Startsida
 Begreppet liberal
 Liberalismens historia
 De liberala tänkarna
  - John Locke
  - Adam Smith
  - Anders Chydenius
  - Thomas Jefferson
  - Frédéric Bastiat
  - Richard Cobden
  - John Stuart Mill
  - Vilhelm Moberg
  - Friedrich Hayek
  - Ayn Rand
  - Milton Friedman
  - Robert Nozick
 Lästips
 Länkar
 Vilka är vi?




Vilhelm Moberg - en svensk rebell

Vilhelm Moberg (1898-1973) är en av Sveriges allra mest älskade författare, och med sitt Utvandrarepos toppar han alla listor över "1900-talets största svenska roman". Men han engagerade sig också i den politiska debatten, och genom en oförtröttlig kamp för individuell frihet, mot myndigheter, politiker och särintressen, blev han en av efterkrigstidens alla skarpaste svenska liberala profiler.

Mobergs liv
Mobergs idéer
Läsvärt om och av Vilhelm Moberg

Mobergs liv

Vilhelm Moberg föddes 1898 i en fattig soldat- och bondesläkt i ett torp i skogen i den småländska orten Moshultamål. Det var ett gammaldags hem utan bildning, och föräldrarna ville att sonen skulle ta över gården. Men Moberg sökte sig bort från hemmet med fantasins hjälp. Han tog varje chans att läsa i det bokfattiga hemmet, helst om äventyr och rebeller. Läslusten har han kallat sin barndoms "största lidande", "något värkande, ständigt pinande".

Han drog sig inte för någonting för att komma över litteratur. I de unga åren lyckades han låna ett vandringsbibliotek från Folkbildningsförbundet. För att kunna låna alla böcker fyllde den sluge ynglingen på namnlistan med personer från bygden som inte ens kunde läsa, och han drygade ut listan med några namn från gravstenar. Moberg upptäckte spänningen i Dumas och Conan Doyle, och perspektivet hos Strindberg och Tolstoj.

Moberg ville skapa egna historier också. Vid tretton års ålder ställde han upp i tidningen Brokiga Blads pristävling om bästa historien av en ung skribent. Det blev en liten sedelärande novell om en man som slutar supa. Mobergs bidrag hamnade på 18:e plats bland 20 belönade verk. Belöningen begränsade sig till en färgglad plansch, "Aftonbladets karta över ätliga svampar". Moberg åt inte svamp.

Även om karriären inte fick någon rivstart förklarade Vilhelm Moberg i 20-årsåldern att hans mål var att bli: "berömd och riksbekant författare". Blygsamt tillade han: "dit har jag långt kvar". Hur långt bort målet än var skulle han lyckas: "Det är inte drömmar - det är självkännedom parad med småländsk seghet." Han hade då blivit hindrad på sin väg mot studentexamen av sjukdom. De små verk han skrev blev inte publicerade. Och han lockades inte längre av de yrken som han tidigare försörjt sig på, i skog, jordbruk, glasbruk, industri. Det var tankearbetet och fantasin som var hans största glädje i livet. Han ville berätta om det han tyckte var viktigt, och han ville påverka människors tankar och känslor. I stället började han arbeta som journalist i väntan på det litterära genombrottet

1921 avbröts alla projekt under ett år då han tvingades till militärtjänst i Växjö. Individualisten Moberg hade svårt för hierarki och order. Han blev den bråkstake som utmanade befälen och olovligen smet till Folkets Park för att dansa. Han sattes följaktligen då och då i arrest - men det var faktiskt där han gjorde sin verkliga litterär debut. Han sydde in papper och pennor i sin madrass för att kunna skriva i hemlighet, och när han inte kunde smuggla in papper skrev han på toapapperet. Han tog ut hämnden på militärtjänsten genom att skriva komiska historier om befälens dumhet och systemets fel. Resultatet blev debutverket, I vapenrock och linnebyxor, som Moberg gav ut själv och snabbt sålde de 800 exemplaren slut.

