H E U R E K A


 Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?




Filmer för frihet och förnuft

Jag rekommenderar här ett antal filmer som uttrycker eller berör idéer om förnuft, frihet och individualism. Det är också fråga om romantisk konst i den bemärkelse Ayn Rand definierade den: människan har fri vilja och kan sträva efter och/eller behålla värden. Romantisk realism är en term som Ayn Rand brukade använda. Förnuft och känslor står inte i motsats till varandra. Det går att både vara rationell och passionerad. Att några av filmerna bygger på verkliga händelser gör dem extra inspirerande.

Rand skriver i inledningen till sin roman The Fountainhead (Urkällan):
 
 

    "Romanticism is the conceptual school of art. It deals, not with the random trivia of the day, but with timeless, fundamental, universal problems and values of human existence. It does not record or photograph; it creates and projects. It is concerned - in the words of Aristotle – not with things as they are, but with things as they might be and ought to be."
I "The Romantic Manifesto" skriver hon:
 
    "Romantic art is the fuel and the spark plug of man’s soul; its task is to set a soul on fire and never let it go out."

- Erik Herbertson
 
 
We the Living
The Fountainhead
Cyrano de Bergerac
I nattens hetta
Tucker - en man och hans dröm
Vad vinden sår
Fallet Winslow
Rosens namn
Den siste mohikanen
Schindlers list
Dödens fält


We the Living (Noi Vivi/Addio, Kira; Italien 1942)

1942 gjordes i Italien, utan Ayn Rands kännedom, en filmatisering av hennes första roman We the Living (De levande). Det är berättelsen om Kira Argounova, som vid tiden strax efter den ryska revolutionen studerar till ingenjör, och de två män som älskar henne: den fd aristokraten Leo Kovalensky och kommunisten Andrei Taganov.

Den passionerade kärleken och den enskilda människans rätt att leva sitt eget liv ställs mot den totalitära staten.

Då boken var antikommunistisk godkände den italienska fascistregimen att filmen gjordes, men då man efterhand kom underfund med att bokens budskap inte bara gällde opposition mot kommunism utan mot all form av diktatur, förbjöds filmen. Myndigheterna försökte förstöra alla kopior, men en räddades och gömdes i en låda som inte upptäcktes förrän många år senare, långt efter krigsslutet.

Ayn Rands advokat Henry Mark Holzer och hans fru Erika tog sig an att klippa ihop filmen på nytt med engelsk text. 1986 gick den upp på biografer runt om i USA, Canada och Australien och den fick ett mycket positivt gensvar i pressen.

Ayn Rand hade också före sin död 1982 sett filmen och tyckte den var mycket bra, bättre än filmatiseringen av hennes The Fountainhead.

Jag instämmer. Filmen är mycket vacker och rörande och skådespelarinsatserna är bra. Alida Valli spelar den vackra och självständiga Kira, Rossano Brazzi spelar Leo, och Fosco Giachetti spelar Andrei. Regissör: Goffredo Alessandrini. (Filmen bestod ursprungligen av två delar, därav de två titlarna).
 


The Fountainhead (USA 1949)

1949 filmatiserades Ayn Rands roman The Fountainhead, som handlar om den individualistiske arkitekten Howard Roarks kamp mot omgivningens konformism och kollektivism.

King Vidor stod för regin och Ayn Rand skrev själv manuset. Gary Cooper spelade Howard Roark, Patricia Neal den sensuella och gåtfulla Dominique Francon, och Raymond Massey spelade tidningsmagnaten Gail Wynand.

Ayn Rand hade först velat haft Greta Garbo som Dominique. Manuset skickades till Garbo och hon var intresserad, men King Vidor var tveksam, då han visste att Garbo vid denna tid var alltmer ointresserad av att filma och hon hade vid flera tillfällen plötsligt avböjt tidigare accepterade roller.

Patricia Neal gjorde bra ifrån sig i denna film, som blev hennes genombrott. Tyvärr är Cooper helt malplacerad som Roark. Hans spel är träaktigt och inte övertygande. Dessutom är han för gammal för rollen. Förmodligen hade Gregory Peck passat bättre. När Rand instruerade Cooper inför några scener, hade han uppenbart svårt att fatta innebörden av filosofin. Det var först efter att han sett filmen när den var klar, som han förstod vad den verkligen handlade om! Detta jämte en mycket styckad version av romanen samt en forcerad handling gör filmen sämre än den kunnat bli. Synd är också att en del av Roarks arkitektur är dåligt gjord. Ayn Rand var själv missnöjd med den.

