Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?



Så är kunskap möjlig.

De historiska tidsperioder som har inneburit genuina framsteg för mänskligheten — renässansen, upplysningen, den industriella revolutionen — har vilat på tanken att människor kan få kunskap om världen, och kan tillämpa den i filosoferande, skapande och teknologi. Men i dagens skeptiska värld är påståenden om att man har kunskap, att man kan vara säker på någonting, bland det mest tabubelagda som finns. Det brukar hävdas att man bara kan tro och gissa, på mer eller mindre sakliga grunder.

En anledning till att idén om säker kunskap har hamnat i vanrykte är att den associeras med religiösa och politiska fanatiker. Dessa har på förhand bestämt sig för vad de anser vara rätt och vägrar lyssna till sakliga argument. Men de skeptiker som hävdar att kunskap inte är möjlig, och de fanatiker som anser sig ha förunnats den enda sanningen delar en gemensam utgångspunkt: åsikten att säkerhet betyder allvetande och ofelbarhet. Det finns ett alternativ till både skeptiker och fanatiker, som ser kunskapen ur ett mänskligt perspektiv, vilket kommer presenteras här.

Inkvisitorn som bränner "häxor" försöker inte bevisa sin sak med logiska argument — varje bevis skulle förutsätta en kunskapsprocess, en viljestyrd jakt efter sanning genom sinnesupplevelser, logik och slutledningar. Och en sådan individstyrd process måste medföra risken att man gör fel, och att någon annan kan överbevisa en genom hänvisning till verkligheten. För att undvika det hävdar den religiöse fanatikern att han har fått säker kunskap genom en uppenbarelse eller en känsla.

Den filosofiske skeptikern noterar i stället uppgivet att människan inte finner sanning genom nycker och religiösa uppenbarelser och drar därför slutsatsen att människan aldrig kan vara säker. Han stärker påståendet med att människor ofta tar miste, bl a har vetenskapliga hypoteser som alla en gång har trott på visat sig vara felaktiga (t ex Newtons fysik). Enligt skeptikern visar detta att vi aldrig har varit och aldrig kommer att kunna bli säkra på någonting.

Skeptikern förklarar inte att det finns något specifikt fel i vår kunskapsprocess (att vi har sett fel, att vi har dragit en ogiltig slutsats etc), utan dömer ut den på förhand eftersom den kan leda oss fel. Kriteriet för kunskap och säkerhet är alltså för skeptikern, precis som för mystikern, ofelbarhet. Han nöjer sig inte med det induktiva insamlandet av fakta, utan kräver något mer, absolut automatiskt bevis. Men varje verkligt medvetande måste skaffa kunskap genom en process, ett letande efter sanningen. Det är bara ett tänkt gudomligt medvetande som har automatisk fullständig kunskap. Eftersom en process är något helt annat än automatisk registrering finns också risken för misstag.

Det är just därför vi måste hålla oss med en vetenskap som epistemologi/kunskapsteori, för att ange den korrekta vägen till kunskap. Vårt medvetande har en viss identitet, vissa egenskaper, och det är dessa vi måste utgå ifrån. Kunskapsteorin bör ge oss svar på frågan hur ett mänskligt medvetande uppnår objektiv kunskap om verkligheten. I stället för att bidra till riktlinjerna i denna process dömer skeptikerna ut det mänskliga medvetandet genom att jämföra det med något slags gudomligt allvetande som aldrig kan ha fel. De avfärdar möjligheten till säkerhet genom att lägga ribban på en omänsklig nivå; genom att likställa säkerhet med ofelbarhet.

Vägen till kunskap
Vägen till kunskap och säkerhet går inte genom uppenbarelser, tro eller känslor. Det är en mödosam process som kräver att människan bestämmer sig för att använda sitt förnuft. All kunskap grundas i sinnesupplevelse av verkligheten. Förnuftet identifierar och integrerar det material sinnena ger oss.

Det skulle vara omöjligt för människan att handskas med och tänka på allt som existerar om hon inte tänkte begreppsligt, dvs med hjälp av begrepp sammanfattade olika saker med gemensamma utmärkande drag (ordet "boll" står för alla bollar oavsett storlek och färg, ordet "kärlek" står för all kärlek oavsett intensitet och vem som berörs). Hur abstrakta begrepp vi än använder bygger de till syvende och sist i det första skedet alltid på de konkreta sinnesupplevelserna, annars är de rent innehållslösa, flytande abstraktioner.

