Den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill (1806-1873) karakteriseras ofta som socialliberalismens grundare. Han presenterade å ena sidan färgstarka resonemang för individualismen. Men samtidigt blandade han upp den klassiska liberalismens frihetspatos med socialistiskt tankegods om statskontroll och välfärdspolitik.

Därför är Mill samtidigt en av de historiskt viktigaste liberala tänkarna — och en av de mest inflytelserika kritikerna av liberalismen.

Mills liv
Mills idéer
Mills anti-liberalism
Litteratur

Mills liv

John Stuarts far var den berömde liberalen James Mill. James var vapenbroder med filosofen Jeremy Bentham, och anslöt sig till hans utilitaristiska tanke att staten ska maximera lyckan i samhället. Eftersom folkets intresse inte var något annat än alla individers intresse, menade de att den största lyckan sammanföll med den största friheten för människorna. Benthams "filosofiska radikaler" var betydelsefulla för de avregleringar som i början av 1800-talet öppnade vägen för industrialismens breda genomslag.

James och Bentham beslöt sig tidigt för att John Stuart skulle bli deras utilitaristiske arvtagare och lade upp en sträng utbildning för honom. Han fick lära sig grekiska vid tre års ålder och latin vid åtta. Redan före tonåren hade han läst de flesta antika klassiker på originalspråk. Och i rask takt fick han lära sig historia, filosofi och ekonomi, samtidigt som han var lärare för småsyskonen.

John Stuart blev tidigt en intelligent medlem av de filosofiska radikalerna och stred för laissez-faire-idealet på ekonomins och politikens område. Men den stränga uppfostran hade hämmat hans känsloliv vilket resulterade i en personlig kris vid 20-årsåldern. Det resulterade i en större självständighet mot fadern och Bentham.

Hans produktion blev mer personlig, men väckte snabbt uppmärksamhet. Tidigaste skedde det genom ett filosofiskt verk, A System of Logic från 1843, i vilket han försvarade den empiristiska teorin att människan får kunskap genom sinnen och erfarenhet, genom "induktion". Det var den grund han behövde för att kunna använda vetenskapliga argument för att förklara vad som är bra och dåligt.

Därefter gick han mer konkret in i samhällsdebatten och skrev om ekonomi och politik. Detta parallellt med att han uppbar en hög post inom Ostindiska Kompaniet. Första upplagan av hans stora verk om nationalekonomi kom i slutet av 40-talet. Främst nådde han ryktbarhet genom en av tidernas största politiska klassiker, On Liberty (Om friheten) från 1859, där han försöker förklara människans behov av frihet.

1849 kunde han äntligen gifta sig med den gamla förälskelsen Harriet Taylor. Till hans stora sorg dog hon 1858. Makarna hade ett intensivt teoretiskt samarbete, och det har ibland hävdats att det främst var Taylor som fick Mill vänligare inställd till socialismen. Under alla omständigheter kom han allt längre från sin ungdoms radikala liberalism främst i ekonomiska frågor och började acceptera allt fler statsingrepp.

En period (1865-1868) satt Mill i det brittiska parlamentet som oberoende kandidat, och stödde utbredd rösträtt samt självstyre för Irland. Sedermera blev han bortröstad och fortsatte sina skriverier. Allra störst motstånd mötte han då han i The Subjection of Women 1869 krävde lika rättigheter för kvinnor.

1873 avled Mill, redan då en legend. Samma år utkom hans självbiografi postumt.

Mills idéer

Trots att Mill frigjorde sig från Benthams tankar höll han alltid fast vid utilitarismen — den enda filosofiska grunden för politiken var målet "största möjliga lycka åt största möjliga flertal". Däremot utvecklade Mill utilitarismen bort från Benthams enklare människosyn, där "plockepinn är lika bra som poesi!" om det ger lika stor lustupplevelse. Istället sätter Mill en mer sofistikerad framstegstanke, där individens lycka främjas bättre av andlig utveckling och framåtskridande än av passiv lustförnimmelse och liknöjdhet.

Av detta resonemang följde friheten; om individen ska kunna fungera, förstå verkligheten och agera efter egna principer krävs det frihet från stat och kollektiv. Individen måste självständigt få pröva sina krafter, hitta på nya sätt att lösa problem och leva sitt liv. Till varje pris måste vi enligt Mill undvika det "medelmåttans herravälde", där staten tvingar de påhittiga att anpassa sig efter kollektivet.