Men framgångarna kom inte automatiskt. 1923 gav han ut en samling bygdehistorier i 2 000 exemplar, men lyckades knappt sälja några exemplar alls. Det stora boklagret blev Moberg av med först ett decennium senare i samband med en flytt. Han och kollegan Eyvind Johnson tog tillfället i akt att dumpa böckerna i sjön. Strax efter fick Moberg höra att det utbrutit fiskpest i sjön.

Men Moberg fortsatte att skriva och gjorde en hyfsad framgång med en pjäs, varefter han fick råd att ta ledigt från tidningen och skriva romanen Raskens. Bonniers antog den och den gjorde succé både hos recensenter och allmänhet. "Den sege småländske bonden i mig segrade till slut!" hurrade Moberg. "Namnet Vilhelm Moberg är nytt, men hör tydligen till dem, som bör läggas på minnet" skrev Anders Österling i Svenska Dagbladet.

Efter Raskens följde många andra älskade böcker som står i de flesta svenskars bokhyllor, Soldat med brutet gevär, Rid i natt!, Din stund på jorden, Mans kvinna och många, många andra. Men i samband med andra världskriget började Moberg också engagera sig i samhällsdebatten mycket aktivt. Också i dessa sammanhang utnyttjade han sin litterära talang, med skickliga paralleller och en god portion humor, ofta tillspetsad med grova sarkasmer, häcklade han motståndarna. Moberg blev en av centralgestalterna i den politiska offentligheten - avskydd i många politikerkretsar, men ofta mycket uppskattad av allmänheten.

Författandet var Mobergs liv, och när han blev sjuklig och inte orkade skriva mer ville han inte leva längre. I augusti 1973, bara ett par veckor före sin 75-årsdag, dränkte han sig i sjön vid hemmet i Roslagen. Men då hade han redan skapat och gjort mer än vad som egentligen får plats under en livslängd. Moberg var alltid på väg mot nya projekt.

Mobergs idéer

Den stora politiska väckarklockan för Vilhelm Moberg var det andra världskriget. De totalitära staternas hot mot friheten gjorde att han insåg vilka stora värden som fanns i den västerländska demokratin. Han uppmanade till försvarsvilja och vände sig i föredrag och artiklar emot den svenska regeringens eftergifter mot Tyskland. I den inspirerande frihetsromanen Rid i natt! skildrade han en 1600-talsbonde som vägrar offra sin frihet och egendom åt en tysk adelsman. Ingen kunde ta miste på symboliken. Framför allt förskräcktes Moberg av att den svenska tryckfriheten inskränktes av hänsyn till Hitler. Politikernas avsikt var att rädda Sverige från att dras in i kriget. Vad ska vi försvara oss för om vi redan på förhand ger bort all vår frihet, replikerade Moberg.

Kriget tog slut, men genom Stalins ökade makt kvarstod det totalitära hotet. Moberg menade att kommunismen var nazismens "andlige tvillingbror", och förespråkade svenskt medlemskap i NATO. Neutralitet mellan frihet och förtryck, demokrati och diktatur, var ett svek mot alla mänskliga värden, tyckte Moberg. Han kritiserade den svenska regeringen för undfallenhet mot diktaturen i öster, och inte minst riktade han sig emot sina författarkolleger, som i hög utsträckning såg Sovjetunionen som ett föredöme. Vid ett klassiskt tillfälle riktade sig Moberg mot 31 ledande svenska författare som hyllat Sovjet på 30-årsdagen av Lenins statskupp. Moberg uppmärksammade att författarna inte med ett enda ord fördömde diktatur, massmord och åsiktsförtryck. Däremot hyllade de Sovjetunionens kulturella framsteg, bl a den minskande analfabetismen. Men vad har man för glädje av att kunna läsa, om man inte själv får välja vad man vill läsa, frågade den upprörde Moberg.

