Startsida
 Manifest
 Upplysningstänkare
 Artiklar
 Recensioner
 Pro Sensu Communi
 Länkar
 Vilka är vi?




Livets värden på vers

Berton Braley: Virtues in Verse. The Atlantean Press 1993

Jag är knappast ensam om att förtvivla över att modern poesi mest präglas av obegriplighet och försök att spegla det smutsiga och fula i tillvaron. Det givna botemedlet är då Berton Braley.

Braley var en amerikansk poet som under detta århundrades första hälft intog en plats i vanligt folks hjärta som få andra. Han var en romantiker som såg som sin uppgift att spegla det äventyr och hjältemod som bor inom människan. Det är med andra ord föga förvånande att han glömdes bort av det sena 1900-tal som sett den enskilde individen som en svag, irrationell och i grunden överflödig varelse.

Livsbejakande poesi

"Virtues in Verse" är en samling av Braleys bästa poesi med utdrag ur hans memoarer. Linda Tania