Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?



God Bless America?
Trilogi om USA och religionen

Del 3. Kampen mellan förnuft och religion i amerikansk historia

Under 1800-talet växte liberalismen fram som en stor rörelse i Europa och Nordamerika, med krav på individuell frihet, frihandel, marknadsekonomi och en begränsad statsmakt. Med USA som förebild drev europeiska liberaler igenom lagar om yttrande-, tryck-, religions- och näringsfrihet. Tullar sänktes eller avskaffades och skatter och regleringar minskade. Kampen mot kungens och kyrkans makt intensifierades i land efter land, och vetenskap och en sekulariserad världsbild vann insteg.

I USA, som redan i grunden var en i huvudsak liberal statsbildning, kom inte någon officiell liberal rörelse eller något liberalt parti att etableras. Istället genomsyrades samhället av liberalism. Även om religion och konservatism hade ett betydande inflytande, var alla amerikaner av författningen garanterade rätten att tycka och skriva vad de ville, och statens kontroller och regleringar i det ekonomiska livet var väldigt begränsade. Att uttrycka sin åsikt var långt in på 1800-talet förenat med fara i flera europeiska länder, medan det i USA var en självklar rätt. Ett skamligt undantag från den amerikanska frihetsprincipen var naturligtvis slaveriet i Södern och förtrycket av indianerna samt den mindre graden av frihet för kvinnor. USA var inte fullständigt liberalt m.a.o., men det var ändå i sin helhet mer liberalt än övriga världen under 1800-talet.

Förnuftets anhängare mobiliserar

Men friheten måste ständigt bevakas. När kristna konservativa i allt högre utsträckning krävde statliga kontroller och ingrepp i människors liv, började flera amerikaner att reagera. En grupp protestantiska fundamentalister samlades 1863 i Ohio för att förklara att det pågående inbördeskriget var Guds straff över en gudlös nation. Fler anslöt sig och en organisation med syfte att kristna nationen grundades, The National Reform Association. De förespråkade ett tillägg till författningen med följande lydelse: "Almighty God [is] the Author of National Existence and the source of all power and authority in Civil Government, Jesus Christ [is] the Ruler of Nations, and the Bible [is] the formation of law and supreme rule for the conduct of nations."

Stödet för detta tillägg växte och som ordförande för The National Reform Association utsågs en ledamot av Högsta Domstolen, William Strong. Ett antal delstatsguvernörer blev viceordförande. Friheten var nu i akut fara. Som en reaktion mot detta publicerade 1872 fritänkaren Francis E. Abbot ett kontramanifest i sin tidning "The Index": "The Nine Demands of Liberalism".

Detta blev startropet för en kamp för religionsfrihet. "The Index" publicerade en petition mot kravet på ett kristet författningstillägg. Den 1 januari 1874 kunde senator Charles Sumner inför senaten presentera en lista med 35 180 underskrifter till stöd för denna petition. Strax därefter föreslog Abbot ett religionsfrihetstillägg till författningen, som skulle stärka The Bill of Rights ännu mer. Det första författningstilläggets lydelse att "Congress shall make no law respecting an establishment of religion or prohibiting the free exercise therof", skulle enligt Abbot följas av "or favoring any particular form of religion".

Abbots kampanjer ledde till att ett fyrtiotal liberala klubbar med totalt ca 800 medlemmar bildades i några städer i nordöst och mellanvästern. Det var framförallt i storstäderna som det fanns en liberal och sekulariserad kosmopolitisk miljö präglad av vetenskapliga idéer och industrialisering. Abbot samlade 170 delegater från de liberala klubbarna till ett konvent i Philadelphia den 4 juli 1876, på hundraårsdagen av USA:s födelse. Delegaterna förklarade sitt engagemang för friheten på alla områden och sitt försvar för den amerikanska självständighetsförklaringen och såg sig som arvtagare till Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Thomas Paine och Ethan Allen. Konventet proklamerade bildandet av en ny gemensam organisation, The National Liberal League, med Abbot som ordförande.

Detta var ett av flera försök under 1870-talet att strukturera och organisera en liberal rörelse i USA. Som redan angivits låg liberalism som en underström i det amerikanska samhället, men det uttryckliga formulerandet av liberala mål i form av en organisation hade inte förekommit tidigare i det amerikanska samhället. Att detta nu blev fallet var ett oundvikligt faktum i en situation då individens frihet hotades från allt fler håll.

Inom det republikanska partiet växte en liberal opposition fram som vände sig mot protektionismen och mot de kontroller och regleringar i ekonomin som ledde till en ökad sammanflätning mellan näringsliv och stat, med en alltmer utbredd korruption som följd. Denna grupp leddes av personer som Edwin L. Godkin, redaktör för "The Nation" och "The New York Evening Post", senator Carl Schurz, tysk revolutionär som flytt från hemlandet och som en tid var inrikesminister med indianernas bästa om hjärtat, och Charles Francis Adams, son till president John Quincy Adams. Dessa bröt sig ur och bildade 1872 Liberal Republican Party och gick samman med demokraterna i det årets presidentval. Man ville avskaffa rekonstruktionspolitiken i Södern, ha fullständig frihandel, samt minimera staten överhuvudtaget. Godkin formulerade det så här: "The Government must get out of the 'protective' business and the 'subsidy' business and the 'improvement' business and 'development' business. (...) It cannot touch them without breeding corruption."

De liberala republikanerna ogillade även sitt partis hårdhänta politik gentemot sydstaterna efter inbördeskriget. Det militära styre som hade upprättats över de tidigare upproriska staterna hade medfört korruption, godtycklig maktutövning, kränkningar av enskilda sydstatsbors rättigheter, och slöseri med offentliga medel, vilket ledde till ökat skattetryck och djup skuldsättning. Liberalerna ställde sig ingalunda på rasisternas sida, och man hade varit starka motståndare till slaveriet, men man tyckte att sydstaterna borde vara fullvärdiga medlemmar i unionen och frihet och rättvisa skulle gälla alla.

