Öppna artikeln som PDF-filArtiklarTjänsterKontakta MKRedaktionLäs/skriv i gästboken
   

Det trolösa kapitalet

Sammanfattning: Finansmarknaderna är kanske våra mest effektiva och samhällsnyttiga marknader. Men ändå är det de mest hatade marknaderna, av politker,  media och vanligt folk. Denna artikel förklarar några av faktorerna bakom denna avsky.

Varför angrips så ofta finansmarknader i den politiska debatten? Andra näringar omhuldas varmt av småföretagarvänner och arbetsrättsmotståndare, men en utbredd skepsis gentemot finansmarknader föreligger bland allmänheten. Denna har en grund i en outplånlig antagonism mellan de som har och de som vill ha.

 Dagens finansmarknader har därtill vissa särdrag såsom höggradig abstraktion och stor integritet, vilka placerar dessa marknader långt från den breda allmänhetens vardag. Som förfrämmandegjord från radhus-Svenssons normalitet, blir finansmarknader ett förförande enkelt tillhygge att gripa i den politiska debatten, för att förklara sakernas tragiska tillstånd. Kanske uppfattas finansmarknaderna även som synonym med den nyliberalism många vill angripa ideologiskt. Finansmarknader ses som marknadsprincipen förkroppsligad.

 Finansmarknader saknar därtill ofta språkrör som kan föra deras talan. Då finansmarknader utgör en atomiserad summa av individer, har ingen aktör tillräckligt att tjäna på att förbättra näringens rykte. Finansmarknaderna blir med andra ord svarslösa i samhällsdebatten.
 

Indikator

 Finansiella marknader används som indikator på det statsfinansiella hälsotillståndet. De fungerar för vissa som rättfärdigare av viss politik och för andra som ett hot mot välfärden. Som indikator innehar finansiella marknader förmågan att disciplinera politiken. Efter ideologiernas död, blir marknadsprincipen en av de återstående, små berättelser som förser politiker med en verksam retorik.

 Den information, vilken förmedlas genom kurssättningen på finansiella marknader utgör en externalitet till samhällsekonomin. Vissa framhåller att denna gratisinformation främst gynnar grupper som vill genomdriva beslut till förmån för finansmarknadens intressenter. Argumentet är att finanskapitalet gör stora vinster genom ränte- och valutakursförändringar som lyckas tvinga politikerna att bedriva en kapitalvänlig politik.
 

Abstraktion

 Finansmarknader associeras med aktieägares förmögenheter, mäklares jättelöner och omsättningar som överstiger bruttonationalprodukter. Dessa stora pengar ger upphov till misstänksamhet och avundsjuka. Finansmarknader är fjärran från det traditionella arbetets konkretion.

Derivatinstrument - såsom optioner och terminer - är ytterligare abstraherade från produktion av fysiska varor, genom att deras värde härleds från underliggande instrument, såsom aktier och obligationer. I derivatsammanhang är det svårt att urskilja vad som egentligen ägs, bortom kontraktet. Ägandet är inte direkt förenat med besittning av något fysiskt föremål.

 Finansiella marknader är även på andra sätt avklippta från sin omgivning. Det mest handgripliga exemplet är hur finansmarknader i åtskilliga fall reagerar negativt på sådant som befolkningen i allmänhet uppskattar. Så följs minskande arbetslöshet här eller i USA stundtals av sjunkande aktie- eller obligationskurser. En minskad arbetslöshet tas nämligen som tecken på att Riksbanken intresse att sänka ränteläget avtar, då ekonomin verkar gå av egen maskin. I synnerhet då arbetslösheten är hög, bänder sådana, till synes perverterade kursrörelser, upp en förtroendeklyfta. Många fås att tro att skadeglädje är det bränsle aktiekurser drivs av.

Dessutom ger de endast upphov till rubriker i fall en olycka inträffar i Barings Bank eller någon annanstans. Vardagens relativt smärtfritt fungerande marknad väcker inte obehagliga nyheter av liknande magnitud. Olyckliga incidenter tar sig inte bara gigantiska monetära dimensioner. De väcker också en mystik och främlingsskap till skillnad från mer konkreta, merkantila påfrestningar.
 

Regleringar

Efter varje finansiell kris eller bortspelad skandalmiljard införs nya regleringar för att skydda allmänheten från framtida olyckor. Införandet av regleringar motiveras främst med avsikten att lugna en oinitierad allmänhet, men kan sällan fylla några mer fundamentala behov på marknaden. Nya regleringar staplas ovanpå de gamla i ett allt ostadigare korthus. Mängden regleringar tenderar att öka. Processen reflekterar allmänhetens bristande kunskap om finansiella marknader och finner i gallupkänsliga politiker en katalysator för sin oro.

  Dagens finansmarknader har relativt nyligen uppnått en central ställning i samhället. Under den tid, då kunskapen sprids om ett sådant fenomen, uppstår viss chockverkan i samhällskroppen. Det främmande och unika i finansmarknaderna tenderar att skrämma breda lager av allmänheten. Trots att allmänhetens kunskap om finansiella marknader ökar, kommer denna kunskapsassymetri antagligen kvarstå till följd av samhällets gravitation mot specialisering. Den enskilde individens förmåga att begripa sin omgivning avtar.