En person skaffar sig kunskap då hennes begrepp är verklighetsanknutna, hon bedömer alla fakta utan skrupler och drar slutsatser i enlighet med logikens regler och löser de eventuella motsägelser hon stöter på. Vi kan börja tala om säkerhet om vi har alla huvudsakliga fakta (och vilka de är varierar givetvis mellan de olika frågor som man tar ställning till) och tar dem i beaktande, bedömer dem enligt logiken, så att de inte motsäger varandra eller vår tidigare kunskap. Om det då visar sig att allting pekar i en viss riktning, och det inte finns substantiella bevis som tyder på att en annan slutsats skulle vara riktig — då har vi säker kunskap om vår slutsats. Det finns ingen anledning att tvivla längre. Vi är säkra på vår sak.

Att "x är säkert" betyder att allt bevismaterial tyder på x, inget emot, våra tvivel är undanröjda. Det är något kvalitativt annorlunda från "x är möjligt" (bevismaterialet tyder på att x kan vara sant) och "x är troligt" (bevismaterialet tyder på att x, snarare än något annat är sant). Det är just i ett mänskligt kunskapssammanhang som sådana begrepp som "trolig" och "säker" är viktiga, för att ange när kunskapsinsamlandet har nått en sådan nivå att vi kan och bör basera våra val och handlingar på dem.

Ta ett exempel: Bilentreprenören Janne får in flera rapporter från förare om att den nya bilmodellen x har problem med bromsarna. Han har fått vissa indicier, det är möjligt att det finns ett problem. Eftersom det gäller en allvarlig risk är det alltså viktigt att forska vidare, trots att laboratoriestudier tydde på motsatsen. Janne skaffar snabbt fram olycksstatistik, och den visar att just denna bilmodell är inblandad i dubbelt så många krockar som motsvarande bilmodeller. Detta sammantaget med rapporterna om bromsfel indikerar att det är troligt att x-bilen faktiskt har problem med bromsarna. Det är alltså mycket viktigt att snabbt få klarhet i detta.

För att reda ut det hela tar Janne en heldag med sin egen x-bil, och far fram över vägarna. Vid två tillfällen tar inte bromsen riktigt. Nu har han en samlad bild: X-bilen drabbas ofta av olyckor, och flera vittnen hävdar att det är bromsarna det är fel på. Slutligen har han själv upplevt problem med sin egen bil. Han är nu säker på att bromsarna är dåliga och kan (och måste) med gott samvete dra in bilen från marknaden och erbjuda de drabbade köparna pengarna tillbaka.

Någon kanske invänder att detta kan vara ett fantastiskt slumpartat sammanträffande. Rapporterna kan vara förfalskade av konkurrenter, de många olyckorna kan ha inträffat av slump, och Jannes egen upplevelse kan bero på hans egen nervositet vid färden. Men om det inte finns några tecken på t ex förfalskade rapporter kan Janne inte tvivla på det som framstår som uppenbart, inte om han vill överleva — i bilen och i affärer.

Om någon hävdar att en slutsats inte är säker eftersom det alltid kan komma senare bevis som pekar emot den hävdar han att vi inte kan veta någonting därför att vi inte vet allting. Det är att göra Gud och tankefoster till kunskapsteoretisk standard i en vetenskap som handlar om människor och verkligheten.

Så kan medvetandet inte fungera, och så kan vetenskapen inte gå framåt. Vi kan inte ständigt försöka ta ställning till faktorer som vi inte har någon kunskap om. Att tvivla på det som till fullo bevisats utifrån kunskapsmassan är att göra ofelbarhet till norm. Följande dialog konstruerad av den amerikanske objektivisten Leonard Peikoff ur artikeln "Du kanske har fel" visar hur absurt det är att som skeptiker B ständigt tvivla på A, som just har bevisat en viss ståndpunkt:

B: "Du kan inte vara säker på din slutsats, eftersom människan är felbar."

A: "Ja, människan är felbar, men här är mina specifika belägg och bevis — min validering. I det här fallet kan jag veta och vet sanningen."