Framgångarna i valet uteblev, och en del återgick till republikanerna, andra stödde demokraterna. Men 1884 kom ännu en stor utbrytning med flera av de som bildat det kortvariga Liberal Republican Party. Under namnet "The Mugwumps" (algonkinindianska för "de ädla hövdingarna") bröt sig liberalt inriktade republikaner än en gång ut ur partiet och gick samman med demokraterna och stödde deras presidentkandidat Grover Cleveland, som ville sänka tullarna, bekämpa korruptionen och begränsa statens makt.

Organiserad liberalism försvann dock efterhand, när mer statsinterventionistiska idéer trängde fram vid sekelskiftet. Termen liberalism kom även att förändras i sin definition från att ursprungligen betyda förspråkande av individuell frihet, marknadsekonomi, frihandel och en starkt begränsad stat, till att från 1930-talet betyda "välfärdsstat" med en omfattande offentlig sektor och långtgående regleringar av ekonomin. En liberal i den klassiska bemärkelsen kom därefter ofta att benämnas konservativ, och blandades därmed samman med klassiska antiliberala konservativa. Idag används termen libertarianism om det som den ursprungliga liberalismen stod för.

Inget av de båda stora partierna, demokraterna och republikanerna, hade program som var uttryck för någon specifik ideologi. Där fanns en blandning av idéströmningar, där liberalism, konservatism och populism i olika hög grad dominerade. Skillnader gick oftare inom partierna än mellan dem. Således kunde man finna liberala republikaner p.g.a. rasismen bland sydstatsdemokraterna, medan det fanns liberala demokrater p.g.a. republikanernas protektionism och centralism. Många liberaler stod helt utanför partipolitiken. Det var ju lätt att korrumperas av makten. Dessutom var inte alla som kallade sig liberaler alltid så liberala i alla avseenden.

The National Liberal League hade religiösa medlemmar som inte ville att staten skulle inskränka religionsfriheten på något sätt, men en stor del av förbundets medlemmar var deister och många var agnostiker och ateister som såg sig som företrädare för en radikal och sekulär individualism. Upplysning och vetenskap skulle främjas och inte minst Darwins utvecklingslära försvarades. Förbundet deklarerade: "Free Thought, Free Speech, Free Ballot, and Free Mails Must be Secured by a Secular Republic Emancipated from Church Domination".

Francis Abbot karakteriserade kristendomen som "an organized slavery of the mind", och Robert Ingersoll, en av förbundets viceordförande och den mest kände religionskritikern i USA under det sena 1800-talet, agiterade vältaligt mot religionen både i skrift och inför stora åhörarskaror: "Why should we take the chains from bodies and enslave minds?"; "Abject faith is barbarism; reason is civilization."; "Intellectual liberty is the air of the soul, the sunshine of the mind, and without it, the world is a prison; the universe is a dungeon."; "The government has no right to invade the privacy of a citizen."; "As long as woman regards the Bible as the charter of her rights, she will be the slave of man. The Bible was not written by a woman. Within its lids there is nothing but humiliation and shame for her. She is regarded as the property of man."; "Let us all hope for the triumph of Light - of Right and Reason - for the victory of Fact over Falsehood, of Science over Superstition."

Feministen Lucy Colman varnade: "the Protestant religion, in all its different creeds, is a mild mixture compared to what it was seventy years ago. And perhaps for the reason that its hideousness is so nicely covered, there is more need that Liberals be in the alert. Christianity is the more dangerous when it gives its attention to this life. Christianity demands entire subordination to its edicts, no matter what it keeps out of sight the damnation of infants in another world, if it subjugates all children to its decrees by teaching them, not only in Sunday-schools but in public schools supported by the public at large, the doctrines taught in the Bible. Until the majority of the people are emancipated from authority over their minds, we are not safe." Vid ett annat tillfälle sa hon: "I wish to be just to all, but the Christian church, with its religion, seems to me a blot to civilization."

The National Reform Association lyckades inte få det stora stöd de hade hoppats på. Deras förslag på ändring av det första författningstillägget gick aldrig igenom. Den amerikanska traditionen av religionsfrihet var för stark och mångfalden av religiösa riktningar och sekter för stor för att någon enighet rörande religion skulle kunna komma till stånd.

Comstocklagen

Däremot vann de kristna interventionisterna en seger i lagstiftningen om "obscenitet". 1873 drev kongressen igenom en lag som föreskrev "the suppression of trade in, and circulation of, obscene literature, and articles of immoral use". Det blev förbjudet att producera, äga och distribuera "obscena" publikationer, preventivmedel och abortframkallande medel. Detta var ett flagrant brott mot det första tillägget till författningen. Staten hade nu ett redskap att ingripa i individens liv på ett sätt som inte bara var begränsat till frågan om sex, vilket hade varit illa nog, utan även en mängd företeelser som skulle kunna falla under definitionen av vad som är "obscent". Det blev det första systematiska försöket att låta staten agera moralpolis genom federal lagstiftning.

Lagen fick namnet "The Comstock Law", efter lagens upphovsman, Anthony Comstock. Denne var ombud för Young Men´s Christian Association och sekreterare för The New York Society for the Suppression of Vice. Genom sin framgånsrika lobbying i den federala kongressen, blev han utsedd till federal postinspektör. Comstock skröt över att han i NewYork under bara ett år hade förstört fem ton obscen litteratur, 180 000 erotiska fotografier, och 30 000 preventivmedel. Han lät vid ett tillfälle ställa ut "anstötligt" material i vicepresidentens kontor för att visa hur depraverat samhället hade blivit och därmed hur angeläget det var att stoppa fördärvet.

