Richard Cobden - manchesterliberalen

Den engelske frihandelspionjären Richard Cobden (1804-1865) var en av de främsta representanterna för "manchesterliberalismen", en term som man i Sverige tidigare brukade använda som benämning på 1800-talets klassiska liberalism. Ofta användes begreppet i nedsättande syfte, betecknande en doktrinär liberalism utan "socialt samvete". Bilden målades upp av en rovgirig kapitalism, där arbetarna sögs ut, och där det rådde allmän fattigdom och nöd. Men manchesterliberalerna stod egentligen för allmän rösträtt, anti-imperialism och framför allt frihandel. Ett av deras främsta motiv var att den fattiga delen av befolkningen skulle få ett bättre liv genom det välstånd som marknadsekonomin och en fri handel mellan länderna skapar.

Corn Laws
Manchesterskolan
Anti-Corn Law League
Seger för frihandeln
En triumffärd genom Europa
För fred och frihandelsavtal
Friheten bär frukt
Fortsatta reformer
Socialisterna tar över
Litteratur
Länkar

Corn Laws

Storbritannien var ett av de första länderna som lade en grund till industrialisering genom större utrymme för handel och företagande. På 1830-talet stärktes denna tendens genom att whigregeringen sänkte skatter och tullar. Landet hade dock fortfarande stora rester av merkantilismens regleringssystem och protektionismen höll stånd. Whigpartiet var visserligen mer reformsinnat än det andra stora partiet, tories, men var ändå tämligen konservativt. Båda dominerades av godsägararistokratin. Rösträtten var dessutom kopplad till egendom.

Spannmålstullarna, The Corn Laws, var ett dominerande uttryck för protektionismen. Statlig inblandning och kontroll hade alltid funnits på detta område, men 1815 instiftades the Corn Laws. De syftade till att skydda det inhemska jordbruket från låga priser på världsmarknaden. Resultatet blev istället att människor hindrades från att köpa billigare jordbruksprodukter från andra länder, att deras dagliga bröd straffbeskattades, och ekonomin stagnerade samtidigt som storgodsägarnas priviligierade ställning stärktes.

Småbönderna missgynnades och många av dem slogs ut. Dessutom missgynnades industrin, genom att folket nästan bara hade råd att köpa mat för att överleva, men inget annat. Industriexporten hindrades av att andra länder inte kunde exportera spannmål till England och importera andra varor. Svält och arbetslöshet var vanligt.

Alltfler började reagera mot detta tillstånd. En man som kom att bli förgrundsgestalten för kampen mot spannmålstullarna var Richard Cobden (1804-1865).

Manchesterskolan

Cobden var son till en småbonde i södra England, och hade tio syskon. På grund av kriserna som åsamkades av spannmålstullarna, tvingades fadern sälja jordbruket och familjen flyttade till olika platser. Fadern misslyckades med ett nytt jorbruk och butiksinnehav. De flesta i familjen hjälpte till med försörjningen genom att arbeta på olika håll. Richard Cobden var som ung man handelsresande och öppnade slutligen en textilfirma i Manchester 1832. Det blev en framgång och han kunde genom detta ge fadern ekonomisk hjälp.

Manchester var en av de ledande industristäderna i England, och ansågs vara en framtidsstad. Den ekonomiska aktiviteten var intensiv, och här liksom i närliggande städer växte det fram en liberal opposition av industri- och köpmän, och även arbetare, som ville ha mer reformer.

Cobden valdes in i styrelsen för Manchesters handelskammare, där han kom i kontakt med reformsinnade. Han studerade brittiska och franska upplysningsfilosofer och Adam Smiths nationalekonomiska klassiker The Wealth of Nations, reste utomlands, och såg vilka framsteg den ekonomiska utvecklingen medförde för gemene man, samtidigt som den hämmades av spannmålstullarna. Detta, liksom problemen för faderns jordbruk, stärkte honom i övertygelsen att tullarna var av ondo, och att han måste arbeta för frihandel. Frihandeln var för honom "evig i sin sanning och allmängiltig i sin tillämpning".

