Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?



Civilisationen kommer från Arabien

En civilisation bygger på tolerans och entusiasm för vetenskapliga framsteg. En annan manar till religiöst krig mot den förra, ett krig där ingen skonas och där de fallna kämparna belönas med himmelriket.

Kristendom och islam år 2001? Nej, islam och kristendom för tusen år sedan. På 1000-talet manade påven till skoningslöst korståg mot de otrogna som påståtts ha ockuperat helig mark. "De otrogna", det var på den tiden den muslimskt-arabiska världen, präglad av tolerans och tekniska framsteg. "Islam var Europas lärare" som David Landes nyligen konstaterade i den ekonomisk-historiska avhandlingen The Wealth and Poverty of Nations.

Medeltidens arabvärld var öppen, utåtblickande och sög snabbt åt sig idéer och innovationer från den då kända världens hörn – från Spanien till Kina – och tillämpade dem över breda regioner. Muslimerna lärde sig pappersproduktion av kineserna, och ståltillverkning i Indien, och blev framstående i kemisk och mekanisk produktion. När Karl den Store fick en klocka i gåva från Bagdad förstod han inte vad det var, för något sådant hade aldrig skådats i Europa. Medeltidens europeiska härskare bjöd in arabiska ingenjörer för att lära sig den nya tidens påfund.

Araberna hämtade och förädlade grödor från tre kontinenter, genom dem förmedlades kaffet, sockret och bomullsproduktion till Europa. Nya jordbruksmetoder och avancerade bevattningssystem (bl a underjordskanaler) gör det rimligt att tala om en dåtida jordbruksrevolution. "Arabiska siffror" (inklusive nollan) från Indien fick ersätta de klumpiga romerska siffrorna och möjliggjorde bokföring, algebra och geometri.

Det var en tid då arabiska sjömän visste mer om geografi än någon annan. 400 år före Columbus argumenterade en arabisk geograf för att jorden var rund. Drivande i denna internationaliseringsprocess var handeln. Muslimska handelsmän reste över väldiga avstånd, ibland i karavaner med tusentals kameler. De tog med sig kompassen från Kina och utvecklade nya effektiva segel. Även för det vanliga folket var det en normal aktivitet att resa, eftersom alla förväntades göra minst en pilgrimsresa i livet. Resorna och kulturutbytet gynnade både toleransen och kreativiteten.

Bejakande av det världsliga

Detta beteende uppmuntrades av samma religion som idag påstås påbjuda tribalism, isolering och askes. Muhammeds politiska mål var emellertid att ersätta stammens godtycke och inskränkthet med en regelbaserad, allmän gemenskap i en tid då framväxande marknader började bryta upp gamla stamlojaliteter. Profeten var själv ursprungligen handelsman och förbjöd både priskontroller och skatt på företagsamhet. I Koranen finns gott om ställningstaganden för den fria marknad, som på den tiden dominerade Mecka med omgivning. De trogna uppmuntrades att berika sig, och även kvinnor hade rätt till egendom och arv. Man lägger särskilt märke till den passage i Koranen som varnar för att dra ut så långt på morgonbönen att den ekonomiska aktiviteten blir lidande.

Medeltidens islam andas i själva ett generellt ett bejakande av tillvaron på jorden, något som knappast kan sägas om dåtidens kristendom. Muslimer skulle ta till vara jordiska möjligheter och lockelser, kristendomen undervisade i självuppoffring och försakelse. Det gav araberna ett långt större intresse för omgivningen, för andra delar av världen och för naturen. Därför är det naturligt att den grekiska, hedniska filosofin fick ett hem i den arabiska kulturkretsen, under den tid den var helt okänd i Europa.

I islams tidiga, expansiva fas kom araberna genom den syriska kulturen i kontakt med grekisk filosofi. Det mest användbara visade sig vara den aristoteliska logiken. Genom den kunde forskare utveckla gemensamma metoder för undersökning och bevisföring, främst inom läkevetenskapen. Arabvärlden utvecklade en högtstående läkevetenskap, som imponerade på européer, vars kyrka fortfarande förbjöd dissekering. Samma nyfikenhet på naturen stimulerade framsteg inom andra vetenskaper, såsom matematik och astronomi.

Läskunnigheten var på den tiden långt mer utbredd än i Europa, och även många privatpersoner hade väldiga bibliotek. Därför spreds Aristoteles idéer snabbt i hela den islamiska världen när de i början av 800-talet översattes till arabiska. Men logikens lagar kunde i längden inte begränsas till vetenskapen, utan spillde över till den teologiska diskussionen. I den arabiska östern, med dess centrum i nuvarande Irak, menade aristoteliska teologer att Koranen bör granskas med rationella medel, och inkonsekvenser sorteras bort. Textens uttalat tvetydiga partier gav utrymme för individuella tolkningar. En långvarig debatt om hur determinismen kunde hänga ihop med islams moraliska anspråk utbröt, och även de som velat stävja den intellektuella nyfikenheten åberopade sig på logiken för att vinna debatterna.

Diskussionen stärkte de muslimska idéerna om tolerans och religionsfrihet. Om förnuftet är vårt kunskapsverktyg och världen vårt laboratorium, kunde man inte på förhand utesluta andras argument, innan de prövats. Akademin i Bagdad blev berömd för sin intellektuella frihet. När den judiske tänkaren Maimonides på 1100-talet tvingades fly från Europa var det i det toleranta Kairo som han fann fristad.