Lagtextens vaghet gav Comstock en enorm makt. Han definierade obscenitet på ett godtyckligt sätt, och inkluderade i begreppet allt möjligt: erotiskt material, anatomiska illustrationer, sexuell upplysningslitteratur, ateistiska publikationer, och t.o.m. diskussion om och protest mot våldtäkt inom äktenskap. Comstock var en auktoritär fanatiker, som tillgrep alla medel för att bekämpa "synden". Han arresterade själv hundratals personer, och skrev minutiöst ner deras namn och brott i sin loggbok. Han gjorde även extra noteringar om deras religion och nationalitet, då han som infödd protestant fruktade den ökande invandringen av katoliker och judar.

Comstock var egentligen besatt av sexualiteten, samtidigt som den sågs som något ont som måste bekämpas. Ett inte helt ovanligt fenomen i det viktorianska samhället. Comstock erkände själv vilka "hemliga begär" nakenbilder kan ge, men istället för att acceptera detta som något naturligt skulle det undertryckas. Vid ett tillfälle lockade han strippor på en bordell att genomföra sin show, men arresterade dem först när de slutfört den. Detta för att Comstock ville bevisa hur kriminella de var. En kvinna som hade förespråkat rätten till abort och delat ut preventivmedel begick självmord efter oupphörliga trakasserier från Comstock, som stolt proklamerade att hon var den femtonde personen som han drivit till självmord.

Comstock överskred sina befogenheter, men hade stöd bland många inflytelserika personer, bland dem finansmannen J.P. Morgan. Det kristna korståget hade framgång genom att vädja till människors känsla av oro efter att dessa fått erfara inbördeskrig, urbanisering, nya vetenskapliga rön som Darwins utvecklingslära, och en hastig industrialisering och teknikutveckling. Comstock menade att "unless the restraining forces of religion and morality keep ahead of all other considerations, the ship of state will soon be dashed to pieces upon the boulders and quicksands of immorality".

Splittring rådde inom The National Liberal League om vad som var obscent inom sexualiteten. Många hade en traditionell syn på samlevnad och oroade sig över lössläppthet, sällan av religiösa skäl då ju många inte var troende, utan mer av en omsorg om stabila förhållanden. Det ledde först till en villrådighet inom förbundet om vilken strategi man skulle vidta för att bekämpa Comstocklagen. Thaddeus Wakeman, New Yorkadvokat och en av förbundets viceordförande, opponerade sig mot obscena samlevnadsförhållanden, men menade att Comstocklagen kränkte såväl yttrande- och pressfriheten som äganderätten. Han hävdade att den innebar ett återupprättande av den kristna inkvisitionen. Förbundet måste nu vidta kraftåtgärder mot lagen, menade Wakeman.

En annan av förbundets viceordförande, D. M. Bennett, hade hjälpt en medlem i förbundet, Ezra Heywood, att publicera en pamflett, "Cupid´s Yokes", som kritiserade äktenskapet som tyranniskt och uppmärksammade fall där män våldtagit sina fruar. Vidare propagerade pamfletten för ett preventivmedel som kallades "Comstock syringe" ("Comstocksprutan") för att driva med Comstock, och för "fri kärlek", med vilket avsågs förhållanden som inte sanktionerats av kyrkan. Heywood skrev: "It will ere long be seen, that a lady and a gentleman can as innocently and properly occupy one room at night as they can now dine together.(...)Is coition pure only when sanctioned by a priest or magistrate?"

Reaktionen från Comstock lät inte vänta på sig. Heywood beskrev själv vad som hände honom efter att ha talat inför 250 personer på ett konvent anordnat av The New England Free Love League i Boston: "A stranger sprang upon me and, refusing to read a warrant or even to give his name, hurried me into a hack, drove swiftly through the streets on a dark, rainy night and lodged me in jail as a United States prisoner." Mannen var Comstock själv och Heywood fick två års fängelse.

D.M. Bennett arresterades tio dagar senare på sitt New Yorkkontor, där hans tidskrift "The Truth Seeker" producerades. Comstock anklagade Bennett för att ha postat "Cupid´s Yokes". Bennett anklagades även för publikationen av sin ateistiska skrift, "An Open Letter to Jesus Christ", samt en vetenskaplig avhandling om pungdjurs fortplantning. Thaddeus Wakeman sa om tillslaget av "Cupid´s Yokes": "To use it as a test of obscenity is simply monstrous, for everything could be condemned under it from the Bible down to The New York Herald.(...)If Congress can create and punish crimes without regard to the Constitution, it is the end of all popular liberty.(...)It is clearly the first duty of a Liberal to stand by the Constitution and its Bill of Rights as the foundation of our liberties."

The National Liberal League kom att föregå ACLU (American Civil Liberties Union) genom att erbjuda rättslig hjälp åt personer som drabbats av lagar som stred mot författningen. Men splittringen inom förbundet, inte bara om obscenitet, utan även om vad som var individualism och om det överhuvudtaget skulle finnas någon stat, vilket en minoritet av anarkister hävdade att det inte skulle göra, ledde till att det upplöstes. I stället bildade delegater på förbundets sista konvent 1884 ett nytt förbund, The American Secular Union, som fick en långt mindre politisk profil. Robert Ingersoll blev dess förste ordförande. Men som en senare ordförande, Samuel P. Putnam, sa: "Det är svårt att organisera fritänkare." Effekten av den korta tid som The National Liberal League fanns var dock betydelsefull. Vad som är viktigt att understryka är att medan Comstock och andra i det kristna korståget refererade till Bibeln, refererade liberalerna till grundlagsfäderna.

