Den industriella revolutionen
Sammanfattning:
Mer än någonting annat har vi industrialismen
att tacka för valmöjligheter, hälsa, välstånd
och ett långt liv. Det var det unika skede i mänsklighetens
historia då befolkningsantal och välstånd för första
gången kunde öka samtidigt. Och inget av det hade kommit till
stånd utan två förutsättningar: Upplysningens förnuft
och Englands frihet. Här redogörs förloppet med fokus på
vad som de facto skapade välståndet, vilka det kom till gagn
etc...
"För laissez-faire- eller låt-gå-liberalismens
teoretiker i 1830-talets England var det kalkylerade beslutet att prisge
miljoner individer åt social misär och omänskliga arbetsvillkor,
ett nödvändigt offer för att nå det allt förlösande
målet - den självreglerande marknaden."
- Göran Rosenberg 1997
"Den som själv är skapad kan inte skapa någonting" förklarade
kyrkofadern Augustinus. Men denna mörka människosyn försvann
med hans dystra medeltid. Renässansen och upplysningstiden satte människan
i högsätet. Hon var en potentiellt god varelse med förnuft
och fri vilja som genom dessa har enorma möjligheter att förbättra
sig själv och sin omvärld.
Hundraårsrevolutionen
Det tydligaste världsliga uttrycket för denna nya humanism
var den industriella revolutionen som inleddes runt 1760 och kom in i en
ny fas ca 1830, eller 1860, beroende på vad man fokuserar på.
Det har rests invändningar mot att kalla en hundraårsprocess
(som i egentlig mening pågår än idag) för en "revolution".
Men om man ser industrialismen i historiskt perspektiv och inser att detta
är den största materiella förändring - och förbättring
- som människan någonsin hade upplevt inser man att ordet revolution
är fullt berättigat. En revolution som dessutom slutade lyckligt.
De som anammade renässansen och sedan upplysningens fokusering
på individen, förnuftet och vetenskapen fick en ny syn på
livet. Den uråldriga tron på att förändring och utveckling
inte är möjligt förbyttes i en våldsam tilltro till
jaget, till människans förnuft och till förmågan att
skapa. Inga samhälleliga institutioner eller handlingssätt togs
för givet och uppfinningsrikedomen tog sig uttryck överallt.
De lärda slutade gissa antalet änglar som får plats på
ett knappnålshuvud, och i stället visade Newton och Bacon att
iakttagelser och experiment måste vara vetenskapens metod.
Grunden för en ekonomisk och materiell revolution fanns i idéerna,
i människors uppfattning om sig själva och om världen. Men
det krävdes ytterligare en komponent för att bomben skulle brisera:
Frihet. Friheten att utnyttja dessa förmågor och rätten
att behålla resultatet av ansträngningen. Att England införde
ett liberalt politiskt system tidigare än andra är den främsta
orsaken till att den revolution som förändrade världen uppstod
där i mitten av 1700-talet.
Skatterna inskränks
Den politiska liberaliseringen hade med mycket långsamma steg
pågått i Västeuropa i några hundra år, och
i samma takt hade produktionen och handeln utvidgats. Den viktigaste förändringen
var att godtycklig beskattning och konfiskering upphörde i många
länder. Detta var tidigare de styrandes metod att berika sig själva
och samtidigt se till att inga andra maktcentra än det politiskt-militära
etablerades. Risken att när som helst berövas sin egendom av
härskarna gjorde det omöjligt att planera långsiktigt.
Den egendom man hade hemlighöll man eller investerade i lågproduktiv,
men snabbt flyttbar verksamhet.
När de godtyckliga stölderna upphörde och ersattes med
förutsebara och regelbundna skatteinbetalningar gavs äntligen
en möjlighet att investera långsiktigt, öka produktionen
och handeln. Det gjorde också att de makthavande började tjäna
på ett gott klimat för handeln. Andra kulturer, som de asiatiska
och muslimska, genomförde aldrig denna förändring utan stagnerade.
Störst blev förändringen i England och Holland och i
vissa fristater, som avskaffade kungamaktens rätt till godtycklig
konfiskering utan att tillerkänna den rätten att beskatta regelbundet.
Den rätten gavs i stället parlamentet, vars köpmän
och liberaler vägrade att godkänna ökade skatter. Det var
i dessa länder som omvandlingen sakta tog sin början, och det
var där som man på 1600-talet för första gången
i historien kunde kombinera en ökad folkmängd och ökat materiellt
välstånd.
En annan god faktor var rättssäkerheten. De medeltida domstolarna
med godtycke, fördomar mot utlänningar och ritualistisk-religiösa
hänsyn byttes i England ut mot ett rationellt och objektivt system
av likhet inför lagen, där även utlänningar fick processa.
Rättvisan lockade dit människor från hela världen
som vågade göra stora affärer även med främlingar.
Stora mängder kapital flyttades dit och räntorna blev låga.
Liberal uppmarsch
Fram till 1600-talet hade det rått nästintill näringsförbud
i England. Tudorätten var anhängare av monopol och fiender till
den privata äganderätten. Maktinnehavets mål var att utplundra
folket på så mycket resurser som möjligt. De enda som
fick producera och handla var de gunstlingar som tillerkändes kungliga
monopolprivilegier.
Maktinnehavet tog emellertid slut efter drottning Elisabeth 1603 och
under samma tid avancerade de liberala krafterna i England. Medvetenheten
om att utveckling krävde frihet blev större och allt fler insåg
att förödande strider mellan religiösa och politiska fraktioner
endast kunde lösas genom att de olika partierna respekterade varandras
frihet. Politiker som sir Edward Coke, och rörelser som The Levellers
förklarade att individen behöver frihet och äganderätt
för att kunna leva. Filosofer som John Locke och Algernon Sidney slog
fast att utveckling och fred kräver en minimal och frihetlig stat.
