John Stuart Mill - den förste socialliberalen
Den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill (1806-1873) karakteriseras
ofta som socialliberalismens grundare. Han presenterade å ena sidan
färgstarka resonemang för individualismen. Men samtidigt blandade
han upp den klassiska liberalismens frihetspatos med socialistiskt tankegods
om statskontroll och välfärdspolitik.
Därför är Mill samtidigt en av de historiskt viktigaste
liberala tänkarna — och en av de mest inflytelserika kritikerna av
liberalismen.
Mills liv
Mills idéer
Mills anti-liberalism
Litteratur
Mills liv
John Stuarts far var den berömde liberalen James Mill. James var
vapenbroder med filosofen Jeremy Bentham, och anslöt sig till hans
utilitaristiska tanke att staten ska maximera lyckan i samhället.
Eftersom folkets intresse inte var något annat än alla individers
intresse, menade de att den största lyckan sammanföll med den
största friheten för människorna. Benthams "filosofiska
radikaler" var betydelsefulla för de avregleringar som i början
av 1800-talet öppnade vägen för industrialismens breda genomslag.
James och Bentham beslöt sig tidigt för att John Stuart skulle
bli deras utilitaristiske arvtagare och lade upp en sträng utbildning
för honom. Han fick lära sig grekiska vid tre års ålder
och latin vid åtta. Redan före tonåren hade han läst
de flesta antika klassiker på originalspråk. Och i rask takt
fick han lära sig historia, filosofi och ekonomi, samtidigt som han
var lärare för småsyskonen.
John Stuart blev tidigt en intelligent medlem av de filosofiska radikalerna
och stred för laissez-faire-idealet på ekonomins och politikens
område. Men den stränga uppfostran hade hämmat hans känsloliv
vilket resulterade i en personlig kris vid 20-årsåldern. Det
resulterade i en större självständighet mot fadern och Bentham.
Hans produktion blev mer personlig, men väckte snabbt uppmärksamhet.
Tidigaste skedde det genom ett filosofiskt verk, A System of Logic
från 1843, i vilket han försvarade den empiristiska teorin att
människan får kunskap genom sinnen och erfarenhet, genom "induktion".
Det var den grund han behövde för att kunna använda vetenskapliga
argument för att förklara vad som är bra och dåligt.
Därefter gick han mer konkret in i samhällsdebatten och skrev
om ekonomi och politik. Detta parallellt med att han uppbar en hög
post inom Ostindiska Kompaniet. Första upplagan av hans stora verk
om nationalekonomi kom i slutet av 40-talet. Främst nådde han
ryktbarhet genom en av tidernas största politiska klassiker, On
Liberty (Om friheten) från 1859, där han försöker
förklara människans behov av frihet.
1849 kunde han äntligen gifta sig med den gamla förälskelsen
Harriet Taylor. Till hans stora sorg dog hon 1858. Makarna hade ett intensivt
teoretiskt samarbete, och det har ibland hävdats att det främst
var Taylor som fick Mill vänligare inställd till socialismen.
Under alla omständigheter kom han allt längre från sin
ungdoms radikala liberalism främst i ekonomiska frågor och började
acceptera allt fler statsingrepp.
En period (1865-1868) satt Mill i det brittiska parlamentet som oberoende
kandidat, och stödde utbredd rösträtt samt självstyre
för Irland. Sedermera blev han bortröstad och fortsatte sina
skriverier. Allra störst motstånd mötte han då han
i The Subjection of Women 1869 krävde lika rättigheter
för kvinnor.
1873 avled Mill, redan då en legend. Samma år utkom hans
självbiografi postumt.
Mills idéer
Trots att Mill frigjorde sig från Benthams tankar höll han
alltid fast vid utilitarismen — den enda filosofiska grunden för politiken
var målet "största möjliga lycka åt största
möjliga flertal". Däremot utvecklade Mill utilitarismen bort
från Benthams enklare människosyn, där "plockepinn är
lika bra som poesi!" om det ger lika stor lustupplevelse. Istället
sätter Mill en mer sofistikerad framstegstanke, där individens
lycka främjas bättre av andlig utveckling och framåtskridande
än av passiv lustförnimmelse och liknöjdhet.
Av detta resonemang följde friheten; om individen ska kunna fungera,
förstå verkligheten och agera efter egna principer krävs
det frihet från stat och kollektiv. Individen måste självständigt
få pröva sina krafter, hitta på nya sätt att lösa
problem och leva sitt liv. Till varje pris måste vi enligt Mill undvika
det "medelmåttans herravälde", där staten tvingar de påhittiga
att anpassa sig efter kollektivet.
Därför var Mill misstänksam även mot majoritetsvälde,
samtidigt som han ville ha allmän rösträtt. Uppgiften att
inskränka statens makt var lika viktig oavsett vem det var som innehade
den makten. Majoritetsstyre var inte "en styrelse av var och en för
sig", utan "av var och en för alla de övriga". En sådana
makt måste begränsas hårt med garanterade rättigheter
och minoritetsskydd för att inte bli en majoritetsdiktatur.
