Egoism med mänskligt ansikte

Genom filosofihistorien har altruismens ideal nästan alltid predikats. Vi har fått lära oss att ingen har rätt att existera för sin egen skull, att meningen med våra liv är att tjäna andra och att självuppoffring är vår högsta dygd. Detta är essensen i altruismen, även om många förespråkare blandar upp den för att göra den smakligare.

Få filosofer har ifrågasatt altruismen, och de få som har gjort det — sådana som Nietzsche och Stirner — har accepterat altruismens grundprincip: Någon måste offras, frågan är bara om jag ska offras för andra eller om andra ska offras för mig.
 

Vi bör vara egoister!

Med sin objektivistiska filosofi bröt Ayn Rand med dessa falska alternativ och förklarade att egoism inte innebär offret av någon person för någon annans skull, utan tvärtom att alla har rätt att leva för sin egen skull. Och hon förklarade varför vi borde vara egoister, dvs handla i vårt eget intresse.

Om vi väljer att leva och agera måste vårt yttersta värde vara vårt eget liv, och vi måste ordna våra mål i relation till livet om inte våra avsikter, mål och känslor ständigt ska kollidera och riskera vårt liv och vår lycka. Om vi ska kunna leva våra liv utan ständiga besvikelser och självtvivel måste vi ta reda på fakta om verkligheten, vi måste veta vad vi behöver och vi måste handla efter detta.

Detta är essensen i den rationella, den upplysta egoismen. Livets värden kan man åtnjuta bara om man skapar dem och håller fast vid dem — inte genom att kasta bort dem. Altruismen innebär tvärtom att man ger bort sina värden, att man offrar det man värderar högre för det man värderar lägre. En moral som är oförenlig med vår strävan efter lycka.

Men altruismen verkar ändå ha något sympatiskt över sig, och egoismen betraktas som hjärtlös och grym. Den främsta anledningen till det är att många blandar ihop altruism med välvilja, och egoismen blandas ihop med hänsynslöshet. Det är denna uppfattning David Kelley, chef för Institute for Objectivist Studies, gör upp med i en utmärkt och pedagogisk liten grön skrift med titeln Unrugged Individualism.

Kelley menar tvärtemot vedertagen kunskap att altruism och välvilja är oförenliga. Altruismen ersätter strävan efter lycka med påtvingade plikter. Och om man har en plikt att offra sin tid och sina värden för okända människor kommer man inte känna välvilja mot dem, utan snarare se dem som hot och fiender!
 

Harmoniska intressen

Anledningen till att egoism felaktigt associeras med egennytta på andras bekostnad är att folk tror att världen präglas av stora och ofrånkomliga konflikter människor emellan. De flesta tror att tillvaron är ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd. Om man har en sådan inställning tror man att den person som strävar efter sin egen lycka måste vara aggressiv och trampa på andra. Om någon däremot skulle behandla andra med vänlighet och omtanke måste det följaktligen bero på att han offrar sina egna intressen.

Med den utgångspunkten är det naturligt att många blir altruister. Men objektivismen avvisar den och hävdar att det inte finns några grundläggande intressekonflikter mellan rationella människor. Tvärtom ligger det i individens eget intresse att söka fredliga och produktiva utbyten med andra människor. Att byta värde mot värde är bättre än ett kaos där det gäller att äta eller ätas. På ekonomins område illustrerar Adam Smiths "osynliga hand" harmonin mellan olika intressen; hur individers egoism inte skadar, utan gynnar andra. Men teorin har vidare, icke-ekonomiska, implikationer.

Vi har enormt mycket att tjäna genom umgänge med andra människor; ekonomiskt utbyte, kunskap, inspiration, känslomässigt stöd, vänskap, kärlek. Frivilliga byten av värden, oavsett om värdet är varor eller respekt, är vägen till ömsesidig nytta. En atomist som skyr samvaro och helst håller sig till en öde ö är ingen rationell egoist.
 