Stuartarna som tog över kungatronen var inte mer marknadsvänliga
än Tudorätten, men mot deras vilja började politiken liberaliseras.
Betydelsefull var monopolförfattningen 1624 som inte bara avskaffade
kungamaktens rätt att utfärda monopol, den skapade dessutom ett
patentsystem för att uppmuntra innovationer. Även om äganderätten
fortfarande var osäker angavs en ny riktning. Nu fick man inte längre
de stora vinsterna genom att ställa sig in hos makthavarna, utan genom
att skapa och tänka i nya banor.
Århundradets inbördeskrig avgjordes slutgiltigt med att kungamakten
begränsades efter 1688 års "glorious revolution". Nu infördes
maktdelning och parlamentet och rättsväsendet började skydda
äganderätterna mot kungamakten. De sista resterna av feodalismens
livegenskap avskaffades.
Regleringen rasar samman
På en central nivå tog det alltså tid innan en mer
liberal politik anammades. På papperet var England länge inte
mycket mer liberalt än t ex Frankrike. Men kungamaktens planekonomi
- Drottning Elisabeths stenhårda näringsreglering från
1563 - hade till stor del misslyckats redan under första hälften
av 1600-talet.
Anledningen var att tillämpningen av lagarna var decentraliserad
till lokala fredsdomare. Ute på landsbygden, där folk, industrialister,
köpmän och ämbetsmän övertygats om de liberala
argumenten, blev kontrollerna allt mer impopulära. Det ledde till
att man helt sonika struntade i att tillämpa lagstiftningen.
Näringar kunde växa snabbt och industrier flyttade ut på
landet för att undkomma centralstatens makt. När de väl
var etablerade var staten maktlös. Lagstiftningen gällde bara
redan existerande industrier, och det liberala parlamentet hindrade en
utvidgning.
Att denna reglering av medeltida slag, som bevarades i andra länder,
avskaffades i England var oerhört betydelsefullt för det som
komma skulle. Att friheten var den avgörande faktorn bakom utvecklingen
märks även inom landet genom att förbättringarna var
särskilt tidiga i Lancashire och West Riding, som undantagits från
tillämpningen av näringslagstiftningen. Det är också
ett faktum att de byar och städer som var befriade från skråväsende
växte snabbast, som t ex Manchester och Birmingham.
Skiftesrörelsen
Efter 1688 års revolution började de kollektiva jordarna
privatiseras, vilket skulle lägga grunden för den agrara revolutionen.
Gemensamt ägda marker, öppna fält och betesallmänningar
delades genom överenskommelser upp mellan privata ägare och inhägnades
med häckar eller gärdesgårdar.
Inledningsvis skedde skiftena för att efterfrågan på
ull och hudar ökade. Därför behövdes det mer betesmark
för bl a fårhjordar.
Tudorätten var motståndare till skiftesrörelsen, trots
att den långsamt pågått sedan 1500-talet, men nu blommade
den upp på allvar. Att privat ägande var effektivt även
för odlingsbruk stod snart klart, och mot slutet av 1700-talet försvann
kollektivjorden snabbt. I stället för långdragna diskussioner
och tvister om vad som skulle odlas och hur och när - en process som
ledde till största möjliga konservatism i arbetet - gavs nu enskilda
bönder möjligheten att tänka själva och en ekonomisk
vinst om de lyckades.
Resultatet blev nya grödor, som rovor och potatis, bruk av avel,
samt ny teknik och nya odlingsmetoder vilket ledde till en snabbt ökande
produktivitet. Det sades att en skiftad acre gav lika mycket som fyra oskiftade.
Produktionen för försäljning ökade snabbt och på
så vis även den lokala specialiseringen. Denna effektivisering
var en förutsättning för att andra näringar skulle
få tillgång till arbetskraft, samt att mat skulle finnas för
dessa arbetare.
Någon alternativ Malthusiansk lösning på hungerproblemet
genom minskad folkmängd hade aldrig lyckats. Om det hade blivit färre
munnar att mätta hade det samtidigt blivit färre arbetare som
kunde producera mat.
Utrymme för ny efterfrågan
De som hade ärftlig rätt att bo på eller utnyttja marken
var med om skiftena och fick ersättning, men backstugesittarna, som
av välgörenhet hade fått vistas på jordarna för
att tigga eller göra dagsverken, förlorade nu sin plats. Denna
klass utan hemvist blev naturligtvis snabbt större när den ökade
produktiviteten snabbt frigjorde arbetskraft på landsbygden.
Dagens politiker hade förmodligen i motsvarande situation tvångsförkortat
arbetstiden för att ge alla plats i ett dyrare och mer ineffektivt
jordbruk. Om man hade gjort så på 1700-talet hade vi kanske
aldrig fått någon industriell revolution. Nu effektiviserades
livsmedelsproduktionen i stället och en snabbt ökande folkmängd
mättades. När maten blev relativt sett billigare gavs det utrymme
för folk att börja efterfråga andra saker, både varierad
och mer lyxig kost som vete, potatis och kött, men även produkter
som tidigare varit ouppnåeliga - från industrin.
De som fick lämna jordarna kunde på så vis få
ny och mer lukrativ anställning i nya näringar. Det unika var
att denna efterfrågan kunde uppstå bland vanligt folk. Alltid
förr i historien hade de arbetande slitit för att tillfredsställa
makthavare och besuttna. Men nu var det folkets basnäring, livsmedelssektorn,
som effektiviserades, och då uppstod utrymme för folklig konsumtion.
