Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?



Civilisationen är ingen tunn fernissa

Civilisationen är bara en tunn fernissa som lätt spricker. Innerst inne är människan ett monster, på det primitivaste känslomässiga planet är vi bestialiska och vill varandra illa. Det är en vanlig föreställning som ofta sprids i krigstid, som t ex under 90-talets etniska rensning från Balkan till Rwanda. När vi ser hur fredliga människor plötsligt begår grymma illdåd mot sina grannar drar många slutsatsen att, tja, såna är vi människor, människan är ond. Vi som inte beter oss så har bara fått något extra lager av kultur påpenslade, och vår civilisatoriska fernissa har ännu inte utsatts för påfrestningar.

Det som borde få oss att misstänka att något är snett med exemplen på vår påstådda omänsklighet är att de sällan kommer från vardagen, från arbetsplatser och butiker. I stället hämtas de nästan uteslutande från extremsituationer. En person knuffar en annan i sjön för att själv få plats i livbåten efter båtolyckan; under tortyr ljuger en person om att någon helt oskyldig individ är den de egentligen är ute efter; en soldat våldtar en kvinna från civilbefolkningen. Men sådana exempel tyder inte på att civilisationen är en tunn fernissa. Det krävs uppenbarligen så pass unika situationer och oerhört starka påfrestningar för att normala personer ska förfalla till omänskligt beteende. Och även i många av dessa situationer – livbåten och tortyrbänken – rör det sig i många fall om en trots allt rätt begriplig målsättning; att överleva och slippa enorma lidanden.

Men dessutom glömmer man i detta sammanhang andra former av handlingar i katastrofsituationer: mod och heroiska insatser. Personen som kastar sig in i elden för att rädda vilt främmande människor; de frivilliga som ägnade sina sista minuter åt att hjälpa folk att komma i livbåten; soldaten som med sin egen kropp skyddar någon från att träffas av andras kulor. Det är minst lika giltigt att generalisera utifrån de heroiska som utifrån de grymma. Och man skulle alltså med samma metod kunna säga att innerst inne är alla heroiska änglar.

Milgrams försök

Ett berömt experiment som utfördes på 60-talet vid Yale University brukar ofta användas för att stödja tesen att vi innerst inne är monster. Psykologen Stanley Milgram bjöd i flera omgångar in två personer för att delta i en studie om bestraffningars påverkan på inlärningsförmågan. En agerar lärare och den andre elev, och varje gång som eleven svarar fel instrueras läraren att ge eleven en elektrisk stöt - som ska bli starkare för varje felsägning. "Läraren" vet emellertid inte om att han är det egentliga studieobjektet. Elstötarna är bara simulerade och eleven låtsas bara få stötar. Försökets syfte är att se hur långt läraren går med på att tillfoga en annan person smärta. Det chockerande resultatet var att de allra flesta fortsatta att dela ut vad de själva trodde var elstötar även när eleven gav ifrån sig höga skrik av smärta och vädjanden om att få slippa. Mer än 60 procent av deltagarna fortsatte upp till den högsta nivån, 450 volt, som var märkt "Fara, svår stöt", och även om eleven hade sagt sig ha hjärtproblem.

Av detta kan man som många dra slutsatsen att vi människor egentligen njuter av att plåga varandra, eller åtminstone är likgiltiga inför andras lidande. Men det stämmer inte alls med försökets resultat. Ingen njöt av att plåga eleven, och ingen var likgiltig. Praktiskt taget alla som fortsatte att avge stötar visade obehag inför det, de frågade om det var rätt att göra som de gjorde, och de bad ofta om att få avbryta. Men närvarande var också en försöksledare som sade åt dem att fortsätta. Om de frågade om att få slippa fick de veta att de var tvungna att fortsätta för att experimentet skulle bli fullständigt, om de fortsatte att protestera fick de höra att det var absolut nödvändigt, och till slut fick de höra att de inte hade något val, de måste fortsätta.