Det måste dock sägas att filmen visst har sina höjdpunkter med flera laddade scener och fotot är superbt. Fotografen var Robert Burks, som Alfred Hitchcock genom denna film upptäckte och kom att anlita till sina filmer. Musiken komponerades av Max Steiner och, vilket är typiskt för 40-talet, inkräktar ibland på handlingen med sin melodramatik. Men på flera ställen är musiken mycket vacker, i synnerhet i slutscenen. Det finns en CD utgiven med en samling av Max Steiners filmmusik, där The Fountainhead ingår som en svit. Huvudtiteln är "Now Voyager" och utgivare är RCA/BMG.

The Fountainhead har aldrig visats i Sverige, men i svenska filmguider går den under namnet Pionjären.
 


Cyrano de Bergerac (U.S.A 1950, Frankrike 1990)

Edmund Rostands klassiska drama var en av Ayn Rands favoriter. Cyrano, den poetiske officeren och fäktarmästaren med den stora näsan drabbas av orättvisor och olycklig kärlek, men bevarar sin fläckfria värdighet och integritet.

Två filmversioner har gjorts: en amerikansk med José Ferrer i huvudrollen och en fransk med Gérard Depardieu. Den franska är mycket välgjord, men Ferrer är bättre som Cyrano än Depardieu.
 


I nattens hetta (In the Heat of the Night, U.S.A. 1967)

Detta är en film som visar på individualismen som rasismens motsats. Regissör är Norman Jewison.

Ett mord på en välbärgad industriman har begåtts i en liten stad i den djupa södern. Först misstänker sheriffen, spelad av Rod Steiger, en svart man vid tågstationen. Det visar sig dock att denne man, som spelas av Sidney Poitier, är en framstående morddetektiv från norr och han tar sig an fallet.

Tidskriften The Objectivist skrev i januari 1968: "...one of the finest movies to be released in many years."
 


Tucker – en man och hans dröm (Tucker: the Man and His Dream, U.S.A. 1988)

Denna film skulle kunna vara hämtad från en Ayn Rand–roman, men faktum är att den bygger på en sann historia.

På 40-talet lanserade Preston Tucker sin egen bilmodell och fick framgångar med den. Men de etablerade bilfabrikanterna tålde inte konkurrensen från uppkomlingen och tog hjälp av politiker för att stoppa Tucker. I filmens slut håller Tucker i rättssalen ett brandtal för den fria företagsamheten.

Francis Ford Coppola står för regin och Jeff Bridges spelar Tucker, Martin Landau hans partner.
 


Vad vinden sår (Inherit the Wind, USA, 1960)

Detta är den sanna berättelsen om Scopes-rättegången i Tennessee 1925, även kallad "approcessen". Underlaget till filmen, som är regisserad av Stanley Kramer, är en pjäs av Jerome Lawrence och Robert E. Lee. Personerna i pjäsen och filmen har andra namn än de verkliga.

En lärare i en allmän skola arresteras och åtalas för att ha undervisat i Darwins utvecklingslära. Den kände advokaten Clarence Darrow (Henry Drummond i filmen), spelad av Spencer Tracy, tar sig inte bara an försvaret av läraren, utan utmanar också den lag som säger att bara Bibelns skapelseberättelse får läras ut i allmänna skolor. Som åklagare står fundamentalisten och den populistiske fd presidentkandidaten för det demokratiska partiet, William Jennings Bryan.

Darrow försvarar rationaliteten som en grundläggande mänsklig egenskap och därmed individens rätt att tänka fritt gentemot religiösa dogmer. Han skärskådar också orimligheter i Bibeln och får Bryan att känna sig alltmer mållös.

Detta drama är ett kraftfullt försvar för förnuft och frihet mot vidskepelse och rättspositivism.

Nyinspelad som TV-film 1988 med Jason Robards och Kirk Douglas.
 