Arbetsdelningen inleds
Livslängden steg och folkökningen vidgade marknaderna och
skapade stordriftsfördelar. Liberaliseringarna gjorde att arbetsdelning
började bli en reell möjlighet. Skråväsendet hade
inneburit att varje hantverkare sålde direkt till kunden, med allt
vad det innebar av innefektiviteter och jakt efter marknader.
Där skråna inte fanns uppstod nu handeln på allvar.
Köpmän började agera mellanhänder och ta på sin
uppgift att leta köpare, sköta transporter och förhandlingar
och samtidigt kontrollera varans kvalitet. Framför allt tog köpmannen
sakta över risken - om ingen kund upptäcktes kunde hantverkaren
ändå få betalt enligt tidigare uppgörelse. Samtidigt
tog köpmannen också den extra vinsten om han lyckades sälja
extra bra.
Detta förhållande, som marxisterna skulle kalla utsugning,
var i själva verket en effektiv arbetsdelning för alla parter.
En person kunde koncentrera sig på att producera och någon
annan på att sälja produkten. Det fanns sällan någon
beroendeställning utan hantverkaren kunde välja mellan olika
vidaresäljare.
Något stort höll på att hända och redan 1728 kunde
Daniel Defoe, författare till bl a romanen Robinson Crusoe, skriva:
"The great towns [...] they are full of Wealth, and full
of People, and daily increasing in both; all of which is occasioned by
the meer Strength of Trade, and the growing Manufactures establish'd in
them."
Textilindustrin
I textilindustrin märktes det tidigt vad som var på gång.
Detta var typiskt eftersom bomullsindustrin som ny näring var fri
från näringsregleringen. Och på textilområdet tillämpade
England frihandel, till skillnad från vad man gjorde inom livsmedelssektorn.
Kontrasten var stor mot det genomreglerade och tyranniska Frankrike.
Samtidigt som England importerade billig råbomull stängde Frankrike
sina gränser. Det har beräknats att ca 16 000 personer (!) dödades
i den drakoniska franska jakten på textilsmugglare, och många
sändes till galärerna.
Frankrike fick ingen bomullsindustri.
Friheten i England ledde däremot till snabba effektiviseringar.
Ofta trädde vävare och spinnare direkt i tjänst hos köpmannen
som tog helhetsansvaret för produktionen. Han försåg de
arbetande med råvaror och med maskiner, stickmaskiner och vävstolar
som de skulle haft svårt att få råd med själva.
Plötsligt fanns det en möjlighet att överleva och arbeta
trots att man inte hade egna produktionsmedel - en av marxister bespottad
omständighet som bidrog enormt till att folk kunde överleva.
Nu blev tekniken bättre och bättre och nya maskiner och lösningar
uppfanns. I hela landet fanns en experimentlust som fick genomslag på
alla plan. Med den flygande skytteln revolutionerades väveriet. Den
snabba effektiviseringen gav en brist på garn för vävstolarna
och det stod klart att det krävdes en ökad produktivitet även
i spinneriet.
På 60-talet kom de avgörande uppfinningarna, Spinning Jenny
och Waterframe, och sedan en rad förbättringar, som totalt revolutionerade
textilindustrin. Garnpriserna sjönk till hälften mellan 1786
och -96, och decenniet därefter sjönk det till en tiondel av
1786 års pris, och det var finare garn än förr. Nu fick
man tvärtom leta efter fler vävare som kunde arbeta upp de stora
garnmängderna. Resultatet blev uppfinningen av den första mekaniska
vävstolen, som togs i bruk på allvar efter sekelskiftet. De
båda industrierna skyndade på varandra mot ständigt bättre
resultat.
1830 stod textilier för 70 procent av den engelska exporten, och
äntligen fick vanligt folk råd med enkla bomullsplagg som de
kunde byta och som gick att tvätta. Utvecklingen innebar också
att det blev ett slut på hemproduktionen, eftersom de nya maskinerna
måste ligga nära kraftkällan, vattnet.
Fabriker blev vanliga, inte bara pga maskinerna, utan också för
att få ökad arbetsdelning och större kontroll och överblick
över hela processen från råvara till produkt. Inte sällan
utvidgade spinnerierna verksamheten till att omfatta även vävningen.
Mellan år 1800 till 1900 blev råbomullsimporten 67 gånger
större. I andra delar av textilindustrin tog det längre tid att
anamma den nya tekniken eftersom de fortfarande omfattades av regleringar.
Kommersiella uppfinningar
"Vår tid är galen efter nyheter. Allting måste göras
annorlunda." sade Samuel Johnson. Och det var ingen slump att de uppfinningar
som revolutionerade världen började komma nu. Upplysningstidens
upptäckarglädje förstärktes av ekonomiska och politiska
förhållanden.
Det är först när det råder en utpräglad arbetsdelning
som folk börjar ägna tid åt att fundera över hur man
skulle kunna förbättra just en liten del av tillverkningsprocessen,
och det är först då man har makten att direkt pröva
sin innovation. Och i denna kommersiella atmosfär togs uppfinningarna
snabbt i bruk och gav stor avkastning. Det lönade sig att tänka
nytt. Nu fanns det också en patentlagstiftning som i alla fall ställde
i utsikt möjligheten att få en rejäl långsiktig belöning
för sitt tankearbete.
En tidigare tro på att krig och militära investeringar skulle
ha uppmuntrat innovationer avvisas av de flesta moderna forskare, som menar
att krigen gav ett negativt resultat genom att minska det kommersiella
utrymmet - i vilket uppfinningarna uppstod. Inte heller kunde denna teori
förklara varför det var England som drog nytta av uppfinningar,
och inte Frankrike och andra krigiska länder på kontinenten.