Protestantiska "progressister"

Efter framgångarna med Comstocklagen och dess motsvarigheter i några delstater, var det dags för de protestantiska fundamentalisterna att ge sig på andra områden. Med en frenesi likt Calvin var målet en fullständig statlig kontroll över alla aspekter av människans liv i syfte att förverkliga "Gudsstaten".

Under 1800-talets slut framträdde i allt högre utsträckning idéer om att de kriser som fanns i ekonomin var ett resultat av en otyglad kapitalism. Karl Marx var den viktigaste impulsgivaren i detta avseende. Men idéerna fick sitt uttryck inte bara i de nya socialistiska partier som började växa fram i Europa och Nordamerika i slutet på 1800-talet. Inom konservatismen växte tankar fram om att tygla egennyttan och kapitalismen genom en statlig industripolitik med protektionism och nationalism som viktiga beståndsdelar. Den tyske förbundskanslern Otto von Bismarck är ett exempel på denna tendens. De konservativa kunde inte längre bortse från att industrialismen, vilken de tidigare hade bekämpat, hade kommit för att stanna. Istället gällde det att tackla och utnyttja den på ett annat sätt.

Men det ökande kravet på statliga ingripanden i ekonomin byggde ofta på en missuppfattning om marknadsekonomins funktionssätt. De kriser som kunde förekomma i den i stora avseenden fria ekonomin, var ofta ett resultat av just tullar, skatter och statliga regleringar, som var mer begränsade i länder som USA, men som ändå förekom och orsakade problem. Ändå sågs ännu mer statsinterventionism som lösningen.

Genom den ökande levnadsstandarden och framväxandet av en medelklass i den industrialiserade västvärlden, väcktes frågor om varför vissa var fattiga när så många andra hade fått det bra, något man sällan reflekterade över tidigare i historien, där det stora flertalet var fattiga bönder och samhället var statiskt och hierarkiskt. Många tenderade att glömma vilken roll kapitalismen hade i att skapa detta välstånd för en allt större befolkning, och man såg nu de fattiga som offer för en girig och utsugande kapitalism. Dessutom hämtades näring från den altruistiska moral som kristendomen hade alstrat under sekler.

En kristen rörelse som i USA växte fram på 1880-talet för att bekämpa vad man ansåg vara kapitalismens skadeverkningar var den s.k. Social Gospel Movement. Den leddes av baptistpastorn Walter Rauschenbusch som sa att "Synd är i grund och botten själviskhet" och att "Gud är mot kapitalismen, dess metoder, anda, och resultat". Rauschenbusch förespråkade ökat statligt engagemang i ekonomin, och samhället skulle "kristnas". The Social Gospel Movement hade stort inflytande på den politiska utvecklingen under 1890-talet. Liknande doktriner framträdde även bland judar och katoliker.

En annan framgångsrik kristen opinionsbildare var metodisten Frances Willard, som 1879 blev ordförande för Women´s Christian Temperance Union (WCTU), som fem år tidigare bildats med syftet att propagera för förbud mot sprit, prostitution och pornografi. Willard hävdade att "I varje sann kristen finns en socialist; och i varje socialist en kristen". Socialism var för Willard inget annat än "tillämpad kristendom". Hon ville inrätta ett "Nöjesdepartement" i regeringen, med syfte att kontrollera hur människor roade sig. Ett obehagligt närmande till Calvins totalitära samhälle, där både spel och dans var förbjudet. Willard fick under sina tjugo år som ordförande WCTU att bli en inflytelserik organisation med 26 000 medlemmar.

En allierad till Frances Willard var en annan kristen socialist, Edward Bellamy. Han utgav 1888 boken "Looking Backward: 2000-1887". Det var en framtidsskildring om en man som faller i sömn 1887 och vaknar upp år 2000. I det nya samhället, som för Bellamy avsågs vara idealet, äger staten hela näringslivet och alla tjänar lika mycket. Medborgarna utgör en industriell armé som tjänar en kristen stat, och underkastas arbetsplikt från det de är 21 till de pensioneras vid 45 års ålder.

Boken blev en bestseller. Redan första året såldes 100 000 ex., och totalt blev det 1 miljon ex., och boken översattes till 20 språk. Av romaner skrivna av amerikaner var boken den tredje mest sålda i USA, efter "Onkel Toms stuga" och "Ben Hur". Bellamy kallade sin nya samhällsordning "Nationalism", och snart växte nära 500 "Nationalistiska klubbar" fram som svampar ur jorden. Stödet kom framförallt från medelklassen, så det var knappast någon arbetarrörelse.

Edward Bellamy och hans kusin Francis Bellamy kom att bli ledarna för denna rörelse, och startade 1889 Society for Christian Socialists. Francis Bellamy utnyttjade även möjligheten, i egenskap av baptistpastor, att från predikstolen förespråka sina idéer. Man drev även på det allmänna skolväsendet att lära eleverna lojalitet mot staten. Ett led för många protestanter överhuvudtaget var just framdrivandet av en offentlig, obligatorisk skola, där barn uppfostrades till goda protestanter. Den ökande invandringen av bl.a. katoliker var ett hot i deras ögon.

Nu var förstås intolerans och kristen socialism inget unikt för protestantismen. Den katolska kyrkan har sin beskärda del av intolerans och idéer om kristen socialism var framträdande bland många katoliker i bl.a. Tyskland och Frankrike, där de kristligt-sociala partierna ursprungligen utgick från dessa idéer. Däremot hade protestanterna i USA ett klart övertag, både politiskt och kulturellt.

En annan populär bok under det sena 1800-talet var Ignatius Donnellys roman "Caesar´s Column", även den en framtidsskildring om hur en ny kristen socialistisk stat skapas. Donnelly var en av de ledande inom den nya rörelse som växte fram i Mellanvästern runt 1890, och som kallades "populismen". Denna rörelse förespråkade med antikapitalistisk retorik ökad statlig kontroll på både det ekonomiska och sociala området. 1892 grundades ett parti, "People´s Party", med en valplattform författad av Donnelly. Partiets presidentkandidat James Weaver fick det året över 1 miljon röster (8,5%) och 22 elektorsröster.

