Öppna artikeln som PDF-filArtiklarTjänsterKontakta MKRedaktionLäs/skriv i gästboken
   

Varför kämpar nyliberaler för frihet?

Sammanfattning: Det händer att naturrättsanhängare får frågan vad det är för mystiskt "rättighetsbevis" som gör att liberalismen är riktig. Men det är inte något verklighetsfrämmande logiskt-lingvistiskt resonemang som gör att liberalismen är moraliskt rätt. Denna artikel förklarar att frihet och rättigheter tvärtom är följden av att vi studerar hur människan faktiskt är beskaffad, och inser att frihet är ett nödvändigt villkor för att hon ska kunna använda sitt förnuft och leva bra.

En vanlig angreppspunkt mot rättighetsliberaler är att vi ska ha valt att uppskatta värdet "frihet" alldeles godtyckligt. "Okej", säger de, "frihet är bra och det kan vara kul att ha, men det finns andra värden som också är viktiga, jämlikhet, rättvisa, gemenskap, kultur, möjlighetsmaximering. Friheten kan inte vara den enda rättigheten, utan måste vägas mot dessa värden."
 

Liberal förvirring

Och bland vissa liberaler kan förvirring uppstå. De hävdar att frihet är bra i sig, mycket viktigare än dessa andra värden, och följaktligen den enda rättigheten. Men varför? Tja, inte för att det ger något speciellt, att folket blir lyckligt av frihet, att det ger en högre levnadsstandard eller för att det ger utveckling eller ett visst samhällsklimat, utan just för att det är bra i sig, frihet är bra för att det resulterar i........- frihet.

 Men varför är det bra i sig? Jo, för att det är en naturlig rättighet, och med det avser liberalen ibland något objektivt, en rättighet som i någon mening finns uppe i luften och som man kan leta upp om man anstränger sig. Liberalen anstränger sig kanske, men hittar inget och drar slutsatsen att det måste finnas trots allt och att man kanske upptäcker det någon gång i framtiden. Kanske när människan har blivit mer sofistikerad...

 Vissa andra liberaler resignerar i jakten och drar slutsatsen att det inte finns rättigheter eftersom de inte hittar några när de blundar och anstränger sig. De ger upp naturrätten. Vissa blir utilitarister: liberalism är bra för att de flesta människor blir lyckliga och får det bättre av den. Visserligen har de inte heller sett principen att man får offra människor för den totala lyckan i luften, men det ligger i alla fall i linje med vad de flesta andra tycker som man diskuterar med.

 Eller så blir de subjektivister och hävdar att frihet är bra för att det "känns rätt". Utan att tänka på att känslor kan vara trevliga, men att de inte ger kunskap om verkligheten, eftersom de i sig bara är ett resultat av våra medvetna och omedvetna föreställningar. Att mördaren och politikern som tycker att våld och tvång är okej känner andra saker inför våld och tvång, gör att känslor som frihetsförsvar blir bräckligt.

 Andra liberaler blir nihilister eller relativister. "Vi kan inte veta vad som är sant, och därför borde vi inte tvinga på någon ett sätt att leva som kan vara fel." Men om det varken är fel med frihet eller förtryck, varför ska vi då välja frihet? För att det "kanske är fel" att kränka människor? Ja, men det "kanske är fel" att trampa på ett grässtrå också, eller att äta djur eller att försvara sig mot brottslingar. Hur ska vi veta det om vi inte vet någonting?

Mussolini gjorde den mest konsekventa tolkningen av nihilismen. Han instämde i att inga idéer är sanna och inga är falska, alltså återstår bara att avgöra frågan, inte med förnuft, utan med våld.
 

Objektivt - inte intrinsikalt

Bortsett från att dessa tre försvar för friheten undergräver liberalismen vid roten, är de felaktiga. Alternativet är teorin om människans naturliga rättigheter - i traditionen från John Lockes liberalism, och mest utvecklad i Ayn Rands objektivism - som vi ämnar presentera här.

 Många tänker sig rättigheter som något som finns (eller inte finns) objektivt i naturen, oberoende av människan. I samma bemärkelse som Platon hade sin idévärld, oåtkomlig för vanliga dödliga. En sådan traditionell värdeobjektivism kallas ibland "intrinsikalism", eftersom den lär att det finns värden ute i naturen, oberoende av någon som värderar.