(För en kortare genomgång av hur forskningen och utvecklingen
under industriella revolutionen blomstrade helt utan statligt stöd,
se recensionen av The Economic Laws of Scientific
Research)
Järn och ånga
Även järnproduktionen revolutionerades av innovationer. Den
gamla tillverkningen byggde på träkol som bränsle. När
skogarna började ta slut och priserna steg började man använda
stenkol. Genom den sk "puddler-processen" löste man problemet med
att undvika förorening av järnet under produktionen. Järnindustrin
stod inför en ofantlig expansion. Tackjärnsproduktionen fördubblas
nästan mellan 1788 och -96 och fördubblades en gång till
under nästa tioårsperiod. 80 år senare var den 39
gånger större.
Men den uppfinning som betydde mest och som inte utan skäl har
kallats industrialismens egentlige fader var naturligtvis ångmaskinen
som helt utan statlig inblandning uppfanns av Thomas Newcomen, och förbättrades
av James Watt under 1760-talet och framåt.
Detta var en innovation som fick betydelse inom alla näringsgrenar
och inte minst på kommunikationernas område. Den gjorde slut
på produktionens geografiska beroende. Nu behövde fabrikerna
inte längre ligga vid vattnet, utan industristäderna såg
sin födelse. Av samma anledning var man nu inte längre beroende
av naturkrafternas godtycke, som under vattenkraftens dagar kunde innebära
säsongsstängt pga vattenbrist.
Kolproduktionen ökade för att man nu kunde pumpa upp vattnet
ur gruvorna. Förbättrad ångkraft gav oss ångpannor,
maskiner och drivmekanismer till fartyg och lokomotiv. Även textilfabrikerna
började utnyttja ångkraften och resultatet överallt var
en enorm kvantitativ ökning av varuproduktionen.
Ångkraften och de nya maskinerna lättade det tunga arbetet
och minskade antalet genom kroppsarbete skadade personer. Produktivitetsökningen
ledde till att familjens inkomster ökade, även som andel av omsättningen.
För att konstruera ångmaskinen krävdes den precision
som fanns i den nya järnproduktionen, och ångkraften gav i sin
tur järnindustrin helt nya möjligheter till stordrift. Nu kunde
man äntligen göra maskiner av järn i stället för
av trä, i allt från symaskiner till fartyg. Och på 1820-talet
fick Lancashire och London en verkstadsindustri där maskiner tillverkade
maskiner. Maskinåldern var inne.
Privata kommunikationer
Ingenting av detta, arbetsdelningen, den ökade produktionen och
handeln hade varit möjligt om inte de engelska kommunikationerna hade
förbättrats snabbt. Enligt många är detta ett område
där staten måste gripa in. England är ett bevis på
motsatsen, för där var byggen och underhåll av alla kommunikationer,
vägar, kanaler och järnvägar privata och frivilligt finansierade.
Till skillnad från i många andra länder var det inte
militära, utan kommersiella behov som styrde. Det var företagare
som ville utveckla sina egna industrier, stora markägare som ville
ha transporter och det var entreprenörer som såg en vinstmöjlighet.
Kommunikationerna anlades av frivilliga civila byggare, inte tvångskommenderade
soldater. Och finansieringen skedde genom de privata kapitalmarknader som
började växa fram.
Uppryckningen inleddes under 1600-talets senare hälft när
väghållningen privatiserades, och utvecklingen påskyndades
under slutet av 1700-talet. Privatpersoner eller företag fick ta över
ansvaret att bygga och bygga om vägarna. Finansieringen skedde genom
bompengar, vilket gav upphov till uttrycket "turn-pike roads". Missnöje
fanns givetvis från dem som inte ville betala. Men nu betalade de
för en tjänst, en möjlighet som någon skapat, och
inte som förr i tiden en godtycklig avgift bara för att passera
någonstans - något som mer liknar stöld.
Genom detta byggdes vägar där det fanns en efterfrågan,
så att investeringarna kunde betala sig. Tidigare hade man tvingats
anpassa trafiken efter vägen, men nu gjorde man tvärtom. De nya
privata vägarna blev ojämförligt bättre än de
gamla offentliga landsvägarna. Och mycket bättre än t ex
de franska, statliga vägarna.
Detsamma gällde kanalerna. Särskilt i norra England började
jordägare och industriidkare rensa upp och kanalisera vattendragen.
De gamla floderna bjöd inte på goda transportmöjligheter,
men de nya privata kanalerna, ibland med akvedukter, var utmärkta
och kunde ofta halvera transportkostnaderna. Vissa av de enorma kanalbyggen
som privata företag genomförde var de dittills största civila
arbeten som förekommit i England.
Landet knyts ihop
De nya kommunikationerna kom att betyda mycket. England knöts ihop
och arbetsfördelningen kunde utsträckas. Avlägsna delar
av landet kom in i handelsutbytet och riskerna för lokal svält
och bränslebrist försvann en gång för alla. Nu var
det tillgång och efterfrågan som avgjorde priser och löner,
inte lokalt godtycke.
Priserna på otympliga varor som kol, järn, trä, salt
och lera sjönk mycket. Aktieägarna i transportbolag tjänade
mycket och de moderna kapitalmarknaderna - där man satsar pengar hos
folk man inte känner - föddes på allvar. Antalet privata
åkdon ökade snabbt. De snabba dilligenserna blev vanliga och
värdshuskulturen skapades. Postgången påskyndades och
beställningar kunde behandlas omedelbart. Transportföretag växte
fram där producenten eller köpmannen själv tidigare varit
tvungen att ordna transporter.