Under sina resor i Europa, samt till Turkiet och Egypten, fann Cobden Schweiz som ett föredöme, genom sin långa frihetliga och demokratiska tradition och sin höga grad av ekonomisk frihet. Landet var även fredligt. För Cobden var krig destruktivt. Han var inte pacifist, utan ansåg att ett land måste ha ett försvar, och att krig i vissa fall kunde vara ett nödvändigt ont. Men den i bl.a. hemlandet odlade föreställningen att kolonialmakter ständigt måste värna, eller expandera sina imperier genom krigföring, förkastades av Cobden.

Krig medförde inte bara att människor dödades, utan även att statens makt växte, skatter höjdes och ekonomin skadades. För Cobden var istället frihandel, förutom att öka produktivitet och välstånd, ett sätt att knyta länder närmare och göra de mer beroende av varandra. Därigenom skulle incitamenten för krig försvinna. Cobden anslöt sig till den franske liberale frihandelsvännen Frédéric Bastiats tes: "Om inte varor får passera gränserna, kommer soldater att göra det."

Ett annat land som utgjorde ett föredöme för Cobden var USA, som han besökte. Den stora politiska och ekonomiska friheten där hade lett till en expansiv och dynamisk ekonomi, och ett öppet och tolerant samhälle. Cobden noterade nöjt hur flickor och pojkar blandades i skolklasser, och att arbetare kunde gå in i samma tågvagnskupé som direktörer, och alla var 'Sir' med varandra.

Cobden kände en djup avsky mot de aristokratiska storgodsägarna i England, som var priviligierade genom feodala traditioner och spannmålstullar. De var för honom parasiter som inte skapade något. Cobden var individualist och uppskattade varje människa, oavsett bakgrund, som gjorde ett hederligt arbete. Han vurmade för de fattiga och arbetarna, och såg genom frihandel och marknadsekonomi vägen till välstånd även för dem. I USA var också detta förhållande mer påtagligt än någon annanstans. Cobden trodde att USA skulle gå förbi Storbritannien som världsledande inom ekonomin före sekelskiftet, vilket också besannades.

Cobden motsatte sig statligt understöd, då detta ledde till beroende av och ökad makt för staten. Det var tullar, skatter och regleringar som gjorde det svårare för ekonomin att växa och höll folk i fattigdom. Cobden ville att fria avtal och kontrakt skulle råda, då människors relationer måste vara frivilliga. Endast ökad produktivitet och växande ekonomi kunde höja lönerna och möjliggöra en reducering av arbetstiden.

Däremot kunde Cobden tänka sig att förbjuda vissa former av barnarbete, då barn inte var fullt utvecklade och mogna individer, och kunde vilseledas och utnyttjas. Vissa sysslor sågs dock som acceptabla för barn att utföra. För många familjer handlade det också om överlevnad att låta deras barn ha någon form av arbete.

Cobden förespråkade ett offentligt utbildningsväsende för barn och ungdomar, vilket annars var ett avsteg från laissez-faireprincipen. Han såg med detta en möjlighet att bryta kyrkans inflytande över undervisningen och främja kunskapen, och möjligen spelade det övervägandet in att barn inte var mogna och myndiga. Cobden hade även själv som pojke tvingats gå i en skola som beskrevs som hämtad från en Dickensroman. En del andra liberaler förkastade statlig utbildning, och menade att andra medel kunde användas för att dels främja kunskap, dels skydda barnen från exploatering och förtryck.

Fackföreningar var Cobden först starkt kritisk mot, bland annat till följd av den radikala arbetarrörelsen "chartisterna", som använde hot, upplopp och strejker för sina mål. Senare kom dock Cobden att acceptera fackföreningar som positiva, om de var frivilliga och kunde användas för inbördes hjälp, utbildning och sjukkassor.