Den kritiska diskussionen oroade emellertid många teologer, som ansåg att religionen hotades av filosofin. Från 900-talet och framåt började flera av dem att angripa de nya filosofiska tankarna och vetenskapen. Främst bland dessa var den inflytelserika Algazel (Al-Ghazali, 1058-1111) som separerade religionen från filosofin. Han förklarade att naturlagar och orsakssamband inte existerar i naturen, de är bara resultatet av Guds beslut i de enskilda fallen. Följaktligen var naturvetenskap och teknik över huvud taget oförenliga med islam. Algazel tilltalade en fatalistisk inställning som i grunden aldrig hade försvunnit ur den arabiska kulturen.

Denna motreaktion från religionen och sedvänjan förstärktes när mongolerna på 1200-talet invaderade från Indien till Syrien (och brände ned biblioteket i Bagdad). Otryggheten bidrog till att det östra Arabien blev mer inåtblickande, filosofer och moderniseringstankar föll i onåd. Prästerskapet menade att islam borde rensas från alla nymodigheter. Begreppet "innovation" fick snart en dålig klang, allt nyttigt hade redan uppfunnits och tänkts ut. Denna attityd kom att prägla det efterföljande ottomanska riket, som gärna importerade nya kanoner, men förbjöd tryckpressen.

Idéexport till Europa

Men den dynamiska arabiska kulturen dog inte. Den exporterades till Europa. Genom de italienska handelsstäderna och det muslimska Spanien kanaliserades vetenskapliga och filosofiska tankegångar, uppfinningar och produkter, till européerna. När Granada, morernas sista europeiska besittning, föll 1492 blev ett av resultaten att tidigare geografiskt koncentrerade idéer sipprade ut i Spanien och över kontinenten. Vid universitetet i Salamanca tog jesuiter till sig arabiska idéer om äganderätter och fria marknader. Katolska munkar lyfte fram toleransidéer mot inkvisitionen. Dominikanerprästen Bartolomé de Las Casas menade att det var fel att bekriga och förslava indianerna i det just upptäckta Amerika, eftersom de i egenskap av mänskliga individer hade vissa grundläggande rättigheter. Dessa idéer utvecklades av europeiska rättsfilosofer, och fick så småningom inflytande bland 1600-talets engelska proto-liberaler.

Samtidigt som filosofin började nedkämpas av muslimska teologer kröntes dess utveckling av den andalusiske filosofen Averroës (Muhammad Ibn Ruschd, (1126-98). Han strävade efter att rensa filosofin från de teologiska och platonska argumenten, och för det ändamålet, kan man säga, återupptäckte han i grunden Aristoteles och hans texter. Enligt Averroës kunde Algazel och teologerna med sin mysticism inte nå verklig kunskap om världen, och egentligen inte heller om Guds vilja med den.

Det förtjänar att påminnas om: Det var genom denne Muhammad Ibn Ruschd som europeiska tänkare kom i kontakt med antikens filosofi och framför allt med Artistoteles, denna murbräcka mot ortodoxin. Den kristne kyrkofadern Thomas av Aquino (1225-1274) lärde sig Aristoteles av Avicenna (Abu-l-Hasan Ibn Sina), av Maimonides och Averroës – som han beundrande kallade "Kommentatorn", med syftning på hans omfattande diskussioner av antikens gigant. Dessa inspirerade Thomas till det stora försöket att integrera den kristna världsbilden med det aristoteliska systemet. Kristendomen skulle underbyggas med logik och bevis. Här öppnades en unik möjlighet för hågade vetenskapsmän.

Mer konservativa krafter menade förstås att sådana metoder undergrävde kyrkans grundvalar. Om rationaliteten uppgraderades och teologin intellektualiserades, vad skulle då finnas kvar av kyrkans anspråk på förklaringsmonopol? Biskopen i Paris fördömde år 1277 den radikala aristotelianismen, och presenterade en lista på 219 fel som aristotelikerna, inklusive den då döde Thomas av Aquino, hade lärt ut. Men till skillnad från arabvärlden var Europa en för splittrad kontinent för att den inledda processen skulle kunna blockeras. Den som hade avvikande uppfattningar hade alltid andra städer, stater, furstar och universitet att fly till. Vetenskapen fann alltid en tillflyktsort någonstans, särskilt när den visade sig vara gynnsam för den härskare som lät den blomstra. Pandoras ask hade öppnats.

Aristotelianismen kunde leva vidare bl a vid universitetet i Padua, där den teologiska institutionen hade föga inflytande, och i det närbelägna och mäktiga Venedig, där påven sågs med skepsis. I Padua utnyttjades logiken av medicinprofessorer, som utarbetade vetenskapliga metoder som gjorde det möjligt för forskare att bygga vidare på andras kunskap, utan att upprepa alla experiment själva.

Vetenskapsmän höll trotsigt liv i tolkningar och fragment av Aristoteles, fram till år 1498, då en förläggare i Venedig kunde trycka 1 000 kopior av Aristoteles samlade verk i fem volymer på grekiska. Det var förmodligen lika många som sammantaget hade producerats för hand under de 1 800 åren dessförinnan. Därmed var idéerna räddade för eftervärlden, och de stimulerade en vetenskaplig upptäckaranda, som senare skulle sätta sig över även de interna begränsningarna och dogmerna.

Så när många i dagens situation undrar om islam ens i teorin kan förenas med västerländska moderniseringsidéer, bör vi ställa oss frågan om vi utan den islamiska kulturen alls hade fått uppleva den europeiska renässansen och upplysningen.

 

Publicerad under titeln "Tack för kaffet" i Dagens Nyheter 12 oktober 2001