 Intrinsikalismen är falsk. Det kan inte finnas något värde som inte är ett värde för någon och för något syfte. För att ta en parallell: Mat är inte "bra i sig", utan bra därför att vi behöver det och uppskattar det. Detsamma gäller frihet. Ett värde kan aldrig vara "ett värde i sig". Att använda begreppet värde och samtidigt ignorera förutsättningen; svaret på de nödvändiga frågorna "För vem?" och "För vad?" är att missbruka begreppet. Värden är det vi kämpar för att uppnå eller upprätthålla och därför förutsätter begreppet värde också att det finns alternativ och en varelse med frihet att välja mellan dessa. För att något ska vara ett värde måste det vara ett värde för någon för ett visst syfte.
 

Livet är måttstocken

Friheten är ett värde för att den är ett värde för människan, för att hon ska kunna leva och leva gott. Alla människor är olika och har olika intressen, olika mål och värden som de strävar efter, olika önskemål. Men för alla människors värden krävs det ett yttersta värde, ett värde som alla mindre mål syftar emot, och som vi utvärderar våra handlingar efter. Att agera som medel för andra medel, som är medel för andra medel, utan ett slutgiltigt mål, vore omöjligt. Det yttersta värdet är individens eget liv, det biologiska och det existentiella livet. Livet är det enda värde vi har som inte syftar till något annat värde.

 Som Ayn Rand noterat är det bara fenomenet liv som gör begreppet "värde" möjligt. Det är bara för en levande varelse med handlingsalternativ som saker kan vara goda eller dåliga. Och det är bara genom att värdera och agera aktivt som hon kan hålla sig vid liv och leva gott. Alternativet till livet är döden, men det är inget alternativ - det är ingenting. Om man inte vill leva behövs inga värden, ingen moral, det är bara att sluta handla så kommer olyckan ändå. Det är bara valet att leva, att stanna kvar i verkligheten som gör kontinuerliga val och värderingar nödvändiga. Våra värderingar måste alltså inriktas på överlevnad och välbefinnande - det som gynnar livet är bra, det som motarbetar det är dåligt.

 Det innebär inte att hon alltid måste sträva efter att leva så länge som möjligt, det kan vara högst rationellt att förkorta sitt liv t ex med alkohol och god mat, om det gör livet roligare att leva. Det innebär däremot att valet att leva eller dö är det grundläggande valet för en mänsklig varelse. Om hon vill fortsätta att hålla sig vid liv och leva det väl måste hon välja och handla. Och hon måste veta hur hon gör det, dvs hon behöver en moral. Och hon måste leva efter den.

 Ett gott liv får man inte automatiskt. Det krävs tänkande, handling och skapandet av värden - intellektuella, kamratliga, ekonomiska värden. Om människan alls vill leva är det rätt av henne att handla i enlighet med - inte emot - sina intressen. Och att följa sina intressen gör man inte genom att följa varje impuls, utan genom att tänka, väga alternativ mot varandra och analysera, dvs vara rationell. Att vara rationell är i vårt rationella, upplysta egenintresse.

 En person som förstår att alla hennes värden i grunden syftar till att överleva och leva gott handlar i sitt rationell egenintresse. Egoism i denna mening innebär att man vägrar att ge upp sina egna mål, att man inte ger upp det man värderar högre för det man värderar lägre. Det betyder inte att hon struntar i andra människor och försöker göra livet surt för dem. Det betyder att hon bryr sig om de människor som är värdefulla för henne - av kärlek, vänskap, ekonomiska intressen eller omtanke. Det innebär att hon inte offrar sig - om hon offrar tid och omtanke på någon gör hon det för att personen betyder något för henne, att hon vill det, för att det är angeläget och då är det inget offer utan en ren avvägning mellan olika värden. I ett extremfall skulle en rationell egoist till och med kunna ge sitt liv för att rädda någon hon älskar, om livet utan personen, med vetskap om att hon kunde ha räddas, inte skulle vara mycket värt. Men hon offrar inte en sekund av sitt liv för någon av skuld eller plikt. Hon offrar sig inte för dem som är henne likgiltig.
 

Förnuft är överlevnadsmetoden

För att kunna leva över huvud taget måste individen veta hur verkligheten är beskaffad, hon måste definiera sina egna mål, och hon måste handla för att försöka nå dem. För allt detta behöver vi använda vårt förnuft.