 
Det glada åttiotalet

 Genom en tillfälligt minskad misstro, samt nyupptäckten av näringens samhällsnytta, skedde avsevärda avregleringar av finansmarknader under åttiotalet. Breda lager av befolkningen drogs med i decenniets spekulationsiver. Börskurser blev nationella angelägenheter med dominerande positiva förtecken. Den av tradition konfliktfyllda relationen mellan kapitalägare och allmänhet ersattes av en samsyn, vilken bäddade för avreglering.

 Samtidigt som regleringar kan vara hämskor på en industri, verkar de också legitimerande för verksamheten. I allmänhetens ögon minskade antagligen de finansiella marknadernas trovärdighet genom avregleringarna. Man kan se det så att allmänheten i sin minskade tilltro internaliserar, rationellt förväntar sig den moraliska uppluckring, som blir följden då marknaden inte övervakas lika nära av, och inte längre erhåller kontinuerlig sanktion av statsmakten. Avregleringen var emellertid ett nödvändigt villkor för att utvecklade finansiella marknader skulle uppstå i Sverige. I viss mån föddes exempelvis den svenska penningmarknaden först då avregleringen ägt rum.
 

Sekelskiftespessimismen

Under nittiotalet är förhållandet annorlunda än under förra decenniet. När åttiotalet avslutas, sviks de förhoppningar som närts av medelklassens spekulativa element, likt vad som skedde under krisen 1929-32. Detta väcker en skepsis mot finansiella marknader. Idag fyller kursnoteringar bidragstagare och skattebetalare med skräck för att villalånet skall bli dyrare eller att landet inte skall kunna bedriva en självständig ekonomisk politik. Som vore de mätningar av ultraviolett strålning, vill allmänheten främst förvissa sig om att inget är på tok. Detta korresponderar väl med den allmänna gråvädersstämning som präglar vårt sekels uttynande.

 Efter åttiotalets laissez-faire-tendenser och de dyrköpta erfarenheterna av det tidiga åttiotalets finanskris, präglas innevarande decennium av en önskan till någon slags återintegration av det finansiella systemet in i samhället. Reglering av derivathandel är ett vanligt och publikknipande förslag. Ofta nämns en så kallad Tobin-skatt, en global transaktionsskatt på finansiella flöden, vilken skulle göra finansiella flöden långsammare och bromsa snabba, globala kursrörelser. Detta förslag uppvisar i sin trosvissa tafatthet, en själsfrändskap med det tidiga 1800-talets ludditer. Dessa försökte, genom att slå sönder de allt fler maskinerna, stoppa den teknologiska utveckling som man trodde hotade att göra arbetarna sysslolösa.

 Regleringsivern bygger ofta på en ogrundad tro att de kapitalflöden som sänder chockvågor runt jorden, skulle vara annat än reaktioner på de faktiskt existerande investeringsmöjligheter, vilka uppstår vid misstankar om ohållbar finanspolitik eller dåliga statsfinanser. Men de lättfotade, globala investeringsfonderna är de experter som krävs för att diagnosticera den politiska vanskötselns risker.
 

Kollektiv rationalitet eller masspsykologi?

Bakom allmänhetens uppfattningar om finansiell verksamhet¸ kan några idealtypiska teorier skönjas. För två dominerande sådana skall nedan redogöras. De är båda utilitaristiska och utmynnar i den politik som förväntas ge bäst effekter. Jämsides med dessa båda existerar en rättighetsliberal syn på marknaden som moralisk i sig, oavsett dess praktiska utfall. Dessutom föreligger ståndpunkten att marknadsprincipen i sig skulle vara omoralisk. Den anses således abstrakt och hänsynslös i sin påverkan på konkret existerande individer. Finansiella marknader och andra ortodoxa yttringar av marknadsprincipen skulle därmed aldrig kunna rättfärdigas.

 Finansiella marknader har uppstått för att effektivisera kapitalanvändningen och förbilliga kapitalfaktorn i industriell produktion. Finansiella marknader är en viktig distributör av investeringskapital, men även av risk och information. Finansiella marknader erbjuder försäkringsmöjligheter medelst optioner och terminer. En mer indirekt form av riskreducering utgörs av portföljdiversifiering över olika länder, vilket ofta sker genom olika investeringsfonders förmedling. Till följd av att aktiemarknader förenklar och förbilligar hanteringen av risker som hör till näringsverksamhet, ökas samhällets gemensamma risktålighet med välutvecklade finansmarknader. En tidig källa för begreppet marknads perfektion är Adam Smiths osynliga hand, vari marknadsprincipen kanaliserar individers egennytta till samhällsnytta.

Denna tanke har sedermera fått ett starkt fäste i neoklassisk nationalekonomi. Alfred Marshall och Milton Friedman representerar synen att en process liknande naturens evolution styr så att irrationella spekulanter endast kortsiktigt lyckas snedvrida marknadspriser. I det långa loppet slås de ut. Så anses marknadens aktörer gemensamt skapa rättvisande priser. Subjektiv irrationalitet reformeras till objektiv rationalitet.
 

