Det trolösa kapitalet
Sammanfattning:
Finansmarknaderna är kanske våra mest effektiva
och samhällsnyttiga marknader. Men ändå är det de
mest hatade marknaderna, av politker, media och vanligt folk. Denna
artikel förklarar några av faktorerna bakom denna avsky.
Varför angrips så ofta finansmarknader i den politiska
debatten? Andra näringar omhuldas varmt av småföretagarvänner
och arbetsrättsmotståndare, men en utbredd skepsis gentemot
finansmarknader föreligger bland allmänheten. Denna har en grund
i en outplånlig antagonism mellan de som har och de som vill ha.
Dagens finansmarknader har därtill vissa särdrag såsom
höggradig abstraktion och stor integritet, vilka placerar dessa marknader
långt från den breda allmänhetens vardag. Som förfrämmandegjord
från radhus-Svenssons normalitet, blir finansmarknader ett förförande
enkelt tillhygge att gripa i den politiska debatten, för att förklara
sakernas tragiska tillstånd. Kanske uppfattas finansmarknaderna även
som synonym med den nyliberalism många vill angripa ideologiskt.
Finansmarknader ses som marknadsprincipen förkroppsligad.
Finansmarknader saknar därtill ofta språkrör som
kan föra deras talan. Då finansmarknader utgör en atomiserad
summa av individer, har ingen aktör tillräckligt att tjäna
på att förbättra näringens rykte. Finansmarknaderna
blir med andra ord svarslösa i samhällsdebatten.
Indikator
Finansiella marknader används som indikator på det
statsfinansiella hälsotillståndet. De fungerar för vissa
som rättfärdigare av viss politik och för andra som ett
hot mot välfärden. Som indikator innehar finansiella marknader
förmågan att disciplinera politiken. Efter ideologiernas död,
blir marknadsprincipen en av de återstående, små berättelser
som förser politiker med en verksam retorik.
Den information, vilken förmedlas genom kurssättningen
på finansiella marknader utgör en externalitet till samhällsekonomin.
Vissa framhåller att denna gratisinformation främst gynnar grupper
som vill genomdriva beslut till förmån för finansmarknadens
intressenter. Argumentet är att finanskapitalet gör stora vinster
genom ränte- och valutakursförändringar som lyckas tvinga
politikerna att bedriva en kapitalvänlig politik.
Abstraktion
Finansmarknader associeras med aktieägares förmögenheter,
mäklares jättelöner och omsättningar som överstiger
bruttonationalprodukter. Dessa stora pengar ger upphov till misstänksamhet
och avundsjuka. Finansmarknader är fjärran från det traditionella
arbetets konkretion.
Derivatinstrument - såsom optioner och terminer - är ytterligare
abstraherade från produktion av fysiska varor, genom att deras värde
härleds från underliggande instrument, såsom aktier och
obligationer. I derivatsammanhang är det svårt att urskilja
vad som egentligen ägs, bortom kontraktet. Ägandet är inte
direkt förenat med besittning av något fysiskt föremål.
Finansiella marknader är även på andra sätt
avklippta från sin omgivning. Det mest handgripliga exemplet är
hur finansmarknader i åtskilliga fall reagerar negativt på
sådant som befolkningen i allmänhet uppskattar. Så följs
minskande arbetslöshet här eller i USA stundtals av sjunkande
aktie- eller obligationskurser. En minskad arbetslöshet tas nämligen
som tecken på att Riksbanken intresse att sänka ränteläget
avtar, då ekonomin verkar gå av egen maskin. I synnerhet då
arbetslösheten är hög, bänder sådana, till synes
perverterade kursrörelser, upp en förtroendeklyfta. Många
fås att tro att skadeglädje är det bränsle aktiekurser
drivs av.
Dessutom ger de endast upphov till rubriker i fall en olycka inträffar
i Barings Bank eller någon annanstans. Vardagens relativt smärtfritt
fungerande marknad väcker inte obehagliga nyheter av liknande magnitud.