 Djur handlar efter instinkt. De är slavar under biologin som berättar för dem när de ska para sig, jaga, föda sig själv och sina ungar. Djurens väg till överlevnad är inte den egna viljan, utan kroppens signaler. Människan är ett mycket speciellt djur. Vi har inga kraftiga instinkter, och ingen naturlig, direkt väg till kunskap om någonting. Om vi satte oss ned passiva och väntade på ingivelser från generna eller själen, skulle vi snart vara döda. Kroppen skulle kunna säga dig att den är hungrig; men inte hur du skaffar mat och vad som är ätligt och inte. Kroppen skulle kunna säga att du behöver skyla dig mot köld, men den kan inte förklara hur du bygger ett skydd eller ett hus.

 Om vi vill veta hur tillvaron är beskaffad måste vi använda vårt förnuft, vi måste använda vårt eget huvud för att bearbeta och förstå den kunskap som vi får genom våra sinnen och genom andra människor. Vårt förnuft måste analysera vår situation och reda ut vilka värden och mål vi bör sträva efter, och hur vi når dem. Och vi har en fri vilja. Om vi inser att våra handlingssätt är destruktiva; t ex om vi tycker om att ljuga för oss själva och vår omgivning, köra bil berusade, eller förespråka socialism, så har vi en möjlighet att förändra våra mål och sträva efter annat.

 Impulser och känslor är inga vägar till kunskap. Att handla på känn, eller efter alla nycker som dyker upp är ett säkert sätt att inte nå sina mål. I enskilda fall kan det råka gå bra trots att men inte använder sitt förnuft. På samma sätt som man kan råka överleva trots att man blundar och springer över motorvägen eller spelar rysk roulette. Men detta är ingen långsiktig strategi för överlevnad och vällevnad. För att klara oss som människor måste vi leva efter vårt eget förnuft, dvs vi måste leva efter verkligheten. Om vi förhindras från att göra det behöver det inte i bokstavlig mening innebära att vi dör. Även inlåsta i madrasserade celler utan möjlighet att leva efter eget huvud kan man hållas vid liv. Men det rent biologiska livet är inte hela livet, det är allt vi ka göra, alla val och alla upplevelser. Varje hinder för förnuftet innebär att möjligheten att göra det egna livet bättre blir mindre.
 

Våldet är förstöraren

Alltså: om en människa ska kunna leva ett bra liv så måste hon definiera sina intressen och agera efter dem. Hon måste använda sitt förnuft. Men förnuftet har en fundamental fiende: det fysiska våldet, och hotet om det, dvs tvång. När en brottsling, eller en stat tar fram sitt vapen och vill tvinga en person att göra eller inte göra på ett visst sätt så kan det bara stoppa och tygla oss. Det kan bara tvinga oss att handla emot våra intressen, dvs fel, det kan aldrig tvinga oss att handla i enlighet med vårt intresse, dvs rätt. Våldet tvingar oss att handla tvärtom, det paralyserar vårt förnuft - den själsförmögenhet som gör det möjligt för oss att få kunskap och kämpa för våra intressen - sätts ur spel.

Varje tvångsingrepp i någons liv försvårar på något vis för honom att följa sina livsprojekt, handlingsvägar, idéförverkliganden. Tvång och våld kan alltså aldrig skapa något - det kan bara riva ned det som andra skapat, det kan aldrig ge kunskap om verkligheten - det kan bara sabotera andras kunskap, det kan aldrig producera någonting - det kan bara lägga beslag på andras produktion.

 Det finns andra handlingar mot andra människor som är dåliga och destruktiva, men de är inte lika farliga eftersom de inte tar ifrån individen möjligheten att följa sitt eget huvud och fritt välja handlingsväg. Vad våld eller hot innebär är att de på sitt område ersätter förnuftet som grund för den handling som människan ifråga utför. Därmed hindrar hot och tvång människans liv som rationell varelse, på det område som har inskränkts. Detta utesluter en hel del handlingsalternativ som det vore förnuftigt att vidta. Diktat ställs i vägen för rationellt handlande, vilket försämrar människans möjligheter på detta område. I takt med att hot om våld lägger restriktioner på allt fler områden, så minskar människans möjligheter att handla efter sitt förnuft.