Den reglerande uppfattningen

  Den tidigare franske premiärministern Balladur formulerade en gång sin motsatta inställning som att marknaden är en natur som måste tuktas lika hårt som Versaille-trädgårdens buskar och gräsmattor. För denna sida är John Maynard Keynes den främste representanten. Beteenden på finansiella marknader är enligt denne belastade av investerares delvis irrationella animal spirits. Bland de massfenomen som blir följden, är det idag främst följa John-mentaliteteten, som anses bidra till irrationaliteter i prissättningen. Keynes drar slutsatsen att regleringar krävs för att stävja investerares förmodade kortsiktighet. Denna individuella kortsiktighet skulle enligt Keynes - till skillnad från Friedmans ståndpunkt - leda till att aktiemarknaden i sin totalitet agerar alltför kortsiktigt.

 Något som ofta anges som en konsekvens av eventuell kortsiktighet på finansiella marknader, är att kurssvängningar skulle bli större än vad som kan motiveras av aktiens reella avkastning genom sin andel i företagets vinst. Studier har genomförts i syfte att undersöka om kurser på finansiella marknader varierar kraftigare än vad som kan vara befogat med hänsyn till skiftande förväntan om framtida utdelningar. Enligt dessa studier har såväl aktie- som obligationsmarknader mer rörliga kurser än vad som är befogat om hänsyn tas blott till utdelningsförändringar. Sådana test hämmas emellertid av en ofullständig förståelse av hur marknadspriset på finansiella instrument såsom aktier konstrueras och bevisar inte eventuellt överdriven kortsiktighet.

Att ägna sig åt konspirationer och ränksmideri, skulle ta kraft från profitsträvandet i konkurrens med andra marknadsaktörer. Varken finansaktörer eller andra näringsidkare ägnar sin uppmärksamhet åt att gynna den egna gruppen - kapitalintresset - mot allmänhet och politiker, utan försöker individuellt tjäna så mycket pengar man kan. Antag vidare att finansiella marknader styrs av mer irrationella faktorer än andra sektorer av ekonomin, såsom kortsiktig spekulation. Med en sådan irrationalitet skulle finansiella marknader som hel institution, få svårt att överleva och frodas i den konkurrens som råder mellan olika verksamhetssfärer

Finansmarknader är dagens mest effektiva marknader. Ett mått på finansmarknaders effektivitet är att transaktionskostnaderna är mindre än på andra marknader. Till detta har standardiserade produkter och finansiella innovationer, samt en delvis härpå följande, hård konkurrens bidragit. Små transaktionskostnader är ett incitament till hög transaktionsvolym; samtidigt som dessa volymer genererar ytterligare avtagande transaktionskostnader.

Dessa samhällsekonomiskt gynnsamma transaktionsvolymer har visat sig avta väsentligt, redan vid låga ökningar av transaktionskostnaden, såsom omsättningsskatter. Finansmarknaderna är på långt när perfekta avspeglingar av en ideal marknadsprincip. Deras effektivitet tilltar emellertid ständigt. Denna utveckling befrämjas av ett minimum av regleringar.

Finansiella marknader är en avancerad typ av rationalitet, styrd av anonyma krafter, i motsats till förmoderna samhällen där en auktoritär individ ofta fordrades för genomdrivande av beslut. Denna utveckling sker i takt med att den traditionella, auktoritetsbundna människan ersätts av en mer liberal.
 

Marknaden som hydra

Storslagna konspirationsteorier framförs inte sällan, där marknaden ges en förmänskligad gestalt. Denna marknadens hydra skulle leva ett eget liv och i det närmaste personligen kräva genomdrivandet av vissa beslut. Hydrans lakejer, handlare och mäklare, skulle pressa fram vissa politiska beslut genom sitt agerande. Denna projektion förkroppsligar en önskan att inte bara finna syndabockar, utan även en vilja att finna att marknaden inte blott har en kall och själlös teknik i botten, utan något påvisbart mänskligt och förståeligt.

 Mäklare och handlare är på samma sätt som politiker bundna vid en yrkesroll. För att lyckas väl i sitt företag måste de till stor del agera helt passivt. Deras beslut tjänar främst som indikatorer på förändringar i omvärlden, vilka föranleder höjning eller sänkning av marknadsvärden. Därigenom "tvingas" man till att köpa eller sälja. Det inte är görligt att härleda en händelse till en ensam moraliskt ansvarig aktör/individ.

  "Marknaden" tillmäts ett egenartat, personifierat liv. Marknaden "vill" eller "är rädd". Derivatförluster väcker också en mystik och främlingsskap i människors medvetanden till skillnad från mer konkreta, merkantila påfrestningar. Människors rädsla inför den okända, farliga makten hos detta främmande kan liknas med annan slags xenofobi.

Av: Peter Norberg

Peter Norberg doktorerar i etik på Handelshögskolan, är fil mag i idé- och lärdomshistoria samt verkställande direktör för investmentbolaget Navitas AB.

 

      Copyright © 1997-2003 Marknadskraften. All Rights Reserved.

    Besök MK:s designer