Cobden kände störst samhörighet med vad han kallade "the shopocracy", småföretagare som butiksinnehavare och hantverkare. Dessa gjorde samhället levande. Även om han inte var emot stora fabriker, tyckte han att där fanns en anonymitet. Det var också inom "the shopocracy" som det tidigt framträdde en uppslutning kring manchesterliberalismens ideal, även om också storföretagare, arbetare och småbönder slöt upp. Bland större industri- och bankmän fanns det vissa som sneglade åt statliga förmåner för att skydda sig mot alltför mycket konkurrens.

I 30-årsåldern började Cobden skriva pamfletter där hans liberala åskådning utformades. Han höll också föredrag, och blev den tongivande företrädaren för "Manchesterskolan", som idéerna ofta kallades: Frihandel och fri företagsamhet utan statlig inblandning, yttrande- och tryckfrihet, fria och hemliga val med allmän rösträtt, religionsfrihet med skiljande av kyrka och stat, humanare fångvård och straff, fred samt självstyre för kolonierna, för framtida självständighet. Men det var bildandet av en förening som gjorde att idéerna inte bara stannade på papperet.

Anti-Corn Law League

1838 bestämde sig manchesterliberalerna, bland dem Cobden, för att bilda en förening med syftet att arbeta för upphävandet av spannmålstullarna. Den fick namnet The Manchester Anti-Corn Law Association. Bland dess medlemmar fanns John Benjamin Smith, Henry Ashworth, och John Bright, som alla gjorde minst lika förtjänstfulla insatser som Cobden. Dessa var även alla företagare som ville vara attraktiva föredömen genom att ge sina arbetare bra förhållanden, och därmed bli mer konkurrenskraftiga. En särkild allierad fanns även i parlamentet, Charles Villiers, som började lägga fram årliga motioner om tullarnas avskaffande. Henry Ashworth framförde att Corn Laws var "a flagrant scheme of the landlords to enrich themselves by a legal authority which oppressed all other portions of the community".

Föreningen växte och 1839 bestämde man sig för att bilda en nationell organisation, The Anti-Corn Law League. Man gav ut tidningar (bl.a. var man med om att finansiera grundandet av The Economist 1843), distribuerade pamfletter och broschyrer i massor, och höll välbesökta föredrag och folkmöten. Speciellt kända och uppskattade blev Cobden och Bright för sina gemensamma framträdanden, som började 1843. Över hela landet reste de och höll tal. Ofta började Cobden med en klar och kylig, men fängslande argumentering för frihandeln, varefter Bright tog vid, och med en passionerad vältalighet drev tillställningen till en emotionell klimax.

Förbundet arbetade även med att få in frihandelsvänner i parlamentet. Under 1830-talet hade sådana valts in i parlamentet under beteckningen liberaler eller radikaler, för att distansera sig från det aristokratiska whigpartiet. Efter parlamentsreformen 1832, som vidgade rösträtten till att omfatta alla husägare, fick medelklassen tillträde till parlamentet, och därmed ökade den liberala representationen. Men det fanns ännu ingen liberal partiorganisation. Cobden valdes själv in i parlamentet 1841, liksom Bright 1843. De fick därmed ytterligare ett forum för sina idéer. Bright anses allmänt som en av de största vältalarna i det viktorianska England.

Under de första åren av kampanjer från The Anti-Corn Law League, stötte man på motstånd inte bara från protektionister i tories och whigs, utan även bland arbetare och småbönder, vilket var problematiskt för förbundet eftersom det var dessa grupper som hade allt att vinna på frihandel. Många arbetare och bönder var rädda att frihandeln skulle medföra sänkta löner och utslagning, när utländska varor trängde in.

