Djur har inte rättigheter
Sammanfattning:
Här analyseras veganers påstånden om
att djur har rättigheter. Deras lära bygger antingen på
felaktiga utgångspunkter eller på en oförmåga att
identifiera vad som gör människan till människa, dvs förnuftet.
I takt med att veganerna har blivit fler, och slakterierna har bränts
ned och vandaliserats allt oftare, har debatten om "djurens rättigheter"
blossat upp. I debatten brukar motståndare främst kritisera
veganernas terrormetoder. Men de glömmer att veganerna på den
punkten är fullständigt konsekventa. Om djur har rättigheter
är ju faktiskt slakterierna att likna vid koncentrationsläger,
och vem av oss skulle inte ta till våld för att hindra dylika?
Om djur har samma moraliska status som människor är ätande
av en ko eller gris detsamma som mord, djurförsök för att
bota cancer eller skapa vaccin är tortyr, tillvaratagande av mjölk
eller honung innebär en kränkning av äganderätten,
uttunning av hjortstammen för att rädda dem från allmän
svält är en form av folkmord, att hålla katter och hundar
i hemmet eller hästar och får bakom staket är detsamma
som kidnappning.
Men en uppfattning blir inte korrekt bara för att den är konsekvent.
Veganernas misstag är att de ser rättigheter som fritt svävande
axiom, utan någon grund i verkligheten. Enligt dem har man rättigheter
(oavsett om det gäller oförytterlig rätt till det egna livet,
eller rätten att inräknas i utilitarismens universella lyckokalkyl)
bara för att man existerar.
De väljer medvetet, men utan argument, att fokusera endast på
sådana egenskaper som vi har gemensamt med de flesta djur, existens,
andning, medvetande eller förmåga att uppleva smärta. Sedan
postulerar de att just den utvalda egenskapen ger upphov till rättigheter,
utan att prestera ett verkligt argument för det. Slutsatsen blir föga
förvånande att även djur har rättigheter.
Riktiga rättigheter
I kontrast emot detta har liberal filosofi, alltsedan John Locke alltid
grundlagt rättighetsresonemang i verkligheten, inte i godtycke. Det
som ger upphov till rättigheter är vår grundläggande
(i vissa fall potentiella) rationalitet: Vi har förmågan till
abstrakt, begreppsligt tänkande och vi har en fri vilja. Vi kan forma
egna avsikter och mål, identifiera alternativ och välja emellan
dem. Vi kan värdera rätt och fel och handla därefter, vi
kan bedöma vad som är viktigast i livet och vi kan utveckla och
förverkliga oss själva. Vi kan förutse konsekvenser, planera
våra handlingar och sträva efter våra långsiktiga
mål. Vi kan välja hur vi ska handla, och till skillnad från
djur, som styrs av sina instinkter och den biologiska programmeringen,
måste vi göra det för att klara oss. Förnuftet
är vårt sätt att överleva och leva gott.
Självägandet och rättigheterna är slutpunkten för
resonemanget — inte startpunkten. Grunden är denna identifikation
av människans natur. Vi kan (och måste) ställa upp mål
för oss själva och handla efter dem. För oss blir tvång
och våld ett grundläggande ont, eftersom möjligheten att
skapa sitt eget liv efter sitt eget förnuft är beroende av att
man har möjligheten att leva efter sina egna beslut.
För att vi ska kunna planera, skapa och producera för att
trygga vår tillvaro och lycka, måste våra projekt och
arbetsresultat skyddas från andras våldsinblandning. Det
är för förnuftsvarelsen med en fri vilja som det krävs
en sanktion för handling, dvs rättigheter — inte det instinktsstyrda
djuret. Djuren har inget förnuft och ingen fri vilja, de handlar
inte efter tillåtelse, sanktion och rättighet. Djuren ser vad
som finns och reagerar på det, utan tanke, utvärdering eller
val. Djuren skulle inte ha någon nytta av rättigheter ens om
de fick några.
Jag begår alltså inte en rättighetskränkning om
jag dödar ett lejon. Inte heller är det en rättighetskränkning
om lejonet dödar mig. Djuret träffar inget val, gör ingen
bedömning om det är rätt eller ej att döda mig. Lejonet
har inget moraliskt tänkande, och det är meningslöst att
tala om det i rättighetstermer.