Bäst framför Mill den individualistiska tanken i superklassikern
Om friheten, djupt inspirerad av den tyske romantiske liberalen Wilhelm
von Humboldt. Om utvecklingen — personlig och samhällelig — ska fortgå
får vi inte stoppa det annorlunda som vi inte förstår
oss på. Det är de individer som bryter med det traditionella
och höjer sig över kollektivet som ger oss nya val och möjligheter,
inom kultur eller affärsliv:
"ännu har aldrig något gjorts utan att någon har varit
den förste att göra det [...] allt gott som uträttats är
ett resultat av originalitet".
Den politiska följden blir för Mill rätten att pröva
sig fram: total yttrandefrihet och religionsfrihet, slopade tullar, fri
konkurrens, avskaffad värnplikt, inga statliga skolor, kvinnans lika
rättigheter, fri försäljning av alkohol och andra droger.
I kvinnofrågan är Mill en av pionjärerna. Hans idéer
om att kvinnor ska ha samma rätt som män att rösta, inneha
egendom, konkurrera om yrken, ämbeten och utbildning osv, är
inte kontroversiella idag, men ansågs oerhört radikala på
hans tid. Egentligen är det ju endast en tillämpning av liberalismen
på hela befolkningen: Allas lika rätt att själva pröva
sig fram, så att staten slutar att "vid vissa personers födelse
bestämma att de aldrig i sina liv ska tillåtas att tävla
om vissa saker"
John Stuart Mills argumentation för yttrandefrihet har blivit den
klassiska. Han menar att vi ska låta folk uttrycka vilka åsikter
de vill därför att: 1) De kan ha rätt och då tjänar
vi alla på att få mer kunskap, och 2) Även om de har fel
kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger
oss mer kunskap, och 3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting
eller inte har någonting att lära oss, så gör deras
uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över
våra egna åsikter, dvs vi blir mer säkra på våra
åsikter genom att våga låta andra kritisera oss. Argumenten
kan tillämpas på kontroversiella yttrandefrihetsfrågor
i dagens Sverige.
I On Liberty formulerar Mill liberalismens frihetssyn på
ett klassiskt vis:
"Den enda frihet som förtjänar namnet, är friheten att
på vårt eget sätt fullfölja vårt eget bästa,
så länge vi inte söker beröva andra deras välfärd
eller hindra dem i deras strävan att nå den. Envar är den
rätta väktaren över sin egen välfärd, såväl
kroppsligen som själsligen och andligen. Mänskligheten vinner
mer på att låta envar leva såsom synes honom bäst
är på att tvinga envar att leva såsom andra anser bäst."
Mills anti-liberalism
Även om Mill haft stor historisk betydelse för formuleringen
av många fri- och rättigheter, var hans frihetspatos inte beständigt
och hans liberalism inte konsekvent. Det fanns en grundläggande premiss
i Mills tänkande som gjorde att hans liberalismen allt mer trängdes
ut av regleringar och statsingrepp.
Utilitarismen bygger på att den enskilde är viktig främst
som medel för andras lycka, och man kan alltid hitta exempel på
när individen fungerar dåligt som sådant medel. Om det
blir en konflikt mellan "största möjliga lycka" och individers
frihet är det alltid den senare som ska offras. Eftersom individen
enligt utilitarismen inte är ett självändamål blir
den ett bräckligt stöd för friheten.
Tidigast märktes Mills icke-liberalism i de ekonomiska frågorna.
I nationalekonomin arbetade han mer än någon tidigare ekonom
medvetet med fiktiva modeller och antaganden som inte grundades i verkligheten.
Därför kunde han separera områden som egentligen hörde
ihop: Han uppställde en klyfta mellan produktion och fördelning.
I produktionen skulle största frihet och konkurrens råda, men
när det gällde att fördela det som producerats ansåg
han att staten hade rätt att fördela det som de vill: "När
förnödenheterna väl finns, kan människorna, individuellt
eller kollektivt, göra med dem vad de behagar."
Mills utilitarism innebar alltså att han fixerade sig vid resultatet
— folk ska få det bra — samtidigt som han fullständigt ignorerar
metoden, principerna, rättigheterna som krävs för att få
fram detta resultat. Att produktion och fördelning egentligen är
samma sak, att de som skapar ett värde också förtjänar
att behålla det, höll han inte med om. Han förstod inte
heller att staten inte alls kan fördela produktionen hur de vill:
Om de berövar företagarna frukterna av arbetet, kommer de givetvis
inte producera lika mycket i framtiden. Tvångsmässig omfördelning
kommer förstöra produktionen.