B: "Men din validering kanske själv är felaktig. Hur vet du att du inte begick något misstag när du tillämpade din valideringsmetod?"

A: "Ser du något tecken på det? Kan du påvisa någon brist i mitt resonemang, eller något faktum som jag förbisett, eller någon felaktigt definierad term, eller åtminstone en antydan av ett motargument av något slag?"

B: "Nej, det kan jag inte. Jag kan inte bevisa att du har begått något fel. Men hur kan du veta att du inte har gjort det?"

A: "Tänker du på något särskilt fel?"

B: " Nej, jag kan inte specificera felet, jag vet inte vad det är — men kanske det finns där. Jag vill att du bevisar att du inte har begått något ospecificerbart, oupptäckbart fel. Jag kan inte se skillnad på ditt resonemang och ett fullständigt giltigt resonemang, men ändå är jag inte säker. Bevisa att detta omärkbara fel inte existerar."

Givetvis måste vi räkna med att vi kan ha gjort ett fel i en komplicerad tankekedja, och kontrollera det. Men frågan är om det finns någon anledning att misstänka fel i ett visst fall, efter att vi har undersökt bevisen och kontrollerat till synes svaga punkter — finns det någon grund för tvivlet eller är det ett grundlöst tvivel?

Det kanske är möjligt t ex för någon att byta ut det bord som du har framför dig mot ett hologram, eller att din grannes hus bara är en kuliss som någon har satt upp för att lura dig, eller att en diktaturs väldokumenterade massavrättningar bara är falsarier. Men det följer inte därav att det är berättigat att misstänka att du har blivit utsatt för ett bedrägeri eller ett misstag. Det krävs något ytterligare indicium, i alla fall en gnutta bevis på att någon har utsatt dig för det.

Annars är tvivlet på det uppenbara helt grundlöst, och att tvivla utan grund är ett sätt att hävda något utan grund, dvs det är godtyckligt. Men just eftersom människan är felbar och behöver en kunskapsprocess för att komma fram till sanningen är godtyckliga påståenden ogiltiga. Ett påstående om att något är på ett visst vis, t ex att en slutsats är giltig eller att en beviskedja är felaktig, måste vara baserat på en förnuftsprocess — det räcker inte med en nyck. Att utan konkreta invändningar bemöta en slutsats: "men tänk om det är tvärtom" eller "du kanske har tagit fel", är att hävda något godtyckligt.

Det godtyckliga bygger inte på någon identifikation av verkligheten, och har ingen relation till någon kunskap. Det är samma godtycke som om en person kommer fram till dig och säger att det kanske finns ett spöke som kontrollerar alla våra handlingar och anger som enda skäl att du inte kan bevisa motsatsen. Det finns ingen anledning att bemöta hans idé, för det finns inget argument att ta ställning till, han har inte avgivit några kontrollerbara påståenden. Inget kunskapsinnehåll har framförts, det finns helt enkelt ingenting att motbevisa.

För att vi ska ta något på allvar, en tro eller ett tvivel, måste vi få tecken på det, indicier eller bevis som pekar i den riktningen. Godtyckliga påståenden bör vi avvisa utan vidare fundering.

Mer kunskap, inte mindre
Vi får mer kunskap i framtiden som kan tvinga oss att modifiera våra teser, det har skeptikerna rätt i. Men att vi ständigt lär oss mer betyder inte att vi inte kan veta någonting — tvärtom, annars skulle ju inte heller den nya kunskapen vara kunskap. Tidigare kunskap blir heller inte ogiltig bara för att våra slutsatser ifrån dem förändras. Tvärtom bygger senare kunskap på tidigare kunskap. Slutsatser är ju inte ett från erfarenheterna bortkopplat stadium utan följer direkt ifrån dem. Följaktligen måste alla förbehåll och begränsningar som gjorts i studierna också finnas med (implicit) i slutsatserna.