Därför var Mill misstänksam även mot majoritetsvälde, samtidigt som han ville ha allmän rösträtt. Uppgiften att inskränka statens makt var lika viktig oavsett vem det var som innehade den makten. Majoritetsstyre var inte "en styrelse av var och en för sig", utan "av var och en för alla de övriga". En sådana makt måste begränsas hårt med garanterade rättigheter och minoritetsskydd för att inte bli en majoritetsdiktatur.

Bäst framför Mill den individualistiska tanken i superklassikern Om friheten, djupt inspirerad av den tyske romantiske liberalen Wilhelm von Humboldt. Om utvecklingen — personlig och samhällelig — ska fortgå får vi inte stoppa det annorlunda som vi inte förstår oss på. Det är de individer som bryter med det traditionella och höjer sig över kollektivet som ger oss nya val och möjligheter, inom kultur eller affärsliv:

"ännu har aldrig något gjorts utan att någon har varit den förste att göra det [...] allt gott som uträttats är ett resultat av originalitet".

Den politiska följden blir för Mill rätten att pröva sig fram: total yttrandefrihet och religionsfrihet, slopade tullar, fri konkurrens, avskaffad värnplikt, inga statliga skolor, kvinnans lika rättigheter, fri försäljning av alkohol och andra droger.

I kvinnofrågan är Mill en av pionjärerna. Hans idéer om att kvinnor ska ha samma rätt som män att rösta, inneha egendom, konkurrera om yrken, ämbeten och utbildning osv, är inte kontroversiella idag, men ansågs oerhört radikala på hans tid. Egentligen är det ju endast en tillämpning av liberalismen på hela befolkningen: Allas lika rätt att själva pröva sig fram, så att staten slutar att "vid vissa personers födelse bestämma att de aldrig i sina liv ska tillåtas att tävla om vissa saker"

John Stuart Mills argumentation för yttrandefrihet har blivit den klassiska. Han menar att vi ska låta folk uttrycka vilka åsikter de vill därför att: 1) De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap, och 2) Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap, och 3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter, dvs vi blir mer säkra på våra åsikter genom att våga låta andra kritisera oss. Argumenten kan tillämpas på kontroversiella yttrandefrihetsfrågor i dagens Sverige.

I On Liberty formulerar Mill liberalismens frihetssyn på ett klassiskt vis:

"Den enda frihet som förtjänar namnet, är friheten att på vårt eget sätt fullfölja vårt eget bästa, så länge vi inte söker beröva andra deras välfärd eller hindra dem i deras strävan att nå den. Envar är den rätta väktaren över sin egen välfärd, såväl kroppsligen som själsligen och andligen. Mänskligheten vinner mer på att låta envar leva såsom synes honom bäst är på att tvinga envar att leva såsom andra anser bäst."

Mills anti-liberalism

Även om Mill haft stor historisk betydelse för formuleringen av många fri- och rättigheter, var hans frihetspatos inte beständigt och hans liberalism inte konsekvent. Det fanns en grundläggande premiss i Mills tänkande som gjorde att hans liberalismen allt mer trängdes ut av regleringar och statsingrepp.

Utilitarismen bygger på att den enskilde är viktig främst som medel för andras lycka, och man kan alltid hitta exempel på när individen fungerar dåligt som sådant medel. Om det blir en konflikt mellan "största möjliga lycka" och individers frihet är det alltid den senare som ska offras. Eftersom individen enligt utilitarismen inte är ett självändamål blir den ett bräckligt stöd för friheten.

Tidigast märktes Mills icke-liberalism i de ekonomiska frågorna. I nationalekonomin arbetade han mer än någon tidigare ekonom medvetet med fiktiva modeller och antaganden som inte grundades i verkligheten. Därför kunde han separera områden som egentligen hörde ihop: Han uppställde en klyfta mellan produktion och fördelning. I produktionen skulle största frihet och konkurrens råda, men när det gällde att fördela det som producerats ansåg han att staten hade rätt att fördela det som de vill: "När förnödenheterna väl finns, kan människorna, individuellt eller kollektivt, göra med dem vad de behagar."

Mills utilitarism innebar alltså att han fixerade sig vid resultatet — folk ska få det bra — samtidigt som han fullständigt ignorerar metoden, principerna, rättigheterna som krävs för att få fram detta resultat. Att produktion och fördelning egentligen är samma sak, att de som skapar ett värde också förtjänar att behålla det, höll han inte med om. Han förstod inte heller att staten inte alls kan fördela produktionen hur de vill: Om de berövar företagarna frukterna av arbetet, kommer de givetvis inte producera lika mycket i framtiden. Tvångsmässig omfördelning kommer förstöra produktionen.