Olyckliga incidenter tar sig inte bara gigantiska monetära dimensioner.
De väcker också en mystik och främlingsskap till skillnad
från mer konkreta, merkantila påfrestningar.
Regleringar
Efter varje finansiell kris eller bortspelad skandalmiljard införs
nya regleringar för att skydda allmänheten från framtida
olyckor. Införandet av regleringar motiveras främst med avsikten
att lugna en oinitierad allmänhet, men kan sällan fylla några
mer fundamentala behov på marknaden. Nya regleringar staplas ovanpå
de gamla i ett allt ostadigare korthus. Mängden regleringar tenderar
att öka. Processen reflekterar allmänhetens bristande kunskap
om finansiella marknader och finner i gallupkänsliga politiker en
katalysator för sin oro.
Dagens finansmarknader har relativt nyligen uppnått en
central ställning i samhället. Under den tid, då kunskapen
sprids om ett sådant fenomen, uppstår viss chockverkan i samhällskroppen.
Det främmande och unika i finansmarknaderna tenderar att skrämma
breda lager av allmänheten. Trots att allmänhetens kunskap om
finansiella marknader ökar, kommer denna kunskapsassymetri antagligen
kvarstå till följd av samhällets gravitation mot specialisering.
Den enskilde individens förmåga att begripa sin omgivning avtar.
Det glada åttiotalet
Genom en tillfälligt minskad misstro, samt nyupptäckten
av näringens samhällsnytta, skedde avsevärda avregleringar
av finansmarknader under åttiotalet. Breda lager av befolkningen
drogs med i decenniets spekulationsiver. Börskurser blev nationella
angelägenheter med dominerande positiva förtecken. Den av tradition
konfliktfyllda relationen mellan kapitalägare och allmänhet ersattes
av en samsyn, vilken bäddade för avreglering.
Samtidigt som regleringar kan vara hämskor på en industri,
verkar de också legitimerande för verksamheten. I allmänhetens
ögon minskade antagligen de finansiella marknadernas trovärdighet
genom avregleringarna. Man kan se det så att allmänheten i sin
minskade tilltro internaliserar, rationellt förväntar sig den
moraliska uppluckring, som blir följden då marknaden inte övervakas
lika nära av, och inte längre erhåller kontinuerlig sanktion
av statsmakten. Avregleringen var emellertid ett nödvändigt villkor
för att utvecklade finansiella marknader skulle uppstå i Sverige.
I viss mån föddes exempelvis den svenska penningmarknaden först
då avregleringen ägt rum.
Sekelskiftespessimismen
Under nittiotalet är förhållandet annorlunda än
under förra decenniet. När åttiotalet avslutas, sviks de
förhoppningar som närts av medelklassens spekulativa element,
likt vad som skedde under krisen 1929-32. Detta väcker en skepsis
mot finansiella marknader. Idag fyller kursnoteringar bidragstagare och
skattebetalare med skräck för att villalånet skall bli
dyrare eller att landet inte skall kunna bedriva en självständig
ekonomisk politik. Som vore de mätningar av ultraviolett strålning,
vill allmänheten främst förvissa sig om att inget är
på tok. Detta korresponderar väl med den allmänna gråvädersstämning
som präglar vårt sekels uttynande.
Efter åttiotalets laissez-faire-tendenser och de dyrköpta
erfarenheterna av det tidiga åttiotalets finanskris, präglas
innevarande decennium av en önskan till någon slags återintegration
av det finansiella systemet in i samhället. Reglering av derivathandel
är ett vanligt och publikknipande förslag. Ofta nämns en
så kallad Tobin-skatt, en global transaktionsskatt på finansiella
flöden, vilken skulle göra finansiella flöden långsammare
och bromsa snabba, globala kursrörelser. Detta förslag uppvisar
i sin trosvissa tafatthet, en själsfrändskap med det tidiga 1800-talets
ludditer. Dessa försökte, genom att slå sönder de
allt fler maskinerna, stoppa den teknologiska utveckling som man trodde
hotade att göra arbetarna sysslolösa.