Välvilja är en dygd

David Kelleys tes är att välvilja föregår sådana mellanmänskliga förhållanden, och därför är den viktig. En rationell egoist kan inte bara gå runt och vänta på att tillfällen till sådana utbyten ska dyka upp, han måste aktivt söka skapa sådana. Det gör han enligt Kelley bäst genom att visa välvilja mot andra människor. Genom det kan en människa "annonsera" att hon är öppen för utbyte, att hon strävar efter samarbete och samvaro. Genom att visa respekt och vänlighet signalerar man förutsättningen för utbyte; harmoniska intressen, att den enes framgång inte måste ske till den andres olycka. Många kontakter med människor kommer inte leda till något utbyte, de blir varken våra vänner eller våra affärspartners. Men det finns inget sätt att veta det utan att visa välvilja, och en förnuftig person räknar med att chansen finns tills motsatsen är bevisad.

Att behandla andra välvilligt inbegriper många olika saker, som Kelley diskuterar. På det mest grundläggande planet, även mot främlingar, handlar det om att "se" människor, att erkänna deras närvaro och deras existens som varelser av samma slag som en själv. Det kan ske genom att gratulera en person om du får reda på att hon fyller år, eller beklaga sorgen om en nära anhörig till henne har dött. På sådana vis kan man visa samhörighet, att erkänna att man har likartade behov och känslor. Genom enkla exempel lyckas Kelley visa hur betydelsefullt denna synlighet är. Tänk bara hur otrevligt det är när någon inte ger plats för en i hissen! Eller på skillnaden för någon i ett serviceyrke mellan att bli behandlad som en människa eller som en maskin!
 

Respekt för andras egoism

En annan instans av välvilja är att erkänna andra personers självständighet, att erkänna att de är unika individer med egen fri vilja, eget förnuft och en egen rätt till lycka. Ingen vill gå in i en samvaro, varken ekonomisk eller romantisk, med dig om du vill knuffa runt den personen och utnyttja henne. Att erkänna någons självständighet är att erkänna hennes rätt att tillfredsställa de egna målen — hon ska inte offra sig för dina. Det är att inte förneka henne kompetens att fatta egna beslut, utan att erkänna hennes rätt att följa sitt eget förnuft.

Ett ytterligare exempel på välvilja är allmän hövlighet. Att bete sig efter konventioner och artighetsregler kan tyckas godtyckligt, men är ett viktigt sätt att erkänna andras närvaro. Att strunta i vad som anses som passande och respektfullt är sällan individualistiskt, utan snarare oförskämt och nonchalant.
 

Egoistisk hjälp

Rand påpekade i The Virtue of Selfishness att det inte alls är altruistiskt att hjälpa nära och kära i svåra situationer. Om man älskar någon så inkorporerar man den personens lycka i sin egen. Att hjälpa och stödja dem är ett sätt att måna om sina egna värden och sin egen lycka. Av en besläktad anledning är det ur en egoistisk synvinkel rätt att hjälpa främlingar i nödsituationer, eftersom de kan innebära ett värde för oss själva i framtiden.

I Unrugged Individualism bygger Kelley ut detta argument. I de allra flesta fall kommer kanske de vi hjälper inte ge oss något särskilt värde i framtiden. Ingen direkt "bytessituation" föreligger. Men det är ändå riktigt för en rationell egoist att hjälpa till, hävdar Kelley. Detta av två anledningar.

Det första exemplet på "hjälp utan byte" rör nödsituationer. Vi lever i ett samhälle med andra människor för att dra nytta av deras produktion, kunskaper osv. Vi drar även nytta av dem genom att vi kan få hjälp när det inträffar oförutsedda olyckor. Men om vi räknar med att vi ska få sådan hjälp när vi behöver det (någon räddar oss om vi håller på att drunkna, ringer polisen om vi blir överfallna osv) kan vi inte avstå från att ge sådan hjälp när det behövs, det vore att försöka få något för ingenting, en form av parasitism som går på tvärs mot all rationalitet. Om vi vill ta emot hjälp måste vi vara beredda att erbjuda den själv.

