med om någon i en viss situation skulle vilja ha producentens egendom för att göra det bra för sig själva.

Nozick gör en parallell med elever i en skola som fås att glömma vilka de är, vilken intelligens och vilja de har. Det är möjligt att dessa då skulle välja en helt jämlik fördelning av betyg och tentaresultat för att garantera sig från att få underkänt. Men vad bevisar det? Endast att vissa människor kanske vill ha vad andra har givit upphov till.

Rawls menar emellertid att ett sådant jämlikt utfall är rättvist om det tillämpas på hela samhället, därför att han är determinist. Han anser att framgången i ett samhälle beror på faktorer som vi inte har gjort oss förtjänta av, genuppsättning, uppfostran, rika föräldrar osv.

Nozick påpekar att i konsekvensens namn måste man i så fall även omfördela de naturliga förutsättningarna, om man har möjlighet att göra det. När man t ex kan bota blinda genom att transplantera hornhinnor borde staten således tvinga en seende att efter ett visst antal år ge sina ögon till någon som är blind.

Detta illustrerar grundfrågan: Nozick menar att rättvist innehav inte handlar om att ha gjort sig förtjänt av något, utan om att ha rätt till egendomen. Enligt rawlska kriterier kanske jag inte har gjort mig förtjänt av de julklappar jag får varje år, det arv mina föräldrar ger mig, eller min genuppsättning. Men jag har inte tagit dem från någon annan som hade rätt till dem, och då finns det ingen annan som kan ha några anspråk på dem.

Rättvis äganderätt

För att kunna försvara sin teori nyintroducerar Nozick John Lockes teori om vad som är rättmätigt innehav. En äganderätt skapas då någon individ blandar sitt arbete med oägd materia, enligt Nozick. Om någon skapar ett ting, eller brukar en jordplätt så blandas det han äger, arbetet, med det ingen äger, materian, och han är att betrakta som ägare av det skapade. Detta förutsatt att ingen äger råmaterialet eller marken.

Nozick anser att man har rätt till en egendom om man har blandat sitt arbete med det oägda, skapar något nytt ur det, eller får det, byter eller köper det i frivilliga transaktioner, dvs inte genom stöld eller bedrägeri.

På denna grund förkastar Nozick varje tanke på att staten genom tvång ska omfördela egendom och inkomster. En rättvis fördelning grundar sig inte på vad andra har, hur intelligent man är, vad som är effektivt, eller vad som passar in i någon annan godtycklig måttstock, utan på hur fördelningen har uppkommit. Om fördelningen har uppkommit rättvist är den rättvis.

Nozicks Wilt Chamberlain-exempel emot tvångsmässiga fördelningar har blivit smått legendariskt. Han uppmanar läsaren att välja sin favotifördelning, t ex total jämlikhet. Då tänker vi oss ett samhälle där total materiell jämlikhet råder, dvs vad läsaren tycker är "rättvisa".

Men då dyker den popuäre basketspelaren Wilt Chamberlain upp. Han skriver ett kontrakt med sitt lag om att han ska få 25 cent per besökande person vid varje hemmamatch. En miljon betalande besökare senare så har Wilt fått ihop en årsinkomst på 250 000 dollar.

Den "rättvisa" fördelningen har alltså förändrats. Problemet blir större när vi betänker att inte bara Wilt, utan alla i samhället har gjort liknande frivilliga transaktioner, producerat varor och tjänster, kommit på innovationer och på så vis är den nya fördelningen efter endast ett år en helt annan än den totalt jämlika.

Den som är anhängare av den totala jämlikheten måste alltså återigen via våld omfördela egendomarna för att få fram sitt ideal, och han måste göra det regelbundet. Dvs han måste i praktiken "ogiltigförklara" alla de affärer som människor frivilligt gjort, för att komma tillbaka till jämlikheten.

Så kan man givetvis göra genom konstant höga skatter. Men frågan är inte om det går att göra, utan om det är rätt, och rättvist. Man har ju redan en gång skapat en "rättvis" fördelning. Om folk då väljer att göra något med deras rättmätiga innehav kan det väl inte vara rättvist att stoppa dem med skatter och förbud?

Nozick menar att den fördelning som uppstår från en rättvis fördelning via rättvisa steg i sig är rättvis. Det som Wilt Chamberlain-exemplet visar är att den som förespråkar ständig statlig intervention i ekonomin måste erkänna att det han är ute efter är materiell jämlikhet (eller vilken fördelning han nu vill ha), men INTE rättvis fördelning.