Mer och mer tog Mill intryck av Auguste Comtes och de franska saint-simonisternas kritik mot liberalismen. Han började betrakta även människor och deras frihet och egendom som något man kan laborera med i skrivbordsfilosoferandet. Och utilitarismens kalkylerande leder i sig lätt till en övertro på ritningar och system. När Mill såg ett samhällsproblem suddade han bara ut det från kalkylkartan och trodde att allt skulle bli gott och väl även i den komplexa verkligheten.

Mill började förespråka socialpolitiska reformer som öppet bröt med den klassiska liberalismen. Mot slutet av sitt liv ville han tvinga fram förkortad arbetstid, inskränka arvsrätten, tvinga fram födelsekontroll, förbjuda äktenskap för fattiga, socialisera mark, och underställa "efterblivna samhällen" despotism för att "förbättra" dem.

Mill började drömma om former för "frivillig socialism" och i väntan på det gjorde han gemensam sak med de konservativa som ville reglera, förbjuda och beskatta kapitalismen till oigenkännlighet. "Socialliberalismen" — denna på papperet osannolika kombination — var ett faktum. Och nästa generation socialliberala tänkare, som T H Green, L T Hobhouse och John Hobson, tog in ännu mer socialism i systemet på bekostnad av liberalismen.

Mill brukar betraktas som en frihetsapostel, och visst ger han en mängd betydelsefulla argument för frihet, men samtidigt ger han än fler argument emot frihet. Han förklarade själv att frihet inte alls var något grundläggande mål för politiken, utan att dess värde måste avvägas mot värdet av sådant som "social rättvisa", "trygghet" och "jämlikhet".

Eftersom Mill gick så långt i sina kompromisser förklarade han i självbiografin att hans idéer ofta kom i konflikt med "avancerad liberal uppfattning", och att han faktiskt snarare räknade sig till "den allmänna kategorin socialister".

Paradoxalt nog höll Mill även i sina sista år fast vid att "laissez-faire" måste vara den grundläggande regeln i samhället och ekonomin. Men undantagen blev allt fler. Själv förespråkade han inte några större tvångsmässiga fördelningssystem av den skala vi har i dagens välfärdsstater. Men hans egen idé att man kan separera produktion och fördelning gav argumenten för alla dem, väljare och politiker, som ville ha något utan egen insats.

I Om friheten varnade Mill för att statens makt skulle komma att växa. Föga anade han då att det var hans egna principer om den utilitaristiska "samhällsnyttan" som skulle leda den expansion han var så rädd för.

Tron att man kan väga en persons lycka mot någon annans, och offra människor och deras projekt för en allmän lyckonivå gjorde att John Stuart Mill förvandlade Benthams individualism till dagens välfärdsstat. På så vis är det rättvist att som en lärobok kalla Mill  "an intellectual bridge between classical liberalism and liberal socialism".

Författare: Johan Norberg

Litteratur

Av Mill:

1843 A System of Logic (2 vol)

1848 Principles of Political Economy (2 vol, "Nationalekonomins principer")

1859 On Liberty ("Om friheten")

1861 Utilitarianism

1861 Considerations on Representative Government ("Om det representativa styrelseskicket")

1869 The Subjection of Women ("Kvinnans underordnade ställning")

1873 Autobiography (postum)

1874 Three Essays on Religion (postum)

1879 Chapters on Socialism (postum)

1963-84 Collected Works of John Stuart Mill (21 vol, University of Toronto Press)

Obs! Det finns en skrift som ibland felaktigt uppges vara skrivet av John Stuart Mill. Det är den lilla volymen Om den sociala friheten, som gavs ut på svenska av Tidens förlag 1947. Skriftens egentlige författare lär enligt biograferna vara en viss E R Edger.

Om Mill:

John Gray: Mill on Liberty: A Defence (1983)
En engelsk liberal som försvarar Mills idéer. I andra upplagans efterskrift gör han emellertid upp med både Mill och liberalismen.

Sven Ove Hansson: John Stuart Mill och socialismen (1995)
Svensk socialist skriver god introduktion till Mills socialistiska sympatier.

Friedrich Hayek: John Stuart Mill and Harriet Taylor (1951)
Om de bådas förhållande till varandra och Taylors socialistiska påverkan.

Samuel Hollander: The Economics of John Stuart Mill (1985, 2 vol)
Om Mills nationalekonomiska lärdomar.

Tibor Machan: Capitalism and individualism (1990) + Frihetens filosofi (1987)
Om varför liberalism inte kan bygga på utilitarism, utan kräver en rättighetsteori.

Michael St John Packe: The Life of John Stuart Mill (1954)
Den mest omfattande biografin över Mill.

John Skorupski: John Stuart Mill (1989)
Något fackmässig introduktion till Mills filosofiska tänkande.