Cobden förklarade för arbetarna och bönderna att en fri import av spannmål skulle gynna såväl arbetare som arbetsgivare därför att det skulle skapa en större utländsk efterfrågan på brittiska produkter, vidga marknaden och öka efterfrågan på arbete och därmed höja lönerna.

Chartisterna var delade i frågan om frihandel, men bland arbetare i allmänhet, liksom hos små och medelstora bönder, blev alltfler införstådda med behovet av tullarnas avskaffande. En svår ekonomisk kris 1842 bidrog till denna tendens.

Anti-Corn Law League började få stöd från oväntat håll. Ett antal liberalt sinnade adliga storgodsägare ställde sig positiva till frihandel. Premiärminister Robert Peel, tory, såg sig tvingad att sänka tullarna i samband med krisen. Ekonomin återhämtade sig året efter, vilket kunde ha inneburit ett bakslag för anhängarna av den rena frihandelslinjen. Men tvärtom växte stödet för denna linje, inte minst på grund av Cobdens och Brights intensiva kampanjer, där man just påpekade de förtjänster ett totalt avskaffande av tullarna skulle medföra. Man började även föra en moralisk argumentation, där man drog paralleller till slaveriet. Gamla abolitionister som varit med om att driva igenom slaveriets avskaffande 1833 engagerades som talare.

1845 började Cobden ändra sin hållning gentemot storgodsägarna genom att vända sig till dem och påvisa frihandelns gynnsamma effekter även för dem. Han menade att de skulle få det lättare att investera i förbättringar i jordbruket. Cobden ändrade inte sin egen aversion mot aristokratin, men uttalade den inte nu.

Svåra förhållanden på Irland - där potatisskörden slog fel och framkallade en fruktansvärd hungersnöd 1845-46 med närmare 2 miljoner döda i svält och stor emigration till USA - bidrog också till att frihandelsmotståndet bröts ner alltmer.

Seger för frihandeln

Efter liberala framgångar i valet 1845, som dock ännu inte gav egen majoritet i parlamentet för frihandel, mobiliserades alla krafter för att få över frihandelsinriktade tories och whigs. Cobden höll ett storslaget anförande, och det sägs att premiärminister Peel, som lyssnade och antecknade, till slut knycklade ihop sitt papper och sa till en minister bredvid honom: "Besvara honom du, jag kan det inte." Peel hade redan tidigare börjat se frihandeln som ett önskvärt slutmål, så detta var snarare bekräftelsen på att Peel nu ansåg att det kanske var möjligt att löpa linan ut. Det skulle splittra tories, men Peel fick med sig en falang och 1846 beslöt parlamentet att spannmålstullarna skulle avskaffas.

Den protektionistiska falangen i tories, ledda av Benjamin Disraeli, hämnades tullupphävandet genom att fälla regeringen Peel i en annan omröstning. Whigs bildade regering under lord Russell. Denne var moderat och hade tidigare angripits av Cobden för sin försiktighet, men Russell fortsatte reformarbetet. Navigationsakten avskaffades 1849. Akten hade inneburit att utländska varor endast fått föras in i Storbritannien på brittiska skepp eller skepp från varornas ursprungsland, samt att all handel i brittiska kolonier var förbehållen britter.

En triumffärd genom Europa

I land efter land i Europa hyllades framgångarna med frihandeln, och sporrade liberaler att kämpa för reformer i sina länder. Cobden var slutkörd efter reformen 1846, och företog en ett år lång rundresa i Europa tillsammans med sin fru. Det blev närmast ett triumftåg, åtminstone i vissa länder. Han hade ju hjälpt till med att öppna brittiska marknader för utländska varor. Han betraktades som "The International Man".

I Frankrike träffade Cobden ledande företrädare för alla partier, men var speciellt välkomnad av oppositionen. I Spaniens huvudstad Madrid välkomnades paret Cobden med en musikserenad och deklarationer för frihandel i nästan alla stadens tidningar. I Malaga anordnades en frihandelsbankett. I Italien bodde Cobden hos Camillo di Cavour i Piemonte. Cavour, som tidigare träffat Cobden i England, skulle senare bli regeringschef i kungariket Sardinien och i det enade Italien genomföra liberala reformer.