Skatt är tvångsarbete

Eftersom äganderätten är rättvis förkastar Nozick alla former av kränkning, stöld, bedrägeri för att lägga beslag på andras egendom. I dessa fall är det inte bara min egendom som stjäls, utan mitt arbete. Om någon tar det jag har skapat eller på frivillig väg fått, så tar han även det arbete som gav upphov till det. Alternativt är det via inkomsterna från mitt arbete som jag har köpt det. På denna grund kallar Nozick skatt för tvångsarbete.

Om jag jobbar för att kunna köpa något, så hindrar staten mig från att få det genom att bara jobba t ex en dag. Om de tar hälften av min inkomst i skatt tvingar de mig att jobba en extra dag för att få det jag eftertraktar. Tvångsarbete alltså. Det är följaktligen helt fel när vissa politiker påstår att de inte vill reglera människors liv, bara ekonomin; om de reglerar ekonomin reglerar de automatiskt människan.

I samband med detta beklagar sig Nozick över att staten diskriminerar folk på grundval av deras nöjen och läggning:

"Varför ska den som hellre ser en film (och måste tjäna pengar till biljetten) kunna ombes hjälpa de behövande, medan den som föredrar att beundra en solnedgång (som han inte behöver tjäna extra pengar för) inte ombes göra det? Är det inte förvånande att de som tar hand om omfördelningen ignorerar den vars njutningslystnad är lätt att tillfredsställa utan att han arbetar extra, medan de lägger ännu en börda på den stackars otursförföljde som måste arbeta för sina nöjen?"

Liberalismen som utopi

Nozicks bok tar inte slut efter att han behandlat anarkin och staten. Slutligen ger han sig i kast med att diskutera nattväktarstatens utopiska status. Kan folk verkligen inspireras av ett liberalt samhälle? Där finns inga flaggor eller symboler att hylla och inga tusenårsriken att besjunga. Inga ledare att se upp till på husfasaderna och inga femårsplaner att applådera. Den lockelse som de stora överindividuella utopierna har utgjort tycks sakna i det liberala samhället.

Men människor är olika, konsterar Nozick, och de har olika idealsamhällen. Liberalismen pekar inte ut den utopi i vilken alla ska fröjdas, utan ger en ram för alla att söka upp sin egen. En ram som tillåter all mångfald och kreativitet och endast bannlyser tvånget och våldet.

Genom att reglera folks liv så lite som möjligt kan man förvisso inte skapa de pampiga politiska strukturerna, men man skapar det samhälle där så många som möjligt kan förverkliga sina egna livsplaner, och till och med sina egna samhällen. Nozick påpekar att vem som helst har rätt att bilda vilka kollektiv och minisamhällen de vill, bara det är frivilligt att ingå och lämna dem.

Alla som har en idé om hur man vill leva, socialister, kristna fundamentalister, nudister eller keynesianer är i sin fulla rätt att skapa de samhällen de vill ha, så länge alla ingår frivilligt. Inte i något annat politiskt system kan det finnas sådan frihet för individen att välja levnadssätt. Samtidigt fungerar givetvis marknadsmekanismerna; om ett samhälle blomstrar och individerna trivs, kommer andra individer och samhällen ta efter.

Den liberala nattväktarstaten som inskränker sig till att förbjuda våld och tvång är alltså den som bäst låter den visionäre utopisten förverkliga sina drömmar om hur samhället ska se ut, samtidigt som den är det säkraste skyddet mot de blodbad som de totalitära utopierna gav upphov till. Nozicks slutsats är att nattväktarstaten kanske inte är så oinspirerande egentligen:

"Den minimala staten behandlar oss som okränkbara individer, som inte får utnyttjas av andra som medel eller redskap eller instrument eller resurser. Den behandlar oss som människor med enskilda rättigheter och låter oss, enskilt eller med vem vi vill, välja vårt liv och förverkliga våra syften och vår uppfattning om oss själva, i den mån vi kan, med stöd av frivilligt samarbete från andra människor med samma värdighet."

Har Nozick ändrat sig?

Det har många gånger sagts att Robert Nozick skulle ha lämnat den radikala liberalism som han framförde i Anarki, stat och utopi. Även de som knappt vet vem Nozick var har i alla fall hört att han skulle ha ändrat åsikt, och många anti-liberaler använder Nozicks omsvängning som argument emot liberalismen.

Det är korrekt att Nozick på en punkt justerade sina åsikter i kommunitär riktning. I kapitlet "The Zigzag of Politics" i boken The Examined Life (1989) förklarade han att de åsikter han tidigare haft inte tog tillräcklig hänsyn till folkets behov av att uttrycka sina gemensamma värden och identitet. Han hävdar där att väljarna måste ha möjligheten att införa program som uttrycker att de tycker att något är viktigt och angeläget.

