Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?



"Jag måste inte"

Av David Kelley, som leder The Objectivist Center i USA.

Hur många gånger under en vecka säger vi inte "Jag måste... "?

Jag måste ta ut soporna... byta olja i bilen... betala räkningarna på VISA-kortet... Jag måste hålla en presentation på försäljningsmötet... ta slutprov i fysik... underhålla mina släktingar i helgen... Min fru och jag måste verkligen prata om vår dotters problem i skolan, om hur mycket matpengar vi spenderar, om vårt bråk häromdagen... Jag måste gå ned i vikt... sova mer... ta mer initiativ på mitt arbete.

Den här typen av saker är typiska på "måste-göra"-listor och som nyårslöften. Och de flesta av dem, tolkade ordagrant, är falska. För praktiserandet av objektivism är det viktigt att komma ihåg exakt varför de är falska.

I essän, "Causality versus Duty" (omtryckt i Philosophy: Who Needs It?) hänvisade Ayn Rand till en historia om en kvinna som blivit tillsagd att hon måste göra något. "Min herre [svarade kvinnan], det finns ingen jag måste göra förutom att dö." Rand fortsatte skriva:

"Liv eller död är människans enda fundamentala alternativ. Att leva är hennes grundläggande val. Om hon väljer att leva så kommer en rationell etik att berätta för henne vilken typ av handlingar som krävs för att förverkliga hennes val... "

"Verkligheten konfronterar människan med en mängd "måsten", men alla är villkorliga; formeln för verkliga nödvändigheter är: ’Du måste, om’ och ’om’ står för människans val... "

Om jag vill äta måste jag göra vissa saker för att skaffa mig mat. Om jag vill arbeta som läkare måste jag förvärva mig de nödvändiga kunskaperna och färdigheterna. Om jag vill ha ett lyckligt äktenskap finns det saker jag måste göra för att uppnå detta värde. Generellt sett kan vi inte uppnå värden utan ansträngning, och på vilket sätt vi behöver anstränga oss bestäms av verklighetens fakta – speciellt lagen om orsak och verkan som kopplar ihop handlingar med konsekvenser, medel med ändamål. På det sättet finns det många saker vi måste göra. Men det finns alltid ett implicit "om": om vi vill uppnå målet i fråga. All aktivitet beror på vårt engagemang till ett mål, och ingenting i verkligheten tvingar på oss ett sådant engagemang.

Att säga "jag måste" är att använda tvångets, pliktens och auktoritetens språk – ett befallningarnas språk som tvingas på oss av yttre krafter. Objektivismen är inte en pliktetik, utan en etik bestående av värden där det yttersta värdet är ens eget liv och egen lycka.

Ett värdenas språkbruk är "jag vill" och "jag tänker göra": Jag vill uppnå det här, och jag tänker göra vad som krävs för att få det.

Att använda värdets språkbruk istället för pliktens, "vill göra" istället för "måste", är en daglig påminnelse om att vi lever för att vi valt det, både med friheten och ansvaret som valet medför. När jag tänker på en uppgift som någonting jag vill göra så bekräftar jag det som något jag valt, och som en handling som tjänar mina värden. Men när jag tänker på en uppgift som någonting jag "måste" göra så skiljer jag det från mina värden, och avstår mentalt en del av mitt liv till en yttre kraft, timmarna som läggs ned på en sådan uppgift känns som en skatt som dras bort från min tid på jorden.

Självfallet är det inte orden i sig utan tankarna bakom dem som räknas. Många kommer att insistera att när de säger "jag måste" finns det ett implicit "om". De har valt sina mål och fokuserar nu på de behov verkligheten ger upphov till om de ska uppnå målen ifråga. Visst, det låter rimligt. Men det finns faror med att lämna "om:et" implicit, och fördelar att vinna genom att säga och tänka "jag vill."

1) Ett värdenas språkbruk håller oss fokuserade på ansvaret för våra val. När någon ger oss en oönskad inbjudan, hur lätt är det inte att säga "Det skulle vara jättekul, men jag måste plugga till ett prov... hälsa på mormor... göra pappersarbete." Faktiskt så skulle jag kunna tacka ja till inbjudan, men jag har andra värden som jag hellre lägger min tid på. Det stämmer faktiskt oavsett ifall min ursäkt är en sedvanligen accepterad – ett möte eller annat åtagande – eller ifall jag hellre vill läsa en bok eller gå ut och träffa någon annan. De flesta av oss skyggar tillbaka för att använda så många ord för att inte såra någon. Men vad vi säger istället är "Min tid tillhör inte mig, det är bara för att någon annan gjort ett tidigare anspråk på mig som jag är berättigad att tacka nej till ditt erbjudande." Men ingenting kan ställa sådana krav på mig förutom mina egna val, som är baserade på mina egna värden. Jag kan vara taktfull i mitt avböjande, men jag måste inte avsäga mig ansvaret för mina handlingar till förmån för yttre tvingande omständigheter.