Om det i framtiden, rent hypotetiskt, skulle visa sig att vissa högra
djur utvecklar förnuftsförmågor av mänsklig typ skulle
givetvis även dessa komma att omfattas av individuella rättigheter.
Rättigheterna beror helt enkelt på djupare egenskaper än
vårt utseende. Det är inte det faktum att vi är fjäderlösa
tvåfotingar som ger oss rättigheter. Om djuren var som Kalle
Anka och hans vänner i Ankeborg skulle de ha rätt till sina egna
liv.
Gränsfall
Veganernas argumentation riktar ofta in sig på att det finns vissa
människor som når ned till djurens nivå. Barn och vissa
gravt hjärnskadade har inte ett mänskligt förnuft, och om
vi inte ska slå ihjäl dem får vi inte heller slå
ihjäl djur, menar man.
Detta är ett typexempel på hur man försöker bygga
en gränsfallsteori — vilket är ogiltigt. Varje teori om människans
natur och rättigheter måste utgå ifrån bilden av
en normal, frisk och mogen människa, inte ifrån gränsfrågor
och det onormala undantaget. Den normala människan har förnuft
och följaktligen rättigheter.
Till skillnad från människobarn kommer ett djur inte heller
utveckla dessa egenskaper efter en tids normal utveckling.
Och även den mycket gravt hjärnskadade har förnuftsförmågorna,
men de har bara inte utvecklats som de ska. En hund har inte av en olycka
eller naturens nyck misslyckats med att utvecklas till en förnuftsperson,
den har nått den högsta utvecklingsnivån den, och dess
art, kan. Det kvalificerar inte till de begränsade rättigheter
vi ger till gränsfall bland människor.
Det normala är att vi erkänner alla människors oförytterliga
rättigheter eftersom normala människor är rationella varelser.
Om någon av olycka i högre eller lägre utsträckning
inte uppfyller potentialen, modifierar vi rättigheterna i enlighet
med detta. Observera att vi kan göra ingrepp i barns och mentalsjukas
självstyre, t ex förbjuda dem att köra bil, skriva kontrakt
eller gå på lina mellan höghus. Men alla rättigheter
kan inte fullständigt fråntas någon pga olycka och sjukdom.
Moralisk status
Det finns djur som liknar oss, intelligenta djur som har ett primitivt
självmedvetande, kan lära av erfarenheten och har vissa enkla
regler i stammen. Detta gör att de är högre stående
än stenar, träd och lägre djur. Men förmågan
att lära sig att känna igen några ord, slå ned en
apkompis som inte delar med sig av maten, gräva efter insekter med
en pinne eller kommunicera med varandra med ljud ger inget självägande.
Att ha en människolik genuppsättning skapar inga rättigheter
(en död människa har en med människan identisk genuppsättning,
men det skapar inget värde alls). Det är förmågan
att ta sitt liv i egna händer som gör att det är fel att
andra tar det ifrån oss.
Smärta gör ont
Visst är det dåligt att åsamka en kännande varelse
smärta, men inte i någon abstrakt mening, utan det är dåligt
för dem. Alla normalt funtade människor är eniga
om att vi inte bör utsätta djur för smärta i onödan.
Och även när vi använder dem i rationella syften, till föda,
kläder, i medicinsk forskning, eller om vi avlivar dem för att
de lider eller är oss till besvär, bör vi utsätta dem
för så lite smärta som möjligt — smärta gör
ju faktiskt ont.
Men detta är en annan fråga än diskussionen om rättigheter
och lag. Och det är dessutom ett problem som kommer lösas när
vetenskapen har funnit metoder att ta fram djur som inte upplever smärta.
Även de radikala veganer som anser att förmågan att känna
smärta ger rättigheter, måste i konsekvensens namn tycka
att det är acceptabelt att utnyttja djur om de inte har denna smärtförmåga.
(Observera även att vi kan rädda ett djur från smärta
genom att snabbt och smärtfritt avliva det.)
Men den viktiga poängen är att djur inte har någon rätt
till icke-inblandning från vår sida, för att de saknar
förnuftet och den fria viljan. De veganer som inte anser att vi har
rätt att bruka djur kan äta grönsaker, köpa mediciner
och produkter som inte är testade på djur, samt försöka
övertyga oss om att det är det rätta. Men att ta till våld
och statliga förbud är inte den rätta metoden att förändra
oönskade handlingssätt — vi är trots allt rationella varelser.