Järnrälsen, som använts för material vid kolgruvor
och järnverk, började efter sekelskiftet tas i bruk för
transport av människor. Rälsvagnarna drevs av hästar. Samtidigt
uppfanns ångvagnen som åkte snabbt, men var föga effektiv
på landsvägarna. Snart insåg man emellertid att rälsen
och vagnen kunde kombineras, och när man i slutet av 1820-talet såg
järnvägens fulla potential tog den industriella revolutionen
ytterligare ett stort språng. Linjerna var privata och finansierades
av kunderna.
Resultatet av denna utveckling blev ett stort varutillskott, direkt
genom produktionen och genom byte av varor mot utlandet. Både Englands
import och export var mycket betydelsefull för utvecklingen. I slutet
av 1700-talet var utrikeshandeln sex gånger större än i
början av seklet. Priserna sjönk så att allt fler fick
råd med det nödvändiga. Redan efter år 1760 är
det i England slut på bristen på livsmedel, bränsle, järn,
garn och kommunikationer.
Men det var inte bara industrin som revolutionerades under den industriella
revolutionen, och fabriken var inte den enda arbetsplatsen. Allt moderniserades
och effektiviserades; rättsväsende, utbildning, sjukvård,
byggnadsindustri, detaljhandel, grosshandel, transporter, försäkringar,
banker.
Liberalt idéklimat
Utvecklingen drevs på av idéklimatet, och detta hade under
senare hälften av 1700-talet blivit än mer liberalt genom den
ekonomiska vetenskapens födelse. Ekonomer som de franska fysiokraterna
Quesnay och Turgot, samt David Hume - en usel filosof, men vis politiker
- hade förklarat hur regleringar förstör utvecklingen.
Och allra viktigast blev Adam Smith. Det går knappast att överskatta
betydelsen av hans Wealth of Nations från 1776, samma år som
den amerikanska revolutionen började visa att idéerna fungerade
i praktiken. Smith blev snabbt en auktoritet och verket lästes även
av vanliga människor som inte brukade läsa avhandlingar.
Även politikerna lånade honom ett öra. Det berättas
att William Pitt den yngre, premiärminister under 1700-talets två
sista årtionden, reste sig när Adam Smith kom in i rummet och
förklarade att alla närvarande var hans lärjungar.
Kriget mot Frankrike fördröjde både den politiska och
den ekonomiska utvecklingen, men när Napoleon besegrats 1814 var motståndet
mot liberalismen helt brutet. Nu vidtog snabba liberaliseringar som hade
sin höjdpunkt mellan 1820 och 1850, under samma tid som välståndsutvecklingen
verkligen tog fart på allvar.
Raska liberaliseringar
Guldmyntfoten återinfördes och gav ett stabilt penningväsende
utan inflation - även om ett visst utrymme fanns kvar för statlig
expansion av penningmängden vilket skapade några mindre kriser.
Tullarna började avskaffas och handeln med kontinenten ökade
snabbt, ännu med undantag för den stränga jordbruksprotektionismen.
Rörligheten inom landet blev totalt fri. Förbudet för yrkeskunniga
människor att utvandra avskaffades äntligen, vilket gynnade både
dem, de länder de kom till, samt England som kunde få nya billiga
varor från dessa länder, och sälja varor dit.
Förbudet mot fackföreningar hade om och om igen utmanats av
liberaler som ville ha fullständig kontrakts- och föreningsfrihet
för alla parter. Intressant var att de flesta liberaler ansåg
att arbetarna bara kunde få det bättre genom produktivitetsförbättringar
- men de ville att arbetarna själva skulle inse detta och inte falskeligen
tro att allt skulle vara annorlunda om facken bara tilläts. År
1824 fick de som de ville när facken legaliserades. I stället
förbjöds de verkliga problemen; ofredande, hot och våld
i samband med konflikter.
Snart därefter tilläts privata aktiebolagsbanker. Tidigare
tilläts endast småbanker som var beroende av centralbankens
krediter. Men på grund av centralbankens godtycke fick de ibland
ej kredit och kunde då ej lösa in sina sedlar - och utsågs
givetvis till syndabockar. Nu kunde bankerna expandera och kreditmarknaden
moderniserades. Äntligen blev det möjligt att i stor skala överföra
kapital från områden och branscher med stor tillgång
till dem med stor efterfrågan.
Den nya fattigvården
Ett gammalt problem som man nu tog itu med var fattigvårdslagen.
Den gamla lagen som gav fattiga bidrag i sina hemkommuner hade många
problem. De höga kostnaderna föll framför allt på
de självständiga brukarna, vilket fick till följd att småbonden
höll på att utrotas.
Om någon bidragstagare varit i en ny församling i mer än
ett år var det den nya platsen som tog över plikten att försörja
honom. Resultatet var, som Adam Smith påpekade, minskad rörlighet,
byar vill inte ta emot nytt folk och innan ett år hade gått
brukade en arbetsgivare sparka nykomlingar. Eftersom så många
skickades tillbaka tvekade många att flytta till områden med
större möjligheter och bättre löner.
Dessutom började många kommuner dryga ut folks löner
via fattigvården, vilket ledde till att lönerna sjönk,
incitamenten förvreds och skatterna höjdes. Det innebar att många
höll sig kvar i gamla utdöende yrken och till och med uppfostrade
sina barn i dem, vilket förstörde deras framtidsmöjligheter.
Ett ytterligare problem var att bidragen ofta gavs efter antalet barn,
vilket gjorde att fattiga skaffade fler barn än de egentligen kunde
försörja.
Liberalerna var motståndare till fattigvården som faktiskt
innebar att bidragstagarna ibland fick det lika bra som arbetande, i vissa
fall till och med bättre. Men det fanns också en allmän
konsensus om att en reformering krävdes. Ett billigare och mer marknadskonformt
system, New Poor Law, blev resultatet 1834. Intentionen var att avskaffa
all traditionell fattighjälp och bara ge bidrag till dem som satt
på fattighus. Många av hindren som den gamla fattigvården
hade skapat försvann, men likt all social ingenjörskonst gav
även denna upphov till nya skevheter och bidragsberoende.