1896 gjorde demokraternas presidentkandidat William Jennings Bryan populismens sak till sin, och fick populisternas stöd. Bryan proklamerade: "The right of the community is superior to the right of any individual". Bryan förlorade valet, men nominerades åter av demokraterna som presidentkandidat 1900 och 1908. Även dessa val förlorade Bryan, men hans idéer hade fått ett betydande inflytande.

Även inom republikanerna växte en statsinterventionistisk rörelse fram, "progressivismen", som även denna bestod av protestantiska fundamentalister. Medan populismen hade ett större stöd på landsbygden, var progressisterna starka i de större städerna och oftare bland mer förmögna familjer. Men målen var likartade. Medborgarna skulle bli goda protestanter kontrollerade av en välvillig stat med åtaganden inom alla områden. Den s.k. "Progressiva eran", som varade ungefär de två första decennierna på 1900-talet, har även kallats "The Third Great Awakening".

Theodore Roosevelt, som 1901 efterträdde den mördade William McKinley som president, representerade denna riktning. Roosevelt omvaldes 1904, men stötte på allt större motstånd från det egna partiet. Han bröt sig vid 1912 års presidentval ut ur republikanerna och bildade sitt eget parti, "Progressive Party", som han även kandiderade för. Han förlorade mot demokraten Woodrow Wilson, men kom på andra plats, före den sittande presidenten, republikanen William Howard Taft.

Under Theodore Roosevelts presidenttid ökade statens makt betydligt, och Roosevelt förebådade den statsinterventionism i stor skala som senare presidenterna Wilson (1913-21), Herbert Hoover (1929-33) och framförallt Franklin D. Roosevelt (1933-45) kom att iscensätta. Theodore Roosevelt menade att Jeffersons idéer om den minimala staten var föråldrade, och i likhet med andra progressister och populister ansåg Roosevelt att staten nu måste ta itu med problem som Jefferson inte hade kunnat förutse. Roosevelt tyckte att man borde dra lärdom av Alexander Hamilton, som var finansminister under George Washington, och som förespråkade en starkare central unionsmakt och mer protektionism och statligt utvecklingsstöd åt vissa industrinäringar. Den amerikanska politiska utvecklingen under 1800-talet kan sägas utgöras av en spänning mellan den hamiltonska och jeffersonska synen på staten, där den hamiltonska blev alltmer dominerande mot slutet av 1800-talet. Dock är det osannolikt att Hamilton skulle samtyckt till den långtgående statsaktivism som progressivismen stod för.

Theodore Roosevelt kallade sin politik för "The New Nationalism". Han kanske inte direkt åsyftade den "nationalism" som Edward Bellamy hade i åtanke, men genom den ökande kontrollen och styrningen, de högre skatterna och alltfler regleringarna, och den växande makten för den federala regeringen, blev namnet symboliskt för eroderingen av individens frihet. Roosevelt menade att nationell storhet vilade på "kärleken till ordning" och "kapaciteten att underordna individens intressen gemenskapens intressen". "[Amerika måste] helt överge laissez-faire-teorin inom ekonomin, och oförskräckt kämpa för ökad statskontroll".

Theodore Roosevelt inlindade sitt budskap med att individualismen inte skulle överges, utan bara räddas från onödig egoism och destruktiva tendenser i kapitalismen. En strategi som även William Jennings Bryan hade. Dessa två politiker hade säkert inte andra avsikter heller. En fullskalig socialism var dessutom inte möjlig med den politiska tradition USA hade, så liberala inslag kvarstod i samhället. En av progressivismens paradoxer var också att flera av dess företrädare, bland dem Theodore Roosevelt, och Woodrow Wilson, förde en politik för sänkta tullar. Det innebar ett främjande av en friare handel som hade betydelse för bärkraften i en ekonomi som belastades av ökad statsinterventionism i övrigt. Men progressisterna och populisterna hade genom den generellt kollektivistiska inriktningen öppnat dörren för en alltmer ingripande stat.

Statsinterventionismen fick också sitt genomslag i utrikespolitiken, där Theodore Roosevelt förde en imperialistisk politik. Han deklarerade: "Jag skulle välkomna nästan vilket krig som helst, därför att jag tycker att detta land behöver ett." Herbert Croly, som 1914 startade den progressistiska tidskriften The New Republic, argumenterade för amerikanskt deltagande i första världskriget med orden: "Den amerikanska nationen behöver stärkas av ett allvarligt moraliskt äventyr." Progressivismen innebar för Croly att Amerikas framtidshopp skulle infrias "inte genom(...)ekonomisk frihet, utan genom ett visst mått av disciplin; inte genom det ymniga tillfredsställandet av individuella begär, utan genom ett stort mått av individuell underkastelse och självförnekelse."

Den imperialistiska utrikespolitiken hade startat under Roosevelts företrädare på presidentposten, William McKinley, med början i annekteringen av Hawaii, och därefter under spansk-amerikanska kriget 1898 med erövring av Spaniens kolonier i Karibien och Stilla havet. I de nya amerikanska besittningarna fick invånarna inte självstyre eller fullvärdiga fri- och rättigheter förrän långt senare (Kuba dock tidigare). Det föranledde en opposition i USA att tala om ett nytt kolonialstyre som amerikanerna själva en gång kämpat för att slippa. Motivet för imperialismen var en blandning av idén om den vita rasens och protestantismens kulturella överhöghet och önskan om att värna amerikanska affärsintressen utomlands. Nästan aldrig talade man om invånarnas frihet att bestämma över sig själva i de erövrade områdena, däremot mycket om att "civilisera" dem.