 Om staten socialiserar sjukvården, så blir det överflödigt för entreprenörer att ödsla tankeförmåga på att starta bättre sjukhus, för läkare att välja patienter, för sjukhusledningen att ta hänsyn till ekonomiska begränsningar, eller patienternas efterfrågan. Människans handlingsalternativ har försämrats genom att förnuftet görs maktlöst eller höggradigt ineffektivt på ett område där diktat trätt i dess ställe. Skatten som tas ut ifrån människor minskar det förnuftsmässiga övervägandet av hur de ska placera sina pengar.

Varje förbud tar ifrån individen en handlingsväg, varje plikt tvingar honom att ge upp den tid han velat ägna åt annat, varje skatt tar ifrån honom frukter av det arbete han utfört för att göra livet bra för sig. Människor kan förvisso använda sitt förnuft så länge de lever, och handla så förnuftigt det går efter de nya förutsättningarna. Men möjligheten att agera efter sitt förnuft är inskränkt där hot om våld träder i dess ställe. Vi behöver inte dö av det, men vår möjlighet att skapa ett eget gott liv minskas.
 

Ingen blir bättre av tvång

Våld och tvång är inte heller någon hjälp för att få en människa att leva ett bättre liv, inte ens i de fall någon har rätt i hur någon annan bör leva sitt liv. Man kan inte tvinga någon att leva väl. För att lära sig något, och därmed få kunskap om hur man bör leva sitt liv, så krävs övertalning och övertygelse - detta kan inte tvingas på någon. Inte ens något så uppenbart korkat som att missbruka droger kan botas genom våld och tvång. Människans handlande måste grundas i förståelse för sin situation (kunskap), och en vilja att göra något annat av den (målmedvetenhet) - ingetdera kan uppnås med hot eller våld. Det enda som sker om du använder våld mot någon för hans "eget bästa" är att han görs mindre självständig och mer beroende av dig och ditt förnuft.

 Endast i försvarssyfte kan våld godtas. När en våldsverkare hindras och straffas är det inte för hans eget bästa, för att han ska lära sig att leva väl, göras självständig el dyl, utan endast för att skydda det oskyldiga offret. Brottslingen ska stoppas, punkt. Sådant är det enda våld och tvång är bra på.
 Givet de förutsättningar vi har tagit upp: människans eget liv är ett självändamål och för att upprätthålla detta måste individen söka kunskap, skapa egna drivkrafter och handla i enlighet med sina intressen, så är tvång fundamentalt fel. Det kan bara hindra, hämma och stoppa, du kan inte rikta en pistol mot någons huvud, uppmana: "Tänk!", och förvänta dig ett resultat. Med pistolen kan du bara förstöra och hindra, varför det bara lämpar sig mot dåliga företeelser som mord och stöld, inte för produktion och kreativitet. Om förnuftet ska råda måste alla relationer i ett samhälle vara fullständigt frivilliga.
 

Mänskliga rättigheter

Om människan ska tillåtas sträva efter lycka, måste hon alltså skyddas mot tvång och våld. Hon måste vara fri att följa sina egna intressen och göra allt hon kan för att göra det bra för sig själv och dem hon älskar och värderar. Men hon får inte göra precis allting, för samtidigt som den enskilda individen måste ha rätt att vara egoistisk, så är alla andra människor skapta på samma sätt, har också egna intressen och mål, och måste alltså också ha rätt att vara egoistiska och vara ohindrade av våld och tvång.

Ovanstående resonemang gäller inte bara en individ - utan alla individer. Man har alltså rätt att kämpa för sina egna intressen på alla sätt utom de som innebär att man använder våld och tvång mot andra människor. Du har inte rätt till frihet för att du är du, utan för att du är människa, och det finns andra människor och de har också rätt till frihet, som du måste respektera. Enligt liberalismen har vi många rättigheter, men rätten till logiska motsägelser av denna art är inte en av dem.

 För att låta människor handla efter sitt förnuft och sina egna intressen och möjliggöra en fredlig samvaro i ett samhälle, måste individens - varje individs - oförytterliga rätt till liv, frihet och egendom erkännas och skyddas av staten. Man talar ofta om "naturrätt" och rättigheterna brukar kallas "naturliga" eftersom människans natur som förnuftsvarelse kräver frihet. Man bör få vara fri oavsett vilket samhälle man befinner sig i, vilken tid man lever i, och oavsett kön, religion, samhällsklass osv.
 