Regleringsivern bygger ofta på en ogrundad tro att de kapitalflöden
som sänder chockvågor runt jorden, skulle vara annat än
reaktioner på de faktiskt existerande investeringsmöjligheter,
vilka uppstår vid misstankar om ohållbar finanspolitik eller
dåliga statsfinanser. Men de lättfotade, globala investeringsfonderna
är de experter som krävs för att diagnosticera den politiska
vanskötselns risker.
Kollektiv rationalitet eller masspsykologi?
Bakom allmänhetens uppfattningar om finansiell verksamhet¸
kan några idealtypiska teorier skönjas. För två dominerande
sådana skall nedan redogöras. De är båda utilitaristiska
och utmynnar i den politik som förväntas ge bäst effekter.
Jämsides med dessa båda existerar en rättighetsliberal
syn på marknaden som moralisk i sig, oavsett dess praktiska utfall.
Dessutom föreligger ståndpunkten att marknadsprincipen i sig
skulle vara omoralisk. Den anses således abstrakt och hänsynslös
i sin påverkan på konkret existerande individer. Finansiella
marknader och andra ortodoxa yttringar av marknadsprincipen skulle därmed
aldrig kunna rättfärdigas.
Finansiella marknader har uppstått för att effektivisera
kapitalanvändningen och förbilliga kapitalfaktorn i industriell
produktion. Finansiella marknader är en viktig distributör av
investeringskapital, men även av risk och information. Finansiella
marknader erbjuder försäkringsmöjligheter medelst optioner
och terminer. En mer indirekt form av riskreducering utgörs av portföljdiversifiering
över olika länder, vilket ofta sker genom olika investeringsfonders
förmedling. Till följd av att aktiemarknader förenklar och
förbilligar hanteringen av risker som hör till näringsverksamhet,
ökas samhällets gemensamma risktålighet med välutvecklade
finansmarknader. En tidig källa för begreppet marknads perfektion
är Adam Smiths osynliga hand, vari marknadsprincipen kanaliserar individers
egennytta till samhällsnytta.
Denna tanke har sedermera fått ett starkt fäste i neoklassisk
nationalekonomi. Alfred Marshall och Milton Friedman representerar synen
att en process liknande naturens evolution styr så att irrationella
spekulanter endast kortsiktigt lyckas snedvrida marknadspriser. I det långa
loppet slås de ut. Så anses marknadens aktörer gemensamt
skapa rättvisande priser. Subjektiv irrationalitet reformeras till
objektiv rationalitet.
Den reglerande uppfattningen
Den tidigare franske premiärministern Balladur formulerade
en gång sin motsatta inställning som att marknaden är en
natur som måste tuktas lika hårt som Versaille-trädgårdens
buskar och gräsmattor. För denna sida är John Maynard Keynes
den främste representanten. Beteenden på finansiella marknader
är enligt denne belastade av investerares delvis irrationella animal
spirits. Bland de massfenomen som blir följden, är det idag främst
följa John-mentaliteteten, som anses bidra till irrationaliteter i
prissättningen. Keynes drar slutsatsen att regleringar krävs
för att stävja investerares förmodade kortsiktighet. Denna
individuella kortsiktighet skulle enligt Keynes - till skillnad från
Friedmans ståndpunkt - leda till att aktiemarknaden i sin totalitet
agerar alltför kortsiktigt.
Något som ofta anges som en konsekvens av eventuell kortsiktighet
på finansiella marknader, är att kurssvängningar skulle
bli större än vad som kan motiveras av aktiens reella avkastning
genom sin andel i företagets vinst. Studier har genomförts i
syfte att undersöka om kurser på finansiella marknader varierar
kraftigare än vad som kan vara befogat med hänsyn till skiftande
förväntan om framtida utdelningar. Enligt dessa studier har såväl
aktie- som obligationsmarknader mer rörliga kurser än vad som
är befogat om hänsyn tas blott till utdelningsförändringar.