I Rom fick Cobden privat audiens hos påven Pius IX, som inte var liberal, men positiv till frihandel. I Toscana och dess huvudstad Florens var mottagandet särkilt varmt, då hertigdömet hade introducerat en liberal ekonomisk politik redan ett halvsekel tidigare. Färden gick vidare till Österrike, Preussen och Ryssland, men i dessa länder var mottagandet svalare. En tur till Sverige var planerad, men Cobden och hans fru var nu så trötta på resande och led av hemlängtan, att man bestämde att åka hem till England.

För fred och frihandelsavtal

Under 1850-talet kritiserade Cobden och Bright bland annat deltagandet i Krimkriget, och fortsatte att agitera för fler liberala reformer och fred. När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861, blev både Cobden och Bright djupt skakade. De tog bägge ställning för nordstaterna, eftersom de såg slaveriet som något som en gång för alla måste utrotas. Men speciellt Cobden var ängslig över det höga priset i form av krig och uppluckrandet av delstaternas rättigheter, samt Lincolns ekonomiska politik, som han fann osund. Han uppmanade Bright att inte bli alltför nära identifierad med Unionen. Inbördeskriget förmörkade de sista åren i Cobdens liv, och han hade vacklande hälsa. Men händelser i hemlandet gav ändå en ljusning före hans död 1865.

1859 föreslog Cobden tillsammans med den franske ekonomen och Bastiatlärjungen Michel Chevalier finansminister William Gladstone att genomdriva ett handelstraktat mellan Frankrike och Storbritannien. Cobden åkte själv till Frankrike och övertygade Napoleon III om fördelarna. 1860 undertecknades de så kallade Cobdentraktaten, som innebar utökad frihandel, förbud mot tullhöjningar och slopad passkontroll.

I princip var handelsavtal av denna typ främmande för flera frihandelsvänner, eftersom det gav två länder en exklusiv relation. Men det sågs ändå som ett steg på vägen, och främjade freden. Dessutom innehöll traktaten en klausul om "mest gynnad nation". Den innebar att de tullsänkningar som beviljades något land skulle även gälla för andra traktatsländer. På det viset kom länder som Belgien, Nederländerna, Preussen, Schweiz, Spanien och Portugal att ansluta sig. Sverige anslöts 1865, genom den liberale finansministern Gripenstedts försorg. Därmed började den frihandelstradition som vi fortfarande har i Sverige.

Friheten bär frukt

Resultatet blev en gynnsam ekonomisk utveckling. Den svenska liberala feministen Fredrika Bremer, som tidigare besökt England och sett misären, återkom några år efter reformen och noterade hur frihandeln förändrat landet. 2 januari 1852 skrev hon i Aftonbladet:

    "Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt lif, sädespriserna fallit, brödet blifvit till gott pris. Med stark lifskraftig växt hade detta frihetsträd, planteradt av Cobden och Peel, genomträngt engelska folkets lif, och hvart jag kom hörde jag suset af dess löf i den fria vinden. […] Det blef mig klarare med hvar dag i England; denna period var en af allmän resning till ett nytt, friskt lif. I manufakturdistriktera, i Liverpool, Machester, Birmingham, öfverallt hörde jag samma talan af alla klasser: välståndet var allmänt der, var i stigande. Det bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr."

Även författaren Charles Dickens, som skildrat missförhållanden i sina böcker, var positiv.

Fortsatta reformer

Gladstone var finansminister 1859-66, och införde frihandel över hela fältet, även inom industrin. Storbritannien fick en fenomenal ekonomisk utveckling och blev nu ledande handels- och industrination. Mellan 1846 och 1914 ökade industriproduktionen med 290 procent, importen med 701 procent och exporten med 673 procent. Lönerna för lantarbetarna ökade med 59 procent och för industriarbetarna med 61 procent.

