Startsida
 Begreppet liberal
 Liberalismens historia
 De liberala tänkarna
  - John Locke
  - Adam Smith
  - Anders Chydenius
  - Thomas Jefferson
  - Frédéric Bastiat
  - Richard Cobden
  - John Stuart Mill
  - Vilhelm Moberg
  - Friedrich Hayek
  - Ayn Rand
  - Milton Friedman
  - Robert Nozick
 Lästips
 Länkar
 Vilka är vi?




Liberalism — termens innebörd

Vad betyder egentligen ordet liberalism? Här reds begreppets historia och innebörd ut.

liberalism (av lat liber, fri)

I våra tider används ordet "liberalism" ofta missvisande och i alla fall på ett sätt som förvirrar. I USA betyder begreppet "liberal" traditionellt en person långt åt vänster som vill ha mycket statlig fördelningspolitik och reglering. När man under det kalla kriget i USA talade om någon som "extremt liberal", kunde det barockt nog innebära att personen sympatiserade med kommunistdiktaturerna. I Japan och Australien kallar sig konservativa partier liberaler och i Ryssland finns till och med ett fascistparti som kallar sig liberaldemorkaterna (trots att de varken är liberaler eller demokrater). I Sverige kallar sig ett socialliberalt parti som omhuldar välfärdsstaten och åtskilliga regleringar av privatlivet, "liberalerna".

Att konservativa och socialister har börjat kalla sig liberaler är begripligt. Deras egna ideologier, med en tradition av misstro mot demokratin, överhetsstyrning och en fullständig nonchalans inför människans frihet, är så diskrediterade att få kan vara stolta över dem. Men det vore bra om de också kunde ta till sig de liberala idéerna, och inte bara begreppet.

Idéhistoriskt och lingvistiskt sett innebär nämligen "liberalism" detsamma som frihet. Liberalism är namnet på tanken att individen har en rätt att bestämma över sig själv och sin egendom — endast begränsat av andras lika rättigheter. Det liberala idealet är att staten ska skydda individerna från tvång och våld, och i övrigt låta dem vara helt fria.

På 1600- talet när de liberala idéerna grundlades i England av filosofer som John Locke och tänkare inom rörelsen The Levellers kallades de inget alls. Men snart kom namnet 'whiggism' och 'whig' att användas, efter det dåtida liberala engelska partiet. Namnet var ursprungligen ett konservativt skällsord, efter den skotska beteckningen för "hästtjuv". När whigs började kompromissa med de konservativa började de radikala liberalerna kalla sig "true whigs", eller "radical whigs".

Begreppets ursprung

Det var först i början av 1800-talet som begreppet liberalism började användas i stor utsträckning. Men redan i slutet av 1700-talet hade beteckningen 'liberal' kommit i bruk. Det var de framväxande laissez-faire-ekonomerna, som t ex de franska fysiokraterna, som använde det för att beteckna ett fritt, generöst system där staten lät folk och marknader vara i fred.

Stor spridning fick termen av Adam Smiths kapitalistiska klassiker The Wealth of Nations 1776. Marknadsekonomin med minimal statlig inblandning kallade han för: "this liberal system of free trade". Friheten och den fria handeln var ett frihetligt och frikostigt system där individen tilläts agera i sitt eget intresse.

Smiths bok lästes i unikt breda folklager och vann snabbt anhängare. Vissa av dessa började just använda sig av beteckningen "liberal" för att visa var de hörde hemma. Att vara liberal var att förespråka politisk och ekonomisk frihet, och vara emot adelns privilegier och kungens och kyrkans makt. Bl a användes beteckningen av många av de svenska upprorsmän som störtade kung Gustav IV Adolf 1809 och införde en konstitution med maktdelning och lade grunden för det liberala systemskiftet i Sverige.

I Spanien 1810-12 togs termen i systematiskt bruk av en rörelse för första gången. "Los liberales" blev namnet på det frihetliga partiet under arbetet med en grundlag i ett parlament som sammankallats i det av fransmännen belägrade Cadiz. Konstitutionen från 1812, som begränsade kungamakten, ses som en liberal milstolpe, Napoleontidens envälde började ersättas med demokratisering.

Därefter vann beteckningen snabbt insteg i kretsar av frihets-  och marknadsvänner. På 1830 -talet började de engelska whig-partiet kallas liberalerna. Liberalism blev det allmänt vedertagna namnet på de radikala kretsar som ville ha individuell frihet och fri marknadsekonomi — och man började se John Locke som "liberalismens grundare".