Under den "Progressiva eran" ökade även rasismen och progressister var ledande i förespråkandet av rashygien och en restriktiv invandringspolitik. Det gällde dock inte alla progressister, där en del tvärtom arbetade för att stärka t.ex. de svartas ställning. Theodore Roosevelt var själv först mån om att värna de svartas rättigheter, men senare blev han väldigt kallsinnig inför detta. Senatorn Henry Cabot Lodge, en av Roosevelts förtrogna och ledande progressist, sa: "Om en lägre ras blandar sig med en högre i större utsträckning, lär historien oss att den lägre kommer att få övertaget." Genom en expansiv och imperialistisk utrikespolitik skulle den vita rasens och protestantismens överlägsenhet säkras.

Progressisten Madison Grant, som var inflytelserik i kampanjen för begränsad invandring, gick till angrepp mot svarta och judar. Han förespråkade även tvångssterilisering av "olämpliga" individer, bland dem "värdelösa rastyper".

President Woodrow Wilson, som genomförde flera av progressivismens idéer, var även han rasist och införde en rigid rassegregering i den federala administrationen. Hans finansminister William McAdoo backades upp av Ku Klux Klan när denne kandiderade som demokraternas presidentkandidat i primärvalen 1924. Han förlorade dock efter 103 omröstningar.

McAdoos nederlag är ett av flera tecken under 1920-talet på en djupare delning mellan de kristna och sekulärt socialistiska tendenserna i progressivismen. Industrialiseringen och urbaniseringen av samhället, den tekniska utvecklingen och vetenskapens framsteg, skapade på 1920-talet ett modernare samhälle, där sekularisering var ett av inslagen. Socialism och annan statsinterventionism som inte hade någon förankring i kristendom fick en starkare ställning.

En viktig händelse i detta sammanhang var den s.k. Scopes Monkey Trial i Tennessee 1925. En lärare hade arresterats för att ha undervisat i Darwins utvecklingslära. Den kände advokaten Clarence Darrow skred till lärarens försvar, medan den förre presidentkandidaten William Jennings Bryan, nu väckelsepredikant och Ku Klux Klan-anhängare, agerade åklagare. Darrow förespråkade förnuft och vetenskap och visade på orimligheter i Bibeln. Bryan framstod som hopplöst föråldrad och reaktionär. Bryan hade tidigare sagt att "Om vi måste avstå från antingen religion eller utbildning, bör vi avstå från utbildning", och hans uppträdande nu symboliserade en kristen väckelserörelse på fall. Modernitetens intåg i samhället var oåterkallelig.

Den libertarianske journalisten Henry Louis Mencken bevittnade rättegången och utgjöt giftiga kommentarer om Bryan: "He seemed only a poor clod like those around him, deluded by a childish theology, full of an almost pathological hatred of all learning, all human dignity, all beauty, all fine and noble things. He was a peasant come home to the dung-pile. Imagine a gentleman, and you have imagined everything that he was not."(...)"By the end of the first week he was simply a walking malignancy."

"The so-called religious organizations which now lead the war against the teaching of evolution are nothing more, at bottom, than conspiracies of the inferior man against his betters. They mirror very accurately his congenial hatred of knowledge, his bitter enmity to the man who knows more than he does, and so gets more out of life. Certainly it cannot have gone unnoticed that their membership is recruited, in the overwhelming main, from the lower orders - that no man of any education or other human dignity belongs to them. What they propose to do, at bottom and in brief, is to make the superior man infamous - by mere abuse if sufficient, and if it is not, then by law."

Scopes-rättegången ledde till att läraren fick ett mycket milt straff, men lagen mot undervisning av Darwins utvecklingslära kvarstod i Tennessee fram till 60-talet. Konservativa har också under efterkrigstiden varit framgångsrika i att upprätthålla eller införa lagar som i syfte att bekämpa "synden" inskränkt på yttrande- och tryckfriheten och privatlivet. De konservativa har inte kristna socialister som allierade numera, men någon kraft för individens frihet på det ekonomiska området har de konservativa inte varit. Tvärtom har många anslutit sig till grundvalarna för den moderna "välfärdsstaten".

De sista liberalerna eller de första av deras återkomst?

När progressivismen och populismen bröt fram runt 1900, och motsvarande kollektivistiska och etatistiska strömningar slog igenom i Europa vid samma tid, var de klassiska liberalerna som försvarade laissez-faire och individualism en krympande minoritet på defensiven. Ett moralfilosofiskt försvar för individens rättigheter hade av liberaler alltför ofta ersatts av utilitaristiska resonomang om hur frihet och kapitalism bäst tjänar "den allmänna nyttan". Spår av naturrättsliga argument vilande på upplysningen fanns kvar, men sällan utmanades på allvar den altruistiska offermoral som den kristna traditionen representerade.

Symtomatiskt var även den ensidiga fokuseringen på kampen mot en imperialistisk utrikespolitik som samlade flera betydande klassiska liberaler i The Anti-Imperialist League på 1890-talet och början av 1900-talet. Man såg uppenbarligen kampen för laissez-faire-kapitalismen och individualism i allmänhet som svår att mobilisera folket för, nu när det istället lockades av en "välfärdsstat". Inte heller fanns någon religionskritik att tala om, tvärtom var flera själva kristna.

Däremot fanns det en stark kritik mot presidenterna McKinleys och Roosevelts imperialistiska utrikespolitik bland breda lager, bl.a. hos William Jennings Bryan. Denne var dock aldrig medlem i The Anti-Imperialist League, som just till stora delar bestod av gammalliberaler som hade bekämpat slaveriet, protektionism, och statsinterventionism generellt. Bland dem fanns förre presidenten Grover Cleveland, ekonomen Edward Atkinson, förre senatorn Carl Schurz, och industrimannen Andrew Carnegie. De gjorde också skäl för namnet "gammalliberaler", då medelåldern var hög. Både demokrater och republikaner fanns representerade, liksom partilösa. Förebilder var bl.a. de engelska manchesterliberalerna Richard Cobden och John Bright, som hade bekämpat både imperialism och protektionism.