I de totalitära staterna såg Moberg hur människors nytänkande och skaparkraft slogs ut, vilket fick honom att tänka allvarligare över den svenska inrikespolitiken. Även i Sverige såg han att människor hämmades med ökad kontroll. Och samlingsregeringens eftergiftspolitik hade lärt honom att även majoritetens makt kan missbrukas. I en kollektivistisk tidsålder ville han nu kämpa för frihetens värde. Därför ansåg han att det var farligt att ordet "frihet" missbrukades. Ordet användes ofta utan innehåll, som en till intet förpliktande fras. Men ännu värre var att det ofta användes i rakt motsatta syften, inte för att beteckna rätten att slippa tvång och våld (dvs klassisk, liberal, "negativ" frihet), utan som rätten att utvecklas som staten ville, att få välfärd eller befrias från bekymmer. Med ett sådant frihetsbegrepp stod det staten fritt att förtrycka folket i frihetens namn, under förevändningen att det var för deras eget bästa. Men Moberg protesterade:

    "Enligt den totalitära ideologin — den nazistiska och den kommunistiska — är vi människor statens egendom, och i egenskap av statsägda varelser uppnår och åtnjuter vi den sanna friheten. Vår uppgift i totalstaten är i första hand att vara medborgare och nyttiga och effektiva delar av ett kollektiv.

    Men för min del ansluter jag mig till den äldre och ursprungliga tolkningen av innehållet i ordet frihet. Jag ansluter mig till dem som menar att vi människor icke är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt."

Den enda rätta frågan att ställa i politiska spörsmål, var enligt Mobergs synsätt: "Är människan själv eller staten den rätte övervakaren av människors välfärd? Eller med andra ord: Tillhör vårt liv oss själva eller staten?" För Moberg var svaret självklart, och han vände sig mot alla försök från staten att reglera och kontrollera medborgarnas liv. Det gällde bl a frågan om yttrandefrihet. Moberg kritiserade alla former av åsiktsregistrering, och ville avskaffa statskyrkan som kollektivanslöt alla till en tro. Han vände sig emot radio/TV-monopolet och förespråkade tidigare än de flesta en fri etermediakonkurrens mellan privata och reklamfinansierade kanaler. Införandet av statligt presstöd framställdes av politikerna som en frihetsreform, fler tidningar överlevde så att läsarna kunde välja mellan fler alternativ. Moberg ironiserade över missbruket av frihetsbegreppet. Att tvingas betala för tidningar man inte vill ha uppfattas tydligen som frihet, konstaterade han, och föreslog att det i så fall skulle vara ännu mer frihet om medborgarna tvingades läsa tidningarna också. På sitt eget yrkesområde - författarens - angrep Moberg beskattning, kulturbidrag, planer på ett statligt bokförlag och bibliotekens "expropriering" av författarnas verk.

I sin skönlitteratur skildrade Moberg ofta den småländska allmogen. Detta arv från hembygderna smälte samman med hans politiska individualism. Han hämtade kraft ur den fria svenska bondeklass som aldrig underkastats feodalismen, och han lät sig inspireras av bondeledaren Dackes uppror mot Gustav Vasas förtryck. Rätten att gå sin egen väg, och misstänksamheten mot byråkrati och stat var ledmotivet i Mobergs många hundratals artiklar i tidningar och tidskrifter. På samma vis omhuldade han på ett positivt sätt bondeindividualistens förkärlek för producentens verksamhet. I Mobergs världsbild var de produktiva människorna - i jordbruk, industri och handel - hjältar som berikade Sverige. Han angrep samtidigt de byråkrater som bara "reglerar och dirigerar och ordinerar och förständigar och ålägger och förelägger och föreskriver och fastställer och reglerar återigen".

De skapade inte något själva, utan tycktes endast ha till livsuppgift att hämma andras verksamhet. Statsapparaten befann sig i jäsande expansion, varnade Moberg, och den liknade mest "ett fordon utan broms som befinner sig i den branta utförsbacken". Om utvecklingen fortsatte skulle det hota välståndet. Allt färre produktiva skulle tvingas försörja allt fler offentliganställda, hävdade Moberg profetiskt.