Exempelvis upptäcker vi genom upprepade försök tidigt att vatten kokar vid 100°C. Men högt uppe på ett berg kokar vattnet plötsligt vid en annan temperatur. Det betyder inte att vår tidigare kunskap om vatten är ogiltig, vatten kokar fortfarande alltid vid 100° under de tidigare omständigheterna. Genom det förändrade resultatet förstår vi emellertid att en ny faktor är inblandad uppe på berget (i detta fall lufttryck) och alltså har vi lärt oss ännu mer om både vatten och världen (t ex om lufttryck, hur länge vi måste elda under bergsbestigning och ledtrådar om hur vatten kan vara beskaffat osv) och vi har således byggt på vår gamla kunskap.

Och framför allt förstår vi bättre och bättre under vilka förhållanden den "gamla" kunskapen är giltig. Varje gång vi får ett resultat som talar emot tidigare, kontrollerade och säkra resultat vet vi att något annat, något nytt element har blandat sig i spelet. Om vattnet inte verkar koka vid 100° någon gång kan det helt enkelt vara termometern det är fel på. Men det kan också vara så att lufttrycket har varierat, eller att det nu finns ett ämne i vattnet som inte fanns tidigare. När vi forskar efter dessa faktorer lär vi oss sakta mer och mer om hur världen är beskaffad.

Ny kunskap motsäger alltså inte den gamla. Det är exakt samma förhållande som då vår kunskap om gravitationskraft (att kroppar faller mot jorden) inte blir ogiltig för att vi ser fåglar och flygplan "trotsa" den. Tvärtom inser vi då att en mot gravitationen motverkande kraft finns. Det är bara om man gör en generalisering utan sammanhang, utan att minnas vilka fakta slutsatsen är baserad på, som "kunskapen" är felaktig ("allting faller alltid mot jorden", "vatten kokar vid 100°C oavsett omständigheterna").

Nyckeln till lösningen på kunskapsproblemet är att kunskap uppstår i ett sammanhang, en kontext, och då är kunskapen kontextbunden — den gäller i sitt sammanhang. Enligt Newtons system var t ex en kropps massa konstant, men nu vet vi att kroppars massa ökar med hastigheten. Det betyder inte att Newton hade fel, för hans kontext var låga hastigheter och där drog han den enda rimliga slutsatsen. Vad de moderna fysikerna sedan faktiskt gjorde var att anvisa i vilket sammanhang Newtons kunskap gällde, och utvidga den med studier av de höga hastigheterna.

Ett mänskligt kunskapsbegrepp
Den som har den gudomliga kunskapen som standard för säkerhet kan med goda skäl hävda att det kontextuella begrepp om "säkerhet" som här presenterats är annorlunda och "svagare". Det är korrekt, för en sådan gudomlig "säkerhet" är inte möjligt för någon varelse. Begreppen är däremot nödvändiga i ett mänskligt sammanhang. Men det innebär absolut inte att det som presenterats här bara handlar om psykologisk säkerhet: att det skulle vara säkert därför att kunskapssökaren känner sig säker. Det skulle innebära att känslor och deras intensitet ersatte förnuft och fakta, och att t ex den religiöse fanatikern som känner intensivast skulle ha rätt.

Detta säkerhetsbegrepp innebär i stället att kunskapssökaren har rätt att känna sig säker, han kan känna sig säker därför att han har fått sin kunskap genom en verklighetsanknuten process. Han har hämtat sin information från sinnesupplevelser, och via sitt förnuft integrerat den motsägelsefritt med sin övriga kunskap, han har kontrollerat om hans slutledningar är giltiga, och utrett invändningarna — då kan han med goda skäl känna sig befriad från tvivel.

Och det kan i sin tur aldrig bli en ursäkt för att ignorera logiska argument, eller ny kunskap, vilket skeptikerna varnar för. Kunskapen är ju baserad på verkligheten och logiken, och om det finns sakliga och logiska motargument är de alltså alltid relevanta. Det är betydligt större risk att de som inte tror på kunskap och säkerhet — och alltså tror att de aldrig kan bli motbevisade — stänger öronen för alla motargument.

Vidareläsning:
Leonard Peikoff: Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, särskilt kapitel 5: "Reason".
Leonard Peikoff: "Du kanske har fel" (Översatt av Ulf Elfvin & Per-Olof Samuelsson), Objektivistisk Skriftserie nr 26.
Ayn Rand: Introduction to Objectivist Epistemology
George H Smith: Atheism — The Case Against God, särskilt kapitel 5: "The Skepticism of Faith".

Tillbaka