Fantastiskt välstånd
Det var under denna tid som den industriella revolutionen firade sina
stora triumfer och folkets levnadsstandard ökade explosionsartat.
Räntan hade sjunkit till förkrigsnivåer och statsskulden
hade minskats. Mängden produkter ökade snabbt och priserna sjönk
kontinuerligt. Folkmängden i England och Wales ökade fyra gånger
så snabbt som i Frankrike. Under en femtioårsperiod femdubblades
befolkningen i städer som London, Manchester och Glasgow. Urbaniseringen
var enorm men i absoluta tal ökade oftast folkmängden även
på landet.
På Irland mer än fördubblades befolkningen på
50 år, men utan industrialisering och tillväxt resulterade det
där i massdöd och flykt. Befolkningen i liberala och industriella
England tredubblades från drygt 7 miljoner människor 1780 till
drygt 23 miljoner människor 1860, men där inte bara överlevde
folk, utan fick det ständigt bättre under stigande tillväxt.
I England var det en tid av avregleringar, skattesänkningar, avskaffande
av tullar, minimal statlig verksamhet och en närmast total frihet
för privat företagsamhet. Historikern T S Ashton har slagit fast
att "mätt med moderna mått var centralförvaltningen mikroskopisk,
och någon lokalförvaltning värd att tala om existerade
knappast". Det var denna frihet som skapade utvecklingen. I andra riken
som var centraliserade och hade stark politisk makt kvävdes det nya
i sin linda. I England kom regleringarna och politiken först i slutet
av 1800-talet, alldeles för sent för att kunna hindra industrialismen.
Den tyske resenären Heinrich Meidinger kommenterade vid denna tid
vad utvecklingen ledde till:
"Jag har själv rest i Nederländerna, Schweiz,
Preussen, Nord-Italien och Frankrike, dvs i Europas mest civiliserade länder,
men ingenstädes har jag funnit lantbo och stadsbo i större välstånd,
kommunikationsmedlen förnämligare och talrikare, allmänandan
starkare, välgörenhetsinrättningar i bättre ordning
och förnuftig mänsklig frihet så härskande och säker
som i England."
Överskattad kolonialism
Det fanns dock fortfarande skavanker i laissez faire-bilden. Exempelvis
var många nöjen och fritidsysselsättningar ännu reglerade
enligt gamla konservativa tory-principer. Och utrikespolitiken präglades
till liberalernas besvikelse fortfarande av kolonialism och monopolistiska
handelsorganisationer. Men deras ekonomiska betydelse har överdrivits
något enormt, och de hade definitivt inget att göra med industrialiseringen.
T S Ashton skriver:
"Historikerna har ofta överskattat betydelsen av
Englands handel med de främmande världsdelarna. Den europeiska
kontinenten betydde i realiteten ofantligt mycket mer för Englands
utrikeshandel, framför allt de länder som låg närmast
England. I jämförelse med den europeiska handeln var handeln
på Afrika obetydlig. Att vissa delägare i Ostindiska kompaniet
och Afrikakompaniet samlade väldiga förmögenheter, får
inte undanskymma det faktum, att Englands handel under denna tid ingalunda
byggdes upp av de monopolistiska organisationer, som köpslog med silver
och slavar. De som har äran av att detta skedde var i stället
enskilda företagare, som drev handel med vanliga förbrukningsartiklar,
köpmän från London och andra sjöfartsstäder samt
från mängder av städer inne i landet. Handeln på
Östersjöområdet, varifrån England fick sitt skeppsbyggnadsmaterial,
hade större politisk och ekonomisk betydelse än hela handeln
med tropikerna."
Manchesterskolan
Ingen blotta i laissez-faire-rustningen slog så hårt mot
det engelska folket som det nästan totala förbudet mot spannmålsimport,
vilket gjorde maten dyr och skapade stora brister i tider av missväxt.
Drivande i kampen mot markägarnas omhuldade livsmedelstullar var
manchesterliberalerna, de liberala industrialisterna och politikerna från
Manchester under ledning av Richard Cobden och John Bright. De var konsekventa
liberaler som kämpade för fullständig marknadsfrihet och
just spannmålsfrågan ansågs som den lämpligaste
och viktigaste frågan för att driva igenom liberalismen även
på övriga områden.
Genom sin organisation "Anti-Corn Law League" lanserade de en stor folklig
kampanj med tidningar, pamfletter, debatter och val av liberaler till parlamentet.
Kampanjen blev en folkbildning i frihet, och i sakfrågan vann man
ständigt nya anhängare. När England och Irland så
1845 hotades av missväxt insåg även den konservativa regeringen
att frihandel var den rätta politiken. Tullarna föll, livsmedel
strömmade in och liberalismen kunde fira en av sina största segrar,
som ledde till en frihandelsvåg genom Europa.
Tack vare de machesterliberaler - som konservativa och socialister har
sett som sinnebilden för förakt och cynism mot fattiga - var
nu matförsörjningen tryggad för alla och priserna sjönk
snabbt.
Några år senare avskaffades navigationsakterna, som hade
försökt stoppa sjöfartskonkurrensen från andra nationers
flottor. Den liberale premiärministern Gladstone gjorde sedan rent
hus med kvarvarande tullar. Snart motsvarade importen ungefär en fjärdedel
av den engelska nationalinkomsten. England var och skulle förbli frihandelsnationen
framför andra och liberalismen stod på sin höjdpunkt.