Vilka värden människan än har är valet att leva det grundläggande. Om hon ska kunna överleva och leva väl måste hon använda sitt förnuft, vilket innebär att hon måste slippa våld och tvång. Filosofer i Humes efterföljd säger att vi inte kan härleda bör från är, och hittar sedan på godtyckliga "bör" utan koppling till verkligheten. Men det är just eftersom människan är en förnuftsvarelse som hon bör ha rätt att leva efter detta förnuft - om hon ska kunna leva fullt, som människa.
 

Partiella rättigheter

Det är viktigt att förstå vad förnuftet som grund för frihet och rättigheter inte innebär. Det innebär inte att intelligensskillnader har någon betydelse för rätten till frihet. Det är inte hur smart man är som är avgörande, utan att man är ett moraliskt subjekt - att man kan besluta om sitt eget liv.

 Det innebär inte heller att barn är rättslösa. Barn är mänskliga individer som ännu inte har blivit fullt rationella, och inte är mottagliga för argument och egen analys. Det innebär att man kan hindra dem från vissa beteenden som är destruktiva för dem, t ex sticka fingrarna i kontakten, ha sex eller rymma hemifrån. Men det innebär inte att man får kränka den personlighet som de håller på att utveckla - t ex genom att slå dem. I Ingemar Nordins bok Etik, teknik och samhälle (Timbro 1992), som grundligt diskuterar sådana gränsfall, kallas detta "partiella rättigheter".

 Detta resonemang gäller även mentalt handikappade. De har också en egen förnuftig vilja som i värsta fall ändå kan tillfredsställas av andra personer, varför frihet är ett värde även för dem. I fall av grav mentalstörning - eller sjukdom kanske en vilja ändå saknas. Men de är ändock människor, som bara av en olycka har mist sin förnuftsförmåga (och som de i vissa fall kanske också kan få tillbaka, t ex via mognad eller medicin). Det gör att de har ett helt annat, och ofantligt högre, värde än ett djur, som aldrig varit i närheten att ha eller komma att få rationalitet.
 

Rätten att lämnas i fred

Rättigheter är den moraliska princip som erkänner och sammanfattar individens rätt till sitt eget liv; principen att människan är ett mål i sig, inte ett medel eller ett offerdjur som andra har rätt att använda för sina mål. Hon har rätt att leva sitt liv för sin egen skull. Det innebär givetvis också rätten till egendom, den okränkbara rätten till allt som man tillägnat sig på frivillig grund. Denna nödvändiga förutsättning för varje skyddat livsprojekt kan av vissa socialister utmålas som en frihetsinskränkning.

Om jag har total rätt till en viss egendom så förbjuds alla andra från det, "den enes frihet blir den andres ofrihet". Detta argument har ignorerat det andra, nödvändiga ledet i frihetstanken; du har total rätt att fritt göra vad du vill, så länge du inte kränker andras frihet. Den andra sidan av allas rätt till frihet (inklusive egendom) är givetvis att alla förbjuds att kränka den. Att du inte har rätt att döda andra eller ta deras egendom är ingen godtycklig frihetsinskränkande konstruktion, utan just den logiskt nödvändiga följden av att människors frihet skyddas.

 Och det finns inget som "positiva rättigheter". En positiv rättighet innebär rätten att få något av någon annan, bostad, livsmedel, arbete, sjukvård. Och följaktligen innebär det en rätt till en del av en annan människa; de har en plikt att leva för din skull, för att tillfredsställa dina intressen. De är inte längre självändamål, de måste offra sin tid, sin ansträngning, sin tankeverksamhet, sitt arbete för ett värde de inte har valt. Att tvingas att leva för andra är att vara slav för dessa. Den summa "positiva rättigheter" som en stat tillerkänner sina medborgare är exakt proportionell mot den grad av slaveri som finns i samhället.
 

Moralen går ej runt på stan

Naturrätten är en moralisk princip, sådana springer inte omkring ute på stan. Men de är sanna om de svarar mot verkligheten. Då finns principen i samma mening som t ex en siffra. "Sju" finns, men inte som en självständig entitet svävande i luften, utan som ett begrepp som svarar mot - och förklarar - vissa förhållanden i verkligheten. Detsamma gäller begrepp som "lång", "blå", "kantig", de existerar inte självständigt men de förklarar något om verkliga relationer. Rättigheter finns i samma mening. De svarar mot verkligheten, de svarar mot människans natur och hennes förhållande till verkligheten och till andra människor.