Den gemensamma nämnaren

De klassiska liberalerna var tänkare, filosofer och ekonomer som Smith, Hume, Ricardo, Say, Bentham, Cobden, Bright, Bastiat, de Tocqueville, Humboldt, Constant, Spencer, Hierta, Gripenstedt och många, många andra. Det har ibland påpekats att alla de som kallades liberala av sin samtid inte var enhetliga och inte tyckte exakt samma sak. Det är korrekt, de tyckte inte lika om allt, alla var inte liberala i alla frågor och de var inte alltid konsekventa, osv. Men det de hade gemensamt, som gjorde att man förde och för samman dem under samma begrepp var att de kämpade för den individuella friheten, mot kränkningar och tvång. Detta var anledningen till att de kallades liberala och det var denna frihetssträvan som fick namnet "liberalism".

De liberaler som började hävda att den klassiska liberalismen var otillräcklig och ville ha mer statlig omfördelning och regleringar (som J S Mill eller Adolf Hedin i Sverige) kallades så småningom "socialliberaler" eller – intressant nog – "nyliberaler" för att skilja ut dem från dem som höll fast vid den traditionella liberalismen, som i många läger började kallas "gammelliberalismen".

De liberala grupperna trängdes undan i slutet av 1800-talet när europeiska stater påverkades av konservativa och nationalistiska idéer. En del liberala kretsar svek sin internationalism och ställde sig på "sin nations" sida, något som ibland kallas nationalliberalism. Samtidigt trädde en socialistisk arbetarklass fram, som influerade socialliberala tänkare. I början av 1900 -talet fanns det knappt någon klassisk liberal gruppering kvar, och de som ännu kallade sig liberaler blev allt mindre liberala. En liberal som Spencer varnade i slutet av 1800- talet för att de flesta som då kallade sig liberala egentligen bara var "tories av ett nytt slag".

Utvecklingen skedde snabbast i USA där liberalerna ibland tidigare paradoxalt hade kallats "konservativa" eftersom de ville hålla fast vid den traditionella, liberala konstitutionen. Märkligt nog började välfärdsstatsanhängare som Roosevelt på 1900-talet kalla sig själva "liberala" när de drev igenom sina anti-liberala regleringar och skatter. "Som en enastående om än oavsiktlig komplimang har fienderna till den fria företagsamheten bedömt det som klokt att lägga beslag på deras etikett.", som ekonomen Joseph Schumpeter har kallat det konstiga tillvägagångssättet. Inga liberaler fanns kvar för att protestera. Därför blev begreppet liberal i amerikansk folkmun nästan en synonym till "vänster".

På många håll i Europa hände samma sak, om än i lägre grad. I Sverige var det den nya, mer interventionistiska socialliberalismen som tog äver etiketten liberal. Den traditionella liberalismen började avfärdas med hjälp av prefix, som i "gammelliberalism", "laissez-faire–liberalism" ("låt gå"), "ultraliberalism", "klassisk liberalism", eller "manchesterliberalism" (efter industristaden liberaler som Cobden och Bright kom ifrån).

Liberalismen slår tillbaka

Men i skuggan av totalitarism och social ingenjörskonst började liberalismen återigen växa från mitten av 1900-talet. Ekonomer som von Mises och Friedman visade att friheten var det alternativ som kunde skapa en rikare och bättre värld, tänkare som Hayek och Popper visade hur friheten bara kunde bevaras genom begränsade statsmakter, och filosofen Ayn Rand förde fram en inspirerande vision där människan får leva för sin egen skull, och inte reduceras till ett medel för kollektivets mål.

Allt fler tog till sig och spred de klassiskt liberala idéerna. Eftersom den traditionella beteckningen "liberalism" nu ofta var intetsägande eller till och med missvisande sökte många nya begrepp; "laissez-faire-kapitalism", "libertarianism", eller "marknadsliberalism". I Sverige blev begreppet "nyliberalism" populärt efter fransmannen Henri Lepages bok Imorgon kapitalism från 1980. Den svenska översättaren valde nämligen att kalla den nya, framväxande liberalism som Lepage skrev om, "le nouveau liberalisme", för "nyliberalism". Det paradoxala är att det är samma sak som tidigare kallades "gammalliberalism" eller "klassisk liberalism" (begrepp som för övrigt får liberalismen att låta som ett utdött språk).

Problemet med alla dessa termer är att de har något konstgjort över sig, och de är inte heller helt lättbegripliga, eftersom det låter som om det är något annat än den traditionella liberalismen.

Faktum är att begreppet liberal fortfarande uppfattas på ett mycket klassiskt vis i vardagligt tal. Om man talar om "liberal invandringspolitik", "liberal ekonomi", "liberal alkoholpolitik", "sexliberalism", "liberal globalisering" eller vad som helst liknande, så tänker de allra flesta på en politik på dessa områden som ger störst utrymme åt frivilliga, individuella beslut, och minimal statlig inblandning. Mycket få tänker på ett visst parti, eller någon annan ideologi. Därför finns det anledning att fortsätta att behålla begreppet för den sammanhållna strävan efter frihet på alla områden.

Benämningen på frihetens idéer var redan för 200 år sedan "liberalism". Det kommer det att fortsätta vara.

Författare: Johan Norberg