Fallet Winslow (The Winslow Boy, Storbritannien 1950)

Anthony Asquith regisserade denna film efter en pjäs av Terence Rattigan, som även skrev manuset tillsammans med Anatole de Grunwald. Historien bygger på en verklig händelse och handlar om en pojke på en kadettskola som blir felaktigt anklagad för stöld.

Robert Donat spelar advokaten och parlamentsledamoten Sir Robert Morton, som försvarar den oskyldige pojken. Fadern, spelad av Cedric Hardwicke, engagerar sig också, mot stora odds. Etablissemanget är berett att offra pojken för att försvara kronans heder. I en scen i parlamentet säger en av Mortons motståndare: "I vissa fall måste den enskildes rätt ge vika för det allmänna bästa." Varpå Morton i protest lämnar salen.

Kay Nolte Smith skrev i The Objectivist, mars 1971, en artikel om Terence Rattigans pjäser: "While other writers look for feet of clay in heroes, Mr. Rattigan looks for wings in the average man."
 


Rosens namn (The Name of the Rose, Frankrike/Italien/Västtyskland 1986)

Detta är något så ovanligt som en filosofisk deckare. Den bygger på Umberto Ecos roman med samma namn och handlar om munken William av Baskerville (spelad av Sean Connery), som på 1300-talet anländer till ett kloster i norra Italien för att delta i en teologisk debatt.

Men mystiska mord begås i klostret under hans vistelse där och han tar sig an uppgiften att lösa dem med hjälp av aristotelisk logik.

I en scen där hans medhjälpare ställer sig något uppgiven till situationen, säger William: "Bara för att du inte ännu funnit någon naturlig förklaring, försöker du finna en övernaturlig förklaring."

Där William försöker finna klarhet med hjälp av förnuftet, står hans motståndare för en mystisk och livsfientlig filosofi där glädje är något ont.

Jag kan tillägga som bakgrund att under denna tid i Europa återinfördes Aristoteles, framförallt genom Thomas av Aquino, vilket ledde till renässansen. I Kalifatet hade Aristoteles redan tidigare under medeltiden ett större inflytande än i Europa, vilket var orsaken till den dåtida arabvärldens högre kultur och framgångar inom naturvetenskaperna.
 


Den siste mohikanen(The Last of the Mohicans, USA 1992)

Denna filmatisering av James Fenimore Coopers klassiska roman är mycket vackert gjord, trots flera våldsamma scener.

Mot bakgrund av det fransk-engelska kriget i Nordamerika på 1750-talet framträder män och kvinnor med mod och integritet. Berättelsen handlar dels om krig och hämnd, dels om en ny typ av människa, som varken är europé eller indian: amerikanen, i ordets bästa och ursprungliga bemärkelse, dvs en rationell individualist.

Denna människotyp representeras av Falköga, spelad av Daniel Day-Lewis. När han anklagas för att inte vara lojal undersåte till kronan, svarar han: "Jag betraktar mig inte som undersåte till någon."

Filmens regissör är Michael Mann.
 


Schindlers list (USA, 1993)

En gripande film byggd på den verkliga historien om Oskar Schindler, tysk fabrikant under andra världskriget med judisk slavarbetarkraft, som kommer till insikt om människovärdet och räddar över tusen judars liv från förintelselägren.

Steven Spielberg är regissör och Liam Neeson spelar Schindler.
 


Dödens fält (The Killing Fields, Storbritannien 1984)

Detta är en kuslig skildring av kommunismens helvete i Kambodja under de röda khmererna 1975-79. Filmen är en sann berättelse om den amerikanske journalisten Sidney Schanberg som bevakar kommunisternas maktövertagande. När han evakueras från Kambodja blir hans vän och tolk Dith Pran kvar och skickas till arbetsläger. Ett öde han delar med resten av befolkningen, om de inte blir skjutna direkt.

Man beräknar att över 2 miljoner människor dog under de röda khmerernas styre, som en följd av avrättningar, svält och överansträngning. Det är förstås inte unikt att så många dör under en kommunistisk regim. Det totala antalet offer för kommunismen överstiger 100 miljoner.

Filmen är regisserad av Roland Joffe och Schanberg spelas av Sam Waterson, Dith Pran av Haing S. Ngor. Ngor, som själv överlevt terrorn, fick en Oscar för bästa manliga biroll.