Vilhelm Mobergs ideal var autonoma individer som tänkte själva och tog ansvar för sitt eget liv. Ur det perspektivet blev allt förmyndarskap, hur välvilligt det än var, ett hot. I ett typiskt uttalande förklarade Moberg:

    "För min del skulle jag vilja ge åt individen större ansvar, individen skulle fostras och utvecklas till en medborgare, som i livskampen svarade för sig själv. Men staten vill befria människan från självansvaret i stället för att utveckla hennes förmåga att uppbära det. Staten vill omhändertaga allt. Den abstraktion, som vi benämner staten, är en hycklande, omoralisk och förljugen institution."

I sina romaner skildrar Moberg ofta hur människor kan växa och utveckla sig själva om de befrias från kontroller och begränsningar. När Karl Oskar, Kristina och deras sällskap i Utvandrarromanerna lämnar överhets-Sverige för det fria Amerika måste de ta ansvar för allting själva. Men resultatet är gott, behovet att anstränga sig själv utvecklar förmågor som hade legat outnyttjade i hemlandet:

    "För dem började livet på nytt: De fick förlita sig helt på sig själva och fritt bruka sina krafter. De bröt gamla sedvänjors makt, uträttade sina egna angelägenheter på sitt eget sätt och lydde inte någon annan vilja än sin egen. Här överläts det åt dem själva att skaffa en styrelse: I vildmarken njöt de helt sin olydnads nya frihet.

    Och här kände ingen klasser eller stånd, här ägde ingen ärvda företräden eller rättigheter, ingen var genom födseln överlägsen eller underlägsen. Var och en värderades efter sin förmåga och mättes med duglighetens måttstock. Om en man var överlägsen eller underlägsen avgjordes av vad han kunde uträtta. Nybyggarnas skogar uppammade självtilliten och fostrade fria män."

Mobergs misstänksamhet mot makten gick hela vägen upp till samhällspyramidens topp. I den storsäljande boken Därför är jag republikan argumenterade Moberg för att monarkin borde avskaffas. Som alternativ önskade författaren en decentraliserad förbundsrepublik efter schweiziskt mönster, där folkomröstningar ersatte politikerrollen. Likheten inför lagen krävde enligt Moberg att rikets högsta ämbete tillsattes efter förtjänst och inte slump. Visserligen hade kungamakten blivit rent symbolisk, men även denna symbolik var olycklig. Dels spred kungens prestige attityden att medborgaren är underställd staten och är dess tjänare, i stället för tvärtom. Dessutom kunde den symboliken ge regenten stor makt i en krissituation, som t ex då Gustaf V påverkade samlingsregeringen att göra eftergifter för nazi-Tyskland. Bara på ett område ville han behålla kungadömet: det poetiska språkbrukets. Att "Mina drömmars drottning!" i ett kärleksbrev till en kvinna alltid lät långt bättre än "Mina drömmars presidentska!" var han villig att erkänna.

I den stora rättsstrid som pågick under hela 1950-talet var det Moberg som envisast angrep statsapparaten för "rättsröta". Det gällde en lång rad incidenter, t ex Haijby- och Kejne-affärerna, där rättsinstanserna inte hade gjort vad de borde. Vissa brott sopades under mattan, samtidigt som oskyldiga kunde tvångsinterneras på sinnessjukhus eller få sin pengar förskingrade. Och värst av allt var att rättsapparaten inte smidigt bringade reda i affärerna, utan tycktes sopa igen spåren, av lojalitet med andra myndigheter eller till och med hovet - där såg Moberg hur kungamaktens symbolik kunde sätta lagar ur spel.. Moberg myntade termen "vänskapskorruption" som namn på företeelsen.