Vår alldeles egen svenska Fredrika Bremer kunde efter en brittisk
resa 1852 rapportera följande i liberala Aftonbladet:
"Handelsfriheten har burit frukt, och under dess flagga
har slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv, sädespriserna
fallit, brödet blivit till gott pris. Denna period var en av allmän
resning till ett nytt, friskt liv. I manufakturdistrikten, i Liverpool,
Manchester, Birmingham, överallt hörde jag samma talan av alla
klasser: välståndet var allmänt där, var i stigande.
Det bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande,
det såg jag ej mer som förr."
Levnadsstandarden
Oavsett vad Dickens och skolböckernas sagor gör gällande
ökade folks levnadsstandard snabbt under denna period. Bland ekonom-historiker
råder nu praktiskt taget konsensus kring det faktum att industrialismen
inte under något skede gjorde att folk blev materiellt fattigare.
Engelska arbetares realinkomster ökade långsamt mellan 1760
och 1820, och därefter ökade dessa snabbt. Mellan 1820 och 1850
ökade arbetarnas realinkomst enligt de mest noggranna moderna uppskattningarna
med nästan 100 procent. (Se Lindert-Williamson, s 177-205 i Mokyr.)
Under bara trettio år fördubblades alltså folkets materiella
levnadsnivå! Och detta var de trettio år av radikala liberaliseringar
och fabriksproduktion som eftervärlden har bespottat mest av allt
för att ha skapat misär och fattigdom!
Att levnadsstandarden ökade kontinuerligt efter 1760 är uppseendeväckande
eftersom en rad faktorer under perioden försämrade ekonomin kraftigt.
Krigen mot Frankrike styrde över resurserna och arbetskraften till
militär produktion, skatterna, tullarna och räntorna höjdes
och skördarna blev usla. Det avbrutna handelsutbytet med Amerika,
efter dess revolution, skadade alla parter. Guldmyntfoten avskaffades till
förmån för ett oinlösligt pappersmynt och under dess
period 1797-1821 blev resultatet destruktiv inflation.
Alla fick det bättre!
Inkomstökningarna kom även de fattigaste till del. De fattigaste
65 procenten av folket stod för 29 procent av nationens totalinkomst
år 1760. Hundra år senare fick de 25 procent av den då
betydligt större totalinkomsten, så att deras realinkomst ökade
med över 70 procent under perioden.
Inte heller syns några ökade problem med arbetslöshet,
även om det är nästan omöjligt att uppskatta tidigare
nivåer. I mitten av 1800-talet beräknas arbetslösheten
i jordbruket ligga mellan 0 och 10 procent, enligt Lindert-Williamson på
drygt 4 procent. I andra näringar var nivåerna lägre, även
om det tillfälligt kunde öka pga krigen.
Även traditionella hälsofaktorer visade entydigt positiva
resultat. En livslängd på drygt 30 år i början av
1700-talet höjdes av industrialismen till 40 år i mitten av
1800-talet. Under samma period minskade barnadödligheten från
nästan 300 döda per tusen levande födda till under
100. Man var på väg att göra slut på den tidigare
tragiken i att de flesta barn dog långt före sina föräldrar.
En positiv utveckling som bara har fortsatt - och accelererat - sedan dess.
Den hälsoförsämring som många kritiker menar reducerar
det positiva i den materiella förbättringen var i själva
verket en förbättring. Och den blev givetvis ännu större
när folktäthet och ny teknik snart ledde till byggandet av avlopps-
och vattenledningar, samt organiserandet av sophämtning i städerna.
Förr hade till och med de finaste palatsen i de största städerna
luktat illa och varit fyllda av smuts, dödligheten var större
i staden än på landet. Nu kunde breda folklager unna sig
lyxen av hygien och renlighet. Dödstalen i sjukdomar som pest, tyfus,
tuberkulos, influensa och mässling sjönk.
Det är många förbättringar som inte syns i siffror.
Maten blev bättre, mer varierad och behövde inte längre
kryddas hårt för att man skulle slippa känna smaken av
torr och gammal mat och surt öl - de dagar då handelskrigen
handlade om makten över vissa kryddor var försvunna. Spridandet
av tvålen kontrasterade skarpt mot tidigare århundraden då
inte ens kungarna tvättade sig. De billiga bomullskläderna minskade
antalet infektioner kraftigt. De medicinska insikterna ökade och sjukhus
började anläggas.
Äntligen anlades särskilda begravningsplatser för de
döda. Gatorna stenlades, belystes och befriades från avföring
och sopor. Husen blev bättre och det blev mindre ohyra när man
började bygga väggar av tegel i stället för trä
och tak av skiffer i stället för halm.
Pluralismen ökade och vetenskap, undervisning, konst, litteratur
och religion blev självständiga och privata sektorer. Fler fick
utbildning och analfabetismen minskade kraftigt långt innan staten
tog över undervisningen (Se t ex Sophia Barthelson: "Avskaffa skolplikten!"
i NyL 1-97). Tidningsväsendet bildades och även vanligt folk
kunde hålla sig à jour med utvecklingen. Transportmedlen blev
billigare och bättre och även vanligt folk - som i andra tidsåldrar
fötts, levt och dött på samma plats - fick råd att
resa.
Bara början...
Industrialismen var inte välgörande bara på lång
sikt, och offrade inte miljontals människors livschanser och levnadsstandard
under marschen framåt. Tvärtom gjorde den situationen bättre
för nästan alla redan från den första dagen.
Med andra ord var den industriella revolutionen inte ett bevis för
att vi kan acceptera ett dystert nuläge nu för att få det
bra någon gång i framtiden. Den är tvärtom ett tecken
på att vi bör liberalisera och göra det så bra som
möjligt för oss själva, så att vi får det bra
även i framtiden.