Men det gick inte att ta miste på engagemanget. Carl Schurz, den gamle tyske liberalen som hade flytt sitt hemland efter 1848 års revolution, höll flera tal, där han bl.a. sa om imperialismen: "the barbarous notion that in order to have profitable trade with a country we must own it." Förbundets medlemmar förklarade att krig var destruktivt för handel och företagande, och att den koloniala administrationen var förtryckande och stred mot de principer som USA självt hade grundats på. Man motsatte sig inte helt operationer för att störta tyranniska regimer, operationer som annars inte var motivet för imperialisternas politik, men man ansåg att man borde vara restriktiv med detta.

Däremot var ockupationen av t.ex. Filippinerna helt förkastlig i deras ögon. President McKinley framställde sig själv som okunnig och dum när han försvarade sig med att Filippinerna måste civiliseras av kristendomen. Han fick då höra att landet hade varit kristet under spanjorerna i över 300 år. På Filippinerna kom amerikanernas militära styre att djupt och brutalt kränka filippiners rättigheter, som svar på den väpnade kamp som filippiner vidtagit mot amerikanerna då USA inte tillerkänt invånarna självstyre och grundlagsfästa fri- och rättigheter. I USA kritiserade många de övergrepp (bl.a. tortyr), som amerikansk militär gjorde sig skyldig till, och som i flera avseenden innebar att de filippinska invånarna fick ett spanskt förtryck ersatt av ett amerikanskt.

Vid 1896 års val hade en Clevelanddemokrat, John Palmer, kandiderat för ett utbrytarparti utan framgång. Bryan var det närmast omöjligt för liberalerna att rösta på, så många valde trots allt att stödja den konservative protektionisten McKinley. Vid 1900 års val blev det ännu svårare att välja mellan McKinley, där man hade facit i hand beträffande hans utrikespolitik, och Bryan, populisten. Schurz och Carnegie var några av dem som nu ventilerade önskan om att starta ett helt nytt parti för individens frihet, fred, frihandel och en liten stat. Schurz: "There is a very widespread feeling that the people have permitted themselves long enough(...)to be forced by two rotten old party carcases to choose between evils."

Slutligen var 1904 års presidentval det sista där en större grupp inflytelserika liberaler samlades för att backa en kandidat. Demokraterna hade nominerat Alton Parker, som var en klassisk liberal och motståndare till imperialismen. Han var dock gammal, färglös och tråkig, och hans vicepresidentkandidat var 80 år. En stark kontrast mot republikanernas kandidat Theodore Roosevelt och dennes närmaste, som var i 40-årsåldern, vitala och karismatiska.

Det blev åter Schurz, själv gammal, som fick dra det stora lasset i kampanjen. Han förklarade att republikanerna nu "treated the principles of the Declaration of Independence with supercilious contempt.(...)Its idea is now [to be] a great 'world-power' governing foreign lands and alien populations by arbitrary rule, and asserting its position among the other powers of the world by the number of its battle-ships." Istället borde USA visa upp sig som "the most encouraging example of a great people governing themselves in liberty, justice, and peace."

Två år senare avled Schurz, och en efter en av de gamla liberala kämparna gick bort åren därefter. Symboliken i liberalismens nedgång var tydlig. Deras kamp var dock inte obetydlig, och bland liberalerna i The Anti-Imperialist League fanns många som engagerade sig mot den rättslösa ställning som svarta, indianer, psykiskt sjuka och handikappade ofta hade. Herbert Welsh blev ordförande i Indian Rights Association, och Moorfield Storey, som Schurz hade tänkt sig som ledare för det nya liberala parti som planerades 1900, blev ordförande för The National Association for the Advancement of Colored People (NAACP).

När den gamla generationen av liberaler hade dött ut, kvarstod under den första halvan av 1900-talet bara enstaka, spridda röster för den klassiska liberalismen. Bland de mest kända var den ovan nämnde journalisten och kritikern H.L. Mencken (1880-1956). Han påminde om personerna i The National Liberal League då han kombinerade kritik mot den allsmäktiga staten med kritik mot religionen. Hans artiklar var ofta både vassa och kvicka, och han gisslade hyckleri och makt. Han var en av sin tids mest lästa skribenter och författare. Han var dock ingen filosof, och någon systematisk formulering av en liberal politik hade han inte. Däremot hade han kärnfulla kommentarer om samhället och kulturen.

Sin syn på staten kommenterade han så här 1925: "Government, today, has grown too strong to be safe. There are no longer any citizens in the world; there are only subjects. They work day in and day out for their masters; they are bound to die for their masters at call. Out of this working and dying they tend to get less and less."

Vid ett senare tillfälle:
"People constantly speak of 'the government' doing this or that, as they might speak of God doing it. But the government is really nothing but a group of men, and usually they are very inferior men. They may have some better man working for them, but themselves are seldom worthy of any respect."

Om religion skrev Mencken bl.a. följande:
"Religion is fundamentally opposed to everything I hold in veneration - courage, clear thinking, honesty, fairness, and, above all, love of the truth."

"Puritanism: The haunting fear that someone, somewhere might be happy."

"I believe that religion, generally speaking, has been a curse to mankind."

"There is no possibility whatsoever of reconciling science and theology, at least in Christendom. Either Jesus rose from the dead or he didn´t. If he did, the Christianity becomes plausible; if he did not, then it is sheer nonsense. I defy any genuine scientist to say that he believes in the Resurrection, or indeed in any other cardinal dogma of the Christian system."