Nozick menade fortfarande att frivillighet och fri marknad kan lösa olika samhällsproblem, som t ex fattigdom. Det var inte därför en större politisk sfär skulle krävas, utan just av det symboliska värdet, samhörigheten mellan medborgarna. På det viset lämnade han det strikta laissez-faire-idealet och närmade sig kommunitärerna som kritiserat honom för atomism och överdriven individualism. Men han stod fast vid kontroversiella liberaliseringsåsikter som t ex droglegalisering och fria marknader.

Därför tyckte han inte att hans åsikter kunde användas som ett argument för motsatta politiska ståndpunkter. I en intervju (Nyliberalen 4-1993) kommenterade han att han av socialister och konservativa nu användes som ett argument FÖR välfärdsstaten:

"Ingen skulle betrakta Margaret Thatcher som en försvarare av välfärdsstaten, även om hon kanske inte vill avveckla den totalt. Jag förstår inte alls varför JAG då skulle kunna utnyttjas på det viset."

Nozick höll fast vid liberalismen, den fria marknaden och minoriteters rättigheter. I den sista boken, Invariances (2001), lägger han en etisk grund för laissez-faire-liberalismen. Han förklarar där att det finns högre och lägre etiska normer. De lägre, grundläggande normerna är att man ska ha respekt för andra människors liv och frihet. De högre normerna innefattar omtanke om och ansvarstagande för medmänniskorna. Men dessa normer har olika status. Det är bara de lägre normerna som Nozick anser att staten får tvinga fram, de övriga nivåerna bör däremot vara upp till individernas fria val. Eftersom etikens kärna är frivilliga val, går det inte att med hänvisning till etik t ex reglera folks sexuella eller religiösa preferenser, eller att tvinga vissa människor att betala för andra.

Som han uttryckte det i en amerikansk intervju kort före sin död (Laissez Faire Books, september 2001) var "ryktena om min avvikelse (eller mitt avfall!) från libertarianismen var mycket överdrivna", och han påpekade att han fortfarande kallade sig libertarian.

Författare: Johan Norberg

Litteratur

Av Robert Nozick:

Anarchy, State and Utopia (1974) sv översättning av Margareta Eklöf: Anarki, stat och utopi, Timbro 2001

Vad har intellektuella emot kapitalismen? (1999)

Philosophical Explanations (1981)

The Examined Life (1989)

The Nature of Rationality (1993)

Socratic Puzzles (1997), samlade artiklar

Invariances : The Structure of the Objective World (2001)

Intervjuer med Robert Nozick:

"Robert Nozick — fortfarande desperatliberal", intervju i Nyliberalen nr 4-1993.

Interview with Robert Nozick, Laissez Faire Books, september 2001

Om Nozick:

Norman Barry: On Classical Liberalism and Libertarianism (1987)
Om hur Nozick passar in i den liberala traditionen.

Anna Maria Blomgren: Nyliberal politisk filosofi : en kritisk analys av Milton Friedman, Robert Nozick och F A Hayek (1997)
Kritisk introduktion till Nozick och andra moderna liberaler.

Israel Kirzner: "Entrepreneurship, Entitlement, and Economic Justice" (1978)
Ekonomiskt föredrag som ger god grund för Nozicks äganderättsteori. Finns i boken "Perception, Opportunity and Profit" samt i Pauls samling nedan.

A R Lacey: Robert Nozick (2001)
Om Nozicks samlade insatser även på andra områden än den politiska filosofin.

Johan Norberg: Robert Nozick 1938-2002
En minnesartikel on-line.

Ingemar Nordin: Privat egendom (1988)
Introduktion av Nozicks och andras teorier om äganderätten.

Jeffrey Paul (red): Reading Nozick (1982)
Mycket intressant samling med kritiker och anhängare som analyserar Anarki, stat och utopi.

Ayn Rand: "An Untitled Letter" i Philosophy: Who Needs it? (1982)
En mer djuplodande kritik av Rawls.

John Rawls: "The Basic Structure as Subject" i Goldman & Kim: Values and Morals
Rawls försök att bemöta Nozicks kritik.

Murray Rothbard: The Ethics of Liberty
En anarkokapitalists försök att bemöta Nozicks tro på statens "obefläckade avelse".

Niels Christian Stefansen: "Modern amerikansk liberalism" i Vår tids filosofi (Lübcke red, 1987)
Kortfattad och lättbegriplig introduktion till Nozick och Rawls.

Jonathan Wolff: Robert Nozick — en introduktion (1992)
Inte en introduktion, utan en bitvis rätt dålig kritik av Nozick. Intressant för inblicken i socialisters motargument.