Med två av liberalismens största fienders ord, Marx och Engels,
kan man sammanfatta denna oblodiga och fantastiska revolution:
"Borgerligheten har under sitt knappt hundraåriga
klassherravälde skapat mer jättelika och kolossala produktivkrafter
än alla de föregående generationerna tillsammans."
Men att avsluta en analys här, med detta citat från mitten av
1800-talet, är egentligen som att lägga ifrån sig en roman
efter att gestalterna introducerats. För den industriella processen
och ökningen av levnadsstandarden hade bara tagit sina första
stapplande steg.
Andra länder började ta efter det lyckade engelska receptet,
och de engelska kapitalisterna kunde tillgodose kapitalbehov i stor skala.
Belgien hade tidigt avskaffat sin näringsreglering och följt
Englands utveckling tätt i spåren. I det Tyskland som var splittrat
i 38 stater med tullar emellan, började Preussen pga sina liberala
byråkrater avreglera marknaden, och snart enades de tyska staterna
och skapade frihandel sinsemellan. Efter att ha imiterat de engelska lösningarna
utvecklades Tyskland blixtsnabbt under slutet av 1800-talet. På samma
vis hade USA slutit sig samman och förbjudit alla tullar mellan staterna.
Med världens största frihandelsområde, en radikalt liberal
ekonomisk politik och miljontals invandrare lades grunden för 1900-talets
supermakt.
Ångmaskinerna i brittisk industri år 1800 gav bara runt
35 000 hästkrafter, femtio år senare gav de ca 350 000. Och
i början av 1900-talet var de uppe i drygt 10 miljoner hästkrafter.
Mot slutet av 1800-talet revolutionerades stålproduktionen - den
process där man tillför järnet en liten, kontrollerad mängd
kol. Med Bessemermetoden blev billigt stål en realitet och resultatet
för produkters precision och livslängd var stora. Nu kunde man
bygga stora ångmaskiner, fartyg, järnvägar, broar, skyskrapor.
Stålåldern var ett faktum.
Telegrafen och Atlantkabeln 1866 knöt ihop världen. Oljan
blev bränsle, förbränningsmotorn uppfanns och experimenten
med bilar och flygplan kunde inledas. Samtidigt upptäcktes det elektromagnetiska
spektrat och vi fick Röntgens X-strålar och Marconis radiosändningar.
Elektriciteten ersatte den bolmande ångmaskinen och miljön började
förbättras. Glödlampan och telefonen förenklade livet.
Symaskinen, skrivmaskinen och räknemaskinen förnyade skapandet
i alla dess former.
En andra ekonomisk revolution följde den första industriella
och gav mänskligheten en rivstart in i 1900-talet. Men ingenting av
detta, eller det vi ser omkring oss var dag, hade varit möjligt utan
den industriella revolutionen.
Källor och tips för vidare läsning:
T S Ashton: Den industriella revolutionen
En mycket god och enkel introduktion till utvecklingen.
Floud & McCloskey (red): The Economic History of Britain
Since 1700, vol I: 1700-1860
Ekonomisk-historiska essäer fyllda med siffror.
Burton Folsom Jr: The Industrial Revolution & Free Trade
En antologi med klassiska artiklar om industrialismen och dess stora
liberala företrädare.
W F Greenleaf: The British Political tradition. Vol 1-2
En engelsk historia skriven ur ett liberalt individualistiskt perspektiv.
Hartwell, Mingay m fl: The Long Debate on Poverty
Lättillgängliga essäer som introducerar det liberala
synsättet.
Friedrich Hayek (red): Capitalism and the Historians
En lysande antologi som förklarar hur många av myterna har
uppkommit.
Eli F Heckscher: Industrialismen
En pedagogisk introduktion som ibland kopplar till händelserna
i Sverige, se även hans Svenskt arbete och liv för direkt inriktning
på vårt land.
Terence Kealey: The Economic Laws of Scientific Research
En faktaspäckad och underhållande skriven empirisk uppgörelse
med tron att det är staten som skapat utveckling, vetenskap och innovationer,
samt mycket ekonomhistoriska fakta om den industriella revolutionen i England.
Ludwig von Mises: Human Action
Det mastodontiska verket om liberal ekonomi. Teorierna bakom händelserna.
Joel Mokyr (red): The Economics of the Industrial Revolution
Fackekonomisk samling av viktiga moderna artiklar om revolutionen,
bl a Lindert-Williamson om levnadsstandard.
Clark Nardinelli: Child Labor and the Industrial Revolution
Mycket god och faktaspäckad genomgång av den verkliga utvecklingen
av barnarbete.
Douglass North & Robert Paul Thomas: Västerlandets
uppgång
Förklaring av hur frihet betydde allt för utvecklingen fram
till revolutionen.
Douglass North: The Economic Growth of the United States 1790-1860
Nobelpristagarens genomgång av USA:s industriella fas ur liberalt
perspektiv.
O'Brien & Quinault (red): The Industrial Revolution and
British Society
Ekonomisk-historisk essäsamling om lite av det mesta, bl a kriminalitet.
Ayn Rand: Kapitalismen — det okända idealet
Antologi som gör upp med de flesta myterna om kapitalismens historia,
samt ger de frihetliga idéerna ett kompromisslöst moraliskt
försvar.
Ayn Rand: The New Left: The Anti-Industrial Revolution
Bl a strålande förklaring av människans behov av industrialism
och utveckling.
George Reisman: Capitalism — A Treatise on Economics
Det enda du behöver. Tegelsten på 3 kg som förklarar
allt, bl a inspirerande om industrialismens goda effekter.
Nathan Rosenberg & L E Birdzell: Västerlandets väg
till välstånd
Mycket bra historisk genomgång som visar hur kapitalismen skapar
välståndet.
|