När Franklin Roosevelt blev president 1933 och introducerade sin "New Deal", vilken egentligen var en fortsättning på företrädaren Hoovers politik, började det sluttande planet mot frihetens förintelse luta än mer. Alltmer makt koncentrerades i statens händer och individen blev alltmer en undersåte och beroende av staten. Roosevelt lyckades inte bota depressionen, utan förlängde den. Hade inte Roosevelt sänkt tullarna och öppnat ekonomin mer mot omvärlden, hade ännu värre konsekvenser följt. Men det var "det röda 30-talet", och kollektivismen stod högt i kurs. Det bisarra var nu också att New Deal-anhängarna började kalla sig liberaler, och beteckna de sanna klassiska liberalerna som konservativa eller reaktionära.

Den klassiska liberalismen hade talat om frihet från tvång utövat av andra. Vid sekelskiftet 1900 hade engelska tänkare som T. H. Green och L. T. Hobhouse och senare J. M. Keynes velat ändra det politiska frihetsbegreppet till att även inkludera frihet från fattigdom, t.ex.. Av den anledningen såg många en "ny liberalism" (eller "socialliberalism" på svenska) som ett begrepp för en rörelse där människor skulle befrias från fattigdom och ekonomiska kriser genom ökade statliga åtaganden. För socialister och socialdemokrater i USA var det svårt att använda "socialism" som beteckning för sina idéer och därför var det för dem nu också lämpligt att använda ordet "liberalism", som hade en positiv klang, åsyftande frihet och framåtskridande.

New Deal var ett led i denna omorientering av frihetsbegreppet och synen på statens roll. Politiken innebar bl.a. att staten, i det här fallet den federala regeringen, skulle styra ekonomin genom en aktiv konjunktur- och stabiliseringspolitik. Det innebar t.ex. priskontroller, ökade jordbrukssubventioner, offentliga arbeten och arbetsmarknadsregleringar. Dessutom skulle en "välfärdsstat" byggas upp, där medborgarna av staten skulle garanteras ett visst mått av välfärd i form av bidrag.

Mencken, och ett fåtal andra genuina liberaler, som t.ex. Henry Hazlitt, Frank Chodorov, Isabel Paterson, Ludwig von Mises, Friedrich Hayek, och Ayn Rand, protesterade mot utvecklingen. Långsamt började en liberal opposition mot etatismen och kollektivismen växa fram under efterkrigstiden.

Fortfarande kränker staten individens rättigheter, och "The Bill of Rights", den amerikanska författningens tio första tillägg, är under attack. Under de senaste två decennierna har man dock kunnat se den klassiska liberalismens renässans, nu under namn som nyliberalism i Europa eller libertarianism i USA. Men för att denna renässans ska bli bestående, måste åter upplysningens band mellan förnuft och frihet knytas. Fröet till en sådan utveckling kan man finna hos den rysk-amerikanska filosofen Ayn Rands filosofi objektivismen, som kopplar ihop den politiska liberalismen med upplysningens förnuftssyn.

Det kan också vara dags för inte bara amerikanerna, utan även övriga jordens folk, att återupptäcka Thomas Jeffersons stora ord från den 24 juni 1826 i ett brev till Roger C. Weightman. Jeffersons ämne var det förestående 50-årsjubiléet av självständighetsdeklarationen, som Jefferson ej kunde delta i p.g.a. sjukdom. Som en enastående symbolik avled Jefferson, liksom hans medrevolutionär, senare motståndare, och senare åter vän, John Adams, den 4 juli 1826:

"May it be to the world, what I believe it will be, (to some parts sooner, to others later, but finally to all,) the signal of arousing men to burst the chains under which monkish ignorance and superstition had persuaded them to bind themselves, and to assume the blessings and security of self-government. That form which we have substituted, restores the free right to the unbound exercise of reason and freedom of opinion. All eyes are opened, or opening, to the rights of man. The general spread of the light of science has already laid open to every view the palpable truth, that the mass of mankind has not been born with saddles on their backs, nor favored a few booted and spurred, ready to ride them legitimately, by the grace of God. These are grounds of hope for others. For ourselves, let the annual return of this day forever refresh our recollections of these rights, and an undiminished devotion to them."

Litteratur:

Ayers, Edward L. m.fl.: American Passages - A History of the United States. Harcourt 2000.

Bailyn, Bernard: The Ideological Origins of the American Revolution. Belknap Press of Harvard 1967.

Boyer, Paul S. m.fl.: The Enduring Vision - A History of the American People. Houghton Mifflin 1998.

Cunningham, Noble E.: In Pursuit of Reason - The Life of Thomas Jefferson. Louisiana State University Press 1987.

Curry, Richard O. & Goodheart, Lawrence B. (ed.): American Chameleon - Individualism in Trans-National Context. Kent State University Press 1991.

Jefferson, Thomas: Political Writings. Edited by Joyce Appleby & Terence Ball. Cambridge University Press 1999.

Peron, Jim: Two Masters - The Conflict Between Christianity and Capitalism. 2000.

Thompson, C. Bradley: John Adams & the Spirit of Liberty. University Press of Kansas 1998.

Tomkins, E. Berkeley: Anti-Imperialism in the United States - the Grand Debate 1890-1920. University of Pennsylvania Press 1970.

Zuckert, Michael P.: Natural Rights and the New Republicanism. Princeton University Press 1994.

Zuckert, Michael P.: The Natural Rights Republic: Studies in the Foundation of the American Political Tradition. University of Notre Dame Press 1996.

Viktiga dokument för USA:s grundande, som t.ex. självständighetsförklaringen, författningen, Bill of rights, Articles of Confederation etc.

Del 2. Gud, kapitalism
och rättigheter