Mer och mer tog Mill intryck av Auguste Comtes och de franska saint-simonisternas
kritik mot liberalismen. Han började betrakta även människor
och deras frihet och egendom som något man kan laborera med i skrivbordsfilosoferandet.
Och utilitarismens kalkylerande leder i sig lätt till en övertro
på ritningar och system. När Mill såg ett samhällsproblem
suddade han bara ut det från kalkylkartan och trodde att allt skulle
bli gott och väl även i den komplexa verkligheten.
Mill började förespråka socialpolitiska reformer som
öppet bröt med den klassiska liberalismen. Mot slutet av sitt
liv ville han tvinga fram förkortad arbetstid, inskränka arvsrätten,
tvinga fram födelsekontroll, förbjuda äktenskap för
fattiga, socialisera mark, och underställa "efterblivna samhällen"
despotism för att "förbättra" dem.
Mill började drömma om former för "frivillig socialism"
och i väntan på det gjorde han gemensam sak med de konservativa
som ville reglera, förbjuda och beskatta kapitalismen till oigenkännlighet.
"Socialliberalismen" — denna på papperet osannolika kombination —
var ett faktum. Och nästa generation socialliberala tänkare,
som T H Green, L T Hobhouse och John Hobson, tog in ännu mer socialism
i systemet på bekostnad av liberalismen.
Mill brukar betraktas som en frihetsapostel, och visst ger han en mängd
betydelsefulla argument för frihet, men samtidigt ger han än
fler argument emot frihet. Han förklarade själv att frihet
inte alls var något grundläggande mål för politiken,
utan att dess värde måste avvägas mot värdet av sådant
som "social rättvisa", "trygghet" och "jämlikhet".
Eftersom Mill gick så långt i sina kompromisser förklarade
han i självbiografin att hans idéer ofta kom i konflikt med
"avancerad liberal uppfattning", och att han faktiskt snarare räknade
sig till "den allmänna kategorin socialister".
Paradoxalt nog höll Mill även i sina sista år fast vid
att "laissez-faire" måste vara den grundläggande regeln i samhället
och ekonomin. Men undantagen blev allt fler. Själv förespråkade
han inte några större tvångsmässiga fördelningssystem
av den skala vi har i dagens välfärdsstater. Men hans egen idé
att man kan separera produktion och fördelning gav argumenten för
alla dem, väljare och politiker, som ville ha något utan egen
insats.
I Om friheten varnade Mill för att statens makt skulle komma att
växa. Föga anade han då att det var hans egna principer
om den utilitaristiska "samhällsnyttan" som skulle leda den expansion
han var så rädd för.
Tron att man kan väga en persons lycka mot någon annans,
och offra människor och deras projekt för en allmän lyckonivå
gjorde att John Stuart Mill förvandlade Benthams individualism till
dagens välfärdsstat. På så vis är det rättvist
att som en lärobok kalla Mill "an intellectual bridge between
classical liberalism and liberal socialism".
Författare: Johan Norberg
Litteratur
Av Mill:
1843 A System of Logic (2 vol)
1848 Principles of Political Economy (2 vol, "Nationalekonomins principer")
1859 On Liberty ("Om friheten")
1861 Utilitarianism
1861 Considerations on Representative Government ("Om det representativa styrelseskicket")
1869 The Subjection of Women ("Kvinnans underordnade ställning")
1873 Autobiography (postum)
1874 Three Essays on Religion (postum)
1879 Chapters on Socialism (postum)
1963-84 Collected Works of John Stuart Mill (21 vol, University
of Toronto Press)
Obs! Det finns en skrift som ibland felaktigt uppges vara skrivet av
John Stuart Mill. Det är den lilla volymen Om den sociala friheten,
som gavs ut på svenska av Tidens förlag 1947. Skriftens egentlige
författare lär enligt biograferna vara en viss E R Edger.
Om Mill:
John Gray: Mill on Liberty: A Defence (1983)
En engelsk liberal som försvarar Mills idéer.
I andra upplagans efterskrift gör han emellertid upp med både
Mill och liberalismen.
Sven Ove Hansson: John Stuart Mill och socialismen (1995)
Svensk socialist skriver god introduktion till Mills
socialistiska sympatier.
Friedrich Hayek: John Stuart Mill and Harriet Taylor (1951)
Om de bådas förhållande till varandra
och Taylors socialistiska påverkan.
Samuel Hollander: The Economics of John Stuart Mill (1985, 2 vol)
Om Mills nationalekonomiska lärdomar.
Tibor Machan: Capitalism and individualism (1990) + Frihetens filosofi (1987)
Om varför liberalism inte kan bygga på utilitarism,
utan kräver en rättighetsteori.
Michael St John Packe: The Life of John Stuart Mill (1954)
Den mest omfattande biografin över Mill.
John Skorupski: John Stuart Mill (1989)
Något fackmässig introduktion till Mills filosofiska
tänkande.
|