När "lärarna" själva fick välja spänningsnivå hamnade den kring 20 volt, och inte de 450 volt som försöksledaren ville driva dem till. När det inte fanns någon försöksledare närvarande sjönk antalet som fullföljde experimentet drastiskt. Vad Milgrams försök visade var inte att folk var elaka, utan att de lyder auktoriteter i allt för hög grad. Själva, innerst inne, tyckte de att det bar emot, men när de beordrades att fortsätta av någon som uppfattades som överordnad uppoffrade de sin egen vilja för honom. De vågade inte lita på sitt eget omdöme, och de vågade inte ta eget ansvar för beslutet att avbryta försöket. När försöksledaren sade att han tog fullt ansvar för vad som hände slapp de själva reflektera över sina handlingar. Någon annan hade bestämt vad som var rätt.

Milgrams exempel har upprepats många gånger och på många platser, och resultatet är stabilt. Sensmoralen är rakt motsatt den konventionella: Problemet är inte att vi handlar för själviskt och att det leder till förgripligheter eftersom vi innerst inne är vildar. Tvärtom har de flesta innerst inne en ganska humanistisk inställning, men problemet är att vi inte vågar lyssna på oss själva, utan att vi ger upp inför auktoriteter och diktat. Att lyssna mer, inte mindre, till det där som finns under civilisatoriska lager av uppfostran och socialisation, tycks paradoxalt nog ofta vara en väg till humanare beteende.

Det är inte konstigt att de värsta exemplen på grymhet som vi har hört talas om kommer från krigssituationer. Den mest extrema antiindividualistiska tillvaron, där individen förväntas ge upp sitt omdöme och lyda order fullständigt - och där man knappt anses ha något som helst ansvar för sina handlingar. En miljö där våld som upplevs som otänkbart i vardagen plötsligt blir vardag, och där man anses lyckas med sin uppgift genom att just begå sådant som skulle vara höjden av omoral i fredstid. Krigsapparaten inte bara legitimerar, utan uppmuntrar aggressivitet och fientlighet - och ibland kan ens liv hänga på aggressivitet. Det är i sådana situationer vissa till och med kan uppleva våldet och dödandet som lustfyllt. Det är inte konstigt att krig bryter ned alla individens naturliga normer, och det är inte överraskande att soldater i krig kan begå hemska illdåd.

Därtill kommer fiendebilden – en annan grupp, ett annat folk, som omges av hat, illvilliga generaliseringar och mytbilder, och som ofta uppfattas som orsaken till att man är i den situation där man är. Kollektivism fungerar just så att man upphör att se individer, man ser bara medlemmar av ett kollektiv och dömer dem utifrån grupptillhörighet. Det är i det skedet även den andra sidans civilbefolkning riskerar att utsättas för bestialiteter, terror och våldtäkter. Ofta är sådant dirigerat uppifrån som ett medel för etnisk rensning, men om soldaterna släpps fria kan resultatet bli detsamma. Deras inre har blivit förvridet och förnekat av grymheter de har hamnat i, inte "befriat från civilisationens fernissa".

Nazismen

"Jag gjorde bara som jag blev tillsagd" försvarade sig så småningom många av dem som delade ut de starkaste elstötarna i Milgrams försök. Försvarslinjen känns igen från alla soldater som har följt galna order, och särskilt från underlydande i den nazi-tyska förbrytarstaten. Och inte heller i det extremfallet behöver det vara sadism som gjorde att så många lydde order, utan det var snarare undergivenhet och auktoritetstro som gjorde att människor anpassade sig. Om Milgrams experiment ger sådana resultat i USA, som uppfattas som frihetens stamort på jorden, förstår vi att effekten måste vara långt värre i en kultur som har uppmuntrat lojalitet och lydnad framför eget tänkande. Tyskland har sedan Kants och Hegels dagar drabbats av ett pärlband av altruistiska filosofer och tänkare som har hävdat att det finaste som finns är att ge upp sina egna intressen och önskningar; och av en rad auktoritära härskare som i benhård praktik har belönat lydnad och bestraffat självständighet.