Men detta är ingen altruistisk plikt, utan en egenintresserad strategi. Om samhället tvärtom i hög grad skulle präglas av misstänksamhet och fientlighet skulle det inte vara så klokt att hjälpa andra, utan kanske till och med farligt. Då borde man avstå från att hjälpa enligt egoismen. Altruisten skulle däremot hävda att vi har en plikt att offra oss, även — och framför allt — för våra fiender, och även — och framför allt — om det går oss illa när vi gör det. Då blir det ju ännu mindre egenintresserat.
 

Att göra världen bättre

Den andra anledningen till "hjälp utan byte" rör de tillfällen man hjälper någon mer långsiktigt. Det kan gälla någon som behöver ett lån för att få sitt liv på fötter igen, behöver en chans för att våga lita på sig själv igen, kan må bättre långsiktigt om han lär sig individualistiska och egoistiska idéer osv. Det är möjligt att hjälp skulle kunna få personen att leva ett bättre liv, men det är inte säkert att just hjälparen skulle tjäna på det.

På detta svarar Kelley med en jämförelse med materiell produktion. Det enda värdet med att producera är inte att få pengar i utbyte, utan en del av värdet för en rationell person är att man har lyckats, att man har gjort världen till en bättre plats. Om ingen är klok nog att köpa det man har tillverkat är det tråkigt, men det raderar inte ut glädjen och den själsliga vinsten. På samma vis, menar Kelley, ser egoisten på personer han hjälper till ett bättre liv. Det är en seger, han har gjort något bra, världen blir bättre, människor blir lyckligare — även om han inte får någon direkt personlig kontakt med dessa värden i framtiden.

Men man måste givetvis alltid göra en kalkyl över om hjälpen är förtjänad, om den skulle hjälpa och om man kan avvara det man ger. Man bör avstå om det gäller onda personer, eller om hjälpen inte skulle klara att bryta det destruktiva mönstret, eller om det innebär att man blir utblottad eller riskerar sitt liv. För att bara ta ett exempel: Att ge pengar till en person som har valt att tigga när han skulle kunna arbeta är inte ett tecken på välvilja. Att på det viset uppmuntra laster i andra är snarare en synd.
 

För positiva värden

Traditionellt sett anses välvilja ha med svåra situationer att göra. Det är vid misslyckanden, olyckor och katastrofer vi behöver våra medmänniskor. Detta är den viktigaste orsaken till att diskussionen om välvilja och välgörenhet inte har varit så vanlig i objektivistiska kretsar. Enligt Ayn Rand tillhör ju olyckan inte normaliteten. Universum är så beskaffad att förnuftiga människor kan nå sina mål, bli lyckliga och leva i harmoni med andra. Katastrofer och olyckor tillhör undantagen. Ur det perspektivet blir frågan om välvilja, att lindra det negativa, ganska undanskymd.

David Kelley skiftar perspektiv i Unrugged Individualism och förklarar att välvilja inte bara behövs för att lindra ett negativt faktum, utan för att skapa förutsättningar för positiva värden; tillfällen för utbyte, handel, kunskap, gemenskap, kärlek. Välviljan har alltså ingen undanskymd plats i våra liv, utan är något nödvändigt i all kontakt med andra människor.

Man kan diskutera hans slutsats att välvilja är en stor dygd eller om den inte snarare kan återfinnas under en dygd som rättvisa. Men otvetydigt är i alla fall att Kelley genom detta perspektiv lyckas utmärkt med att visa att välvilja, hövlighet och generositet är egoistiska dygder. Inte minst genom att han skickligt illustrerar dessa dygder genom att peka på hur de representeras skönlitterärt i Ayn Rands romaner Atlas Shrugged och The Fountainhead.

Och på det viset förklarar han för både altruister och egoister att individualismen inte alls motsvarar den traditionella bilden av att vara "rugged" (dvs bister, karg), utan att den tvärtom är det verkligt humanistiska moralalternativet. Ett alternativ där samvaro och utbyte inte bygger på altruismens uppoffring och plikter, utan på den enda mänskliga grunden; ömsesidig strävan efter lycka.