2) Ett värdenas språkbruk håller oss i kontakt med det faktum att våra målsättningar är fortgående projekt till vilka vi frivilligt förnyar engagemang för under livets gång. De viktiga värdena i våra liv, såsom karriär eller äktenskap, kräver engagemang under lång tid. De värdena ger struktur till våra liv över längre tidsperioder, integrerar dagar och år till betydelsefulla helheter. Faran är att man börjar se dem som åtaganden man gjort någon gång i det förflutna och som man nu är fastlåst i. Det är lätt för sådana mål att bli våra herrar istället för våra tjänare, som en ny form av plikt istället för medel för lycka och välmående.

"Jag har ett försäljningsmöte att gå till den här veckan, det är inte min favoritaktivitet, men det är en del av mitt jobb. Visst, teoretiskt sett skulle jag kunna sluta, men det skulle splittra mitt liv helt och hållet. Som man bäddar får man ligga. Så jag måste gå till mötet." Detta är jämrandet från någon vars mål har förstelnats till plikter. Trots att han tar ansvar för sin nuvarande situation består den av att passivt svara på externa krav istället för att aktivt söka sin egen lycka. När det faller sig mer naturligt att säga "jag måste" istället för "jag vill" är det dags att ta en paus och granska läget. Även om jag beslutar mig för att fortsätta med ett jobb som inte är tillfredsställande kan jag fortfarande bekräfta valet varje dag genom att söka värden – till och med i ett tråkigt möte.

3) Ett värdenas språkbruk hjälper oss att fatta specifika beslut. Alla har mer saker att göra än tid att göra dem. En av livets vissheter är att det kommer att finnas saker som inte är avbockade från listan vid slutet av veckan. För att bestämma sig för vilka saker man vill göra, och vilka man hoppar över är det rationella tillvägagångssättet att sätta varje värv i sammanhang: vilket mål tjänar det? hur viktigt är det att uppnå det målet? hur mycket värderar jag det målet, för det första? Om jag tänker i termer av "vill " kommer dessa frågor uppkomma automatiskt och jag kan anpassa tiden efter mina långsiktiga värden.

Men om jag tänker i termer av "måsten" så väcks aldrig dessa viktiga frågor i mitt huvud. "Måsten" tenderar alla att vara likadana: De är skilda från min värdehierarki, samlade i samma mapp, och ställer identiska krav på min tid. Mina beslut om hur jag ska använda min tid känns godtyckliga; jag känner skuld för vad som lämnas ogjort, eller så skjuter jag på att göra det till någon gång i framtiden (som i sin tur fylls med färska växande "måsten".)

4) Ett värdenas språkbruk kan genomsyra även den mest simpla uppgift, såsom att ta ut soporna, genom att fokusera på målen de tjänar. Det finns ingen röst i himlen som kommenderar mig att ta ut soporna. Jag är fri att låta dem samlas i köket om jag beredd att stå ut med stanken, skräpet och hälsofaran. Men faktiskt så värdesätter jag en ren och städad omgivning. Det är tillfredsställande i sig att ha ett hem som är bekvämt och estetiskt behagligt och inte översvämmat av sopor. Så snart jag fokuserar på varför jag vill ta ut soporna blir det ett konkret sätt att uppleva det värdet.

De flesta saker vi känner att vi måste göra är instrumentella värden: saker vi gör för att de fyller högre syften, men inte njutbara i sig. Det är de bortre målen, de vi finner tillfredsställande i sig – såsom kreativt arbete, en romantisk relation, en god konversation, en rörande estetisk upplevelse – som ger mening till våra liv. Trots det spenderas så mycket av vår tid på instrumentella uppgifter. Det är värt den mentala energin att stadigt knyta dessa uppgifter till de mål vi värderar som tillfredsställande i sig själva, så att vi gör dem till saker vi vill göra.

Ayn Rands stora prestation som filosof var att bevisa att alla värden är instrument i livets syfte. Hennes stora prestation som romanförfattare var att visa, genom hennes hjältar, hur passionerad hängivenhet till livet kan förse varje ögonblick, varje syssla, varje instrumentellt värde med inneboende betydelse. "Oavsett vilken natt som föregick den, hade [Dagny] aldrig varit med om en morgon när hon inte känt en tyst känsla av spänning som förvandlades till knipande energi i hennes kropp, och en hunger att uträtta saker i sitt medvetande – därför att det var början på en dag och det var en dag i hennes liv. Hon satt ned vid sitt skrivbord, trotsigt leende åt sitt osmakliga arbete. Hon hatade rapporterna hon var tvungen att läsa klart, men det var hennes arbete, hennes järnväg, det var morgon."

På grund av alla dessa skäl, har jag märkt att det är en användbar övning att stanna till när jag kommer på mig själv med att tänka "jag måste" och fråga: Vill jag? Tänk hur frigörande det känns att vakna upp och starta dagen med att inse "det finns ingenting jag måste göra idag." Det här är inte en upplevelse vi borde reservera för lördagsmorgnar eller första semesterdagen. Det är lika sant varje dag i våra liv.

 

Översättning: Leo Stark