Sådana test hämmas emellertid av en ofullständig förståelse
av hur marknadspriset på finansiella instrument såsom aktier
konstrueras och bevisar inte eventuellt överdriven kortsiktighet.
Att ägna sig åt konspirationer och ränksmideri, skulle
ta kraft från profitsträvandet i konkurrens med andra marknadsaktörer.
Varken finansaktörer eller andra näringsidkare ägnar sin
uppmärksamhet åt att gynna den egna gruppen - kapitalintresset
- mot allmänhet och politiker, utan försöker individuellt
tjäna så mycket pengar man kan. Antag vidare att finansiella
marknader styrs av mer irrationella faktorer än andra sektorer av
ekonomin, såsom kortsiktig spekulation. Med en sådan irrationalitet
skulle finansiella marknader som hel institution, få svårt
att överleva och frodas i den konkurrens som råder mellan olika
verksamhetssfärer
Finansmarknader är dagens mest effektiva marknader. Ett mått
på finansmarknaders effektivitet är att transaktionskostnaderna
är mindre än på andra marknader. Till detta har standardiserade
produkter och finansiella innovationer, samt en delvis härpå
följande, hård konkurrens bidragit. Små transaktionskostnader
är ett incitament till hög transaktionsvolym; samtidigt som dessa
volymer genererar ytterligare avtagande transaktionskostnader.
Dessa samhällsekonomiskt gynnsamma transaktionsvolymer har visat
sig avta väsentligt, redan vid låga ökningar av transaktionskostnaden,
såsom omsättningsskatter. Finansmarknaderna är på
långt när perfekta avspeglingar av en ideal marknadsprincip.
Deras effektivitet tilltar emellertid ständigt. Denna utveckling befrämjas
av ett minimum av regleringar.
Finansiella marknader är en avancerad typ av rationalitet, styrd
av anonyma krafter, i motsats till förmoderna samhällen där
en auktoritär individ ofta fordrades för genomdrivande av beslut.
Denna utveckling sker i takt med att den traditionella, auktoritetsbundna
människan ersätts av en mer liberal.
Marknaden som hydra
Storslagna konspirationsteorier framförs inte sällan, där
marknaden ges en förmänskligad gestalt. Denna marknadens hydra
skulle leva ett eget liv och i det närmaste personligen kräva
genomdrivandet av vissa beslut. Hydrans lakejer, handlare och mäklare,
skulle pressa fram vissa politiska beslut genom sitt agerande. Denna projektion
förkroppsligar en önskan att inte bara finna syndabockar, utan
även en vilja att finna att marknaden inte blott har en kall och själlös
teknik i botten, utan något påvisbart mänskligt och förståeligt.
Mäklare och handlare är på samma sätt som
politiker bundna vid en yrkesroll. För att lyckas väl i sitt
företag måste de till stor del agera helt passivt. Deras beslut
tjänar främst som indikatorer på förändringar
i omvärlden, vilka föranleder höjning eller sänkning
av marknadsvärden. Därigenom "tvingas" man till att köpa
eller sälja. Det inte är görligt att härleda en händelse
till en ensam moraliskt ansvarig aktör/individ.
"Marknaden" tillmäts ett egenartat, personifierat liv. Marknaden
"vill" eller "är rädd". Derivatförluster väcker också
en mystik och främlingsskap i människors medvetanden till skillnad
från mer konkreta, merkantila påfrestningar. Människors
rädsla inför den okända, farliga makten hos detta främmande
kan liknas med annan slags xenofobi.
Av: Peter Norberg
Peter
Norberg doktorerar i etik på Handelshögskolan, är
fil mag i idé- och lärdomshistoria samt verkställande
direktör för investmentbolaget Navitas AB.