 Naturrätten är objektivt sann, i det att den är en objektiv förutsättning för att människan till fullo ska kunna förverkliga sitt potential som människa. Begreppet 'objektivitet' har kommit att förknippas med fysiska existenter i verkligheten, som om detta skulle vara det enda som människan skulle kunna begripa som verkligt.

Men objektivitet är tvärtom uttrycket för en relation mellan människan och verkligheten. Det som existerar är inte objektivt - det bara är. Det är människan som kan vara objektiv - om hon inriktar sitt medvetande på att identifiera verkligheten sådan den är, eller subjektiv - om hon använder känslor, intuition eller slump som kunskapsmetod i stället för sin rationalitet. Rättigheter är ett objektivt sant existensvillkor för den typ av varelse som människan är, och som innebär att människors sociala relationer ska präglas av frivillighet om varje människa ska kunna förverkliga sitt liv på bästa sätt.
 

Bäst moraliskt och praktiskt

Vi har nått fram till individens okränkbara rätt till frihet. För att  denna ska skyddas måste vi ha en nattväktarstat, varken mer eller mindre än den stat som har till enda uppgift att skydda människor från tvång och våld. Vi har alltså kommit fram till nödvändigheten av politisk liberalism och alla dess välkända fördelar - ekonomiska, kulturella, sociala.

Utilitarister anför ibland mot rättighetsliberaler att vi är inkonsekventa då vi både hävdar att den liberala ordningen är moraliskt riktig och fungerar bäst rent praktiskt. Vi kan inte både ha kakan och äta den - vi måste bestämma oss för om vi är liberala för att det är moraliskt riktigt eller för att det ger goda konsekvenser.

 Av denna sammanställning ser vi att detta argument är helt tokigt. Det moraliskt riktiga är ju det som gynnar människan. Själva anledningen till att det är rätt med frihet är att endast en fri människa kan fungera fullständigt - det är i frihet hon kan tänka fritt och handla efter sin värdering av verkligheten och sina egna omdömen. Det är alltså ingen slump att denna frihet sedan ger goda konsekvenser; att fria människor faktiskt tänker, strävar och agerar för att skapa sig bra liv samt en hög levnadsstandard.

Rättighets- och konsekvensargumenten är snarare korsbefruktande: att liberalismen ger goda konsekvenser styrker övertygelsen att ett förnuft i frihet fungerar bäst, vilket styrker tron att ett friare samhälle kommer bli ett bättre samhälle osv.
 

Det enda politiska värdet

Friheten är således ett hierarkiskt värde. Det är av fundamental betydelse för människans sociala relationer, men det är härlett ur det faktum att människan är en viljestyrd förnuftsvarelse. Det betyder att frihet från våld eller hot om våld är ett värde för människan, inte för träd, stenar eller djur (dessa har följaktligen inte rättigheter). Alternativa politiska värden kan bara uppnås genom våld och tvång, och är därför hämmande för människans existensmöjligheter. Frihet är det politiska värdet.

 Men politik (eller avsaknaden därav) är långtifrån det enda värdet för människans liv. Både för individen och för samhället krävs en mängd andra värden för att upprätthålla det fria samhället. Det handlar om en kultur som bejakar mänsklig växt och utveckling, inte hopplöshet och avundsjuka. En etik som tillåter människan att leva för sin egen lycka i livet, inte som underordnad andras önskemål. En syn på förnuftet som medel till kunskap och även avgörande i kunskapskonflikter. En psykologisk motivation att våga och vilja acceptera att vi själva har ansvaret för vår egen lycka. Det mänskliga livet har många behov och dimensioner, där politiken inte kan vara vare sig den enda förutsättningen för liv, eller skild ifrån andra förutsättningar för ett fritt samhälle. Liberaler bör inte falla i fällan att tro att allt är politik.

 Detta frihetens sammanhang med andra värden är skälet till att politisk frihet i grunden inte handlar om att tillåtas droga sig, strunta i sig själv och andra och att kasta bort sitt liv. Friheten är liksom livet inte till för att slösas bort, utan för att ta vara på och utveckla. Detta kan inte ske efter diktat, utan endast genom individuellt ansvarstagande, mod, vilja, inspiration och utbyte.

 

      Copyright © 1997-2003 Marknadskraften. All Rights Reserved.

    Besök MK:s designer