Det finns inget som tyder på att tyskar av naturen är grymmare än andra folk, men det finns mycket som tyder på att den tyska kulturen har odlat auktoritetstro och självutplåning. Många tyskar trodde verkligen att nationalsocialismens offermoral, reaktionära värden, rasistiska politik och socialistiska ekonomi var något gott. Och de hade fått lära sig att man måste ge upp allt - självständigt omdöme och mänskliga känslor - för "det rätta". Och om de mådde dåligt av det omänskliga och våldsamma i en viss politik, var det en än större och finare självuppoffring att ändå acceptera den. När Hanna Arendt diskuterade hur folk kunde låta nazismen härja noterade hon att de flesta tyskar:

"måste ha varit frestade att inte mörda, inte råna, inte låta sina grannar gå för att möta sin undergång … men Gud vet att de hade fått lära sig att motstå frestelser.".

När Milgrams försök utfördes i München delade 85 procent ut de starkaste elstötarna.

De SS-soldater som bevakade utrotningen i koncentrationslägren hade ett val, de hade kunnat lämna tjänstgöringen, men nästan ingen gjorde det. Men sadismen var inte den starkaste drivkraften. Det skrämmande är tvärtom att så många av dem faktiskt led psykiskt av den hantering de deltog i. Men de hade lärt sig att det moraliskt rätta var att förneka sig själv, sätta sig över sitt ego, och utföra det rätta. Och hur sjukt det än kan låta ansåg de att detta var det rätta. För att orka med det de såg som sin plikt söp många sig fulla. När ett förband orkade genomföra en massaker utan att vara berusad uppfattades det som något heroiskt.

Det osannolikt grymma våld som nazisterna utövade var inte bara riktat mot offren, utan även mot utövarna. Genom att drilla unga nazister in i handlingar som fullständigt stred mot deras instinkter förintade de deras eget omdöme, deras moraluppfattning och deras känslor. Till slut fanns det inget kvar, utom lydiga redskap för terrorstaten. Det är intressant hur ofta lägervakterna har liknats vid maskiner eller robotar - till slut fanns det inget kvar i dem som kunde reagera på någonting. De hade förstört sig själva.

Sadism

Inget av det ovan sagda kan utnyttjas som en ursäkt för mördare, krigsförbrytare och nazister. Snarare tvärtom. Om det hade funnits en djupt liggande mänsklig drift att mörda och slakta hade det möjligen kunnat fungera som en ursäkt för dem. Att det inte finns en sådan visar i stället att felet är deras, inte naturens eller vår skapares. Skurken är de idéer de väljer att acceptera och deras självvalda beslut att ge upp sitt tänkande och att underkasta sig order.

Givetvis finns det sadister, och det finns människor som njuter av grymhet. Men om vi ska diskutera mänskligheten kan vi inte generalisera utifrån sådana personer, lika lite som vi kan uttala oss generellt om klöver utifrån en fyrklöver. Vad som därtill är viktigt att minnas är att människor som handlar våldsamt och barbariskt ofta är emotionellt störda. Det är inte så att förbrytaren i allmänhet förstår att hans offer lider, och struntar i det, eller till och med njuter av det. Det är tvärtom ofta så att just dessa människor inte kan förstå att offret lider, de kan inte sätta sig in i den andres situation. Och därför mår han inte illa av att behandla andra grymt. När försökspersonerna i en variant av Milgrams experiment inte fick höra skrik eller protester från offret fortsatte nästan samtliga till de starkaste stötarna utan att alls tveka eller invända.

Det är ingen ursäkt, och det gör inte situationen bättre för offren för våldet, men det lär oss i alla fall att det inte finns någon underliggande, sadistisk instinkt, färdig att blomma ut hos var och en. Och det inger i alla fall hopp om oss andra, inte sant?

 

Lästips:

Hanna Arendt: Banala Ondskan : Eichmann i Jerusalem, Daidalos 1996. Hur nazismens förbrytelser kan begås av vanliga människor.

Nathaniel Branden: Honoring the Self, Bantam Books, 1985. Om behovet att lyssna till sig själv och sina behov.

Maria Modig: Den nödvändiga olydnaden, Natur och Kultur 1987. Om Milgrams försök.

Leonard Peikoff: The Ominous Parallells, Stein And Day, 1982. Om de idéer som eldde fram till nazismen.

 

Publicerad i tidskriften M2 sommar-1999