Under 50-talet befann sig Vilhelm Moberg i Amerika och författade sina stora utvandrarromaner. Trots det följde han intensivt rättsrötestriden, samlade själv material, skrev artiklar och höll föredrag i ämnet på svensk jord. Moberg krävde att hemligstämplarna skulle lyftas, att utredningar skulle genomföras och att skyldiga skulle ställas till svars. Ibland blev Mobergs insats mycket handfast. När Kurt Haijby, som stod under utredning, skulle få se hemliga dokument om sig själv hos justitiekanslern, följde Moberg med som läshjälp. Bland dessa fanns bevis för att Haijby tvångsintagits på sinnessjukhus trots att man visste att han var fullt frisk. Moberg som skakades av detta smugglade ut papperen och offentliggjorde dem på ett folkmöte. Då stod det klart att rättsrötan inte bara var en företeelse i några rättshaveristers huvuden. Genom den långa, stormiga striden började affärer redas ut och personer ställas till svars. Myndigheterna tvingades rensa upp i systemen.

Moberg beklagade att han hade tvingats bryta mot lagen, men ansåg samtidigt att det var hans skyldighet att göra så för att stoppa ett ännu värre brott. Myndigheter och ämbetsmän måste följa lagarna, menade Moberg, och lagarna i sin tur måste bygga på rättskänsla och fri- och rättigheter, inte av tillfälliga politiska infall. Om så inte sker är det staten som bryter mot lagen, och då måste folket bekämpa detta. Värdenihilismen hade enligt Moberg rensat bort hänsynen till individens naturliga rättigheter. I dess ställe trädde de mäktiga intresseorganisationerna och kollektiven, som kunde göra gällande att de representerade ett samhällsintresse. När politiker och byråkrater dirigerade fram sitt idealsamhälle är det nödvändigt att tillfredsställa de stora kollektiven, men om enskilda människor drabbades var ingen stor skada skedd. I det genomkontrollerade samhället riskerade individen att "organiseras ihjäl", varnade Moberg.

Socialdemokratiska Morgon-Tidningen uppmanade Moberg att "skriva dramatik, inte göra dramatik". Själv såg Moberg ingen motsättning i att både skriva för människor och uttala sig för deras rätt. Han tyckte att diktaren helst skulle vara "som ett hälsosamt svidande salt som bevarar samhällskroppen från andlig föruttnelse". Genom sin livslånga kamp mot alla former av förmynderi - nazism, kommunism, socialdemokrati, moralkonservatism, monarki, statskyrka, censur, regleringar, skatter, rättsröta, etermonopol, presstöd - blev han verkligen ett salt i den svenska debatten.

Författare: Johan Norberg

Läsvärt om och av Vilhelm Moberg:

Vilhelm Moberg: Sanningen kryper fram, 1943
Fem artiklar mot eftergiftspolitiken under andra världskriget

Vilhelm Moberg: Att övervaka överheten, 1953
Klassiska inlägg i rättsrötedebatten.

Vilhelm Moberg: Därför är jag republikan, 1955
Roliga och träffande argument emot monarkin.

Vilhelm Moberg: Min svenska historia: Från Oden till Engelbrekt 1970, Från Engelbrekt till Dacke, 1971
Mobergs sista projekt: att skriva en frihetlig historia med folket som hjältar och överheten som banditer. Det blev bara två delar, men dessa är mycket inspirerande, särskilt om frihetsgestalterna Engelbrekt och Dacke.

Vilhelm Moberg: Otrons artiklar, 1973
Korta inlägg i aktuella ämnen.

Vilhelm Moberg: I egen sak (red av Otto von Friesen), 1984
Behändig postum samling av Mobergs samhällspolitiska artiklar.

Vilhelm Moberg: Att upptäcka Amerika, 1995
Postumt utgivna artiklar om intryck från tiden i Amerika.

Vilhelm Moberg: I det ofria ordets tid, 1996
Samling av Mobergs inlägg under andra världskriget.

Sigvard Mårtensson: Vilhelm Moberg, 1956
Trevlig biografi över Moberg.

Johan Norberg: Motståndsmannen Vilhelm Moberg, 1997
Sammanfattning av Mobergs politiska ställningstaganden ur liberalt perspektiv.