Gladstone hade ursprungligen tillhört tories, följt Peel 1846 och därefter blivit liberal. Inför valet 1868 samlade han whigs, peeliter, liberaler och radikaler i ett parti, Liberal Party. Han vann och blev premiärminister. Bright blev handelsminister, men fick lämna posten av hälsoskäl efter bara två år. Han återkom senare i ministären på en mindre betungande post.

Under Gladstones första regering 1868-74 var man i stort sett trogen manchesterliberalismen. Cobden hade redan 1860 framfört till Bright att Gladstone "har mer gemensamt med dig och mig än någon annan man med hans makt i Storbritannien". I slutet av sitt liv skrev Gladstone: "I was brought up to distrust and dislike liberty. I learned to believe in it. That is the key to all my changes."

När den konservative Disraeli vann valet 1874 och bildade regering behölls frihandeln, trots Disraelis protektionistiska böjelser. Däremot var han mer statsinterventionistisk på andra områden och förde en imperialistisk utrikespolitik.

Gladstone återvände till makten 1880-85, 1886 och 1892-94. Bright återkom i regeringen, men lämnade den redan 1882 i protest mot ockupationen av Egypten. Gladstone hade börjat göra vissa avsteg från Manchesterskolans idéer, men återgick till dem igen senare. Något paradoxalt ställde sig Bright avvisande till självstyre, Home Rule, för Irland, vilket Gladstone förordade. Bright var som kväkare rädd för den katolska kyrkans makt och ansåg att en fråga om självstyre gällde hela Storbritannien, en ståndpunkt motsatt den han hade om de brittiska kolonierna.

Socialisterna tar över

Bright avled 1889, och Gladstone 1898. Inom det liberala partiet hade mer kollektivistiska idéer börjat göra intrång, en tendens som syntes överallt. Tänkare som Thomas Hill Green och politiker som Joseph Chamberlain förespråkade en omorientering av det liberala frihetsbegreppet med en aktiv roll för staten på det ekonomiska och sociala området. Chamberlain anslöt sig även till en imperialistisk utrikespolitik och blev utbrytare som liberal imperialist, och senare medlem i konservativa partiet. Efterhand blev han även protektionist.

Han applåderades av socialisterna Beatrice och Sidney Webb i Fabian Society, som föraktade manchesterliberalerna och hyllade imperialism och socialism. Beatrice Webb, som Chamberlain var nära att gifta sig med, summerade den filosofi som skulle ta över Storbritannien efter sekelskiftet:

    "If one believes that spontaneity is wrong, then regulation must be right; if individualism is a social evil, then collectivism must be a social good."

Men trots 1900-talets kollektivism och krig, bär vi på arvet från Cobden och de andra manchesterliberalerna. Vi har dem att tacka för en stor del av vårt välstånd och vår frihet. Richard Cobden såg redan på sin tid de socialistiska idéernas motsatsställning till de egna idealen om fred och frihandel, liksom kopplingen mellan ofrihet, kollektivism och krig:

    "Warriors and despots are generally bad economists and they instinctively carry their ideas of force and violence into the civil politics of their governments. Free trade is a principle which recognizes the paramount importance of individual action."

Författare: Erik Herbertson

Litteratur om Cobden:

Nicholas C. Edsall: Richard Cobden - Independent Radical. Harvard University Press 1986.

Wendy Hinde: Richard Cobden - A Victorian Outsider. Yale University Press 1987.

Gregory Bresiger: "Laissez Faire and Little Englanderism: The Rise, Fall, Rise, and Fall of the Manchester School", Journal of Libertarian Studies 13:1 (Summer 1997).

Länkar:

Richard Cobden: Activist for Peace

En kort biografi om Richard Cobden

Tal av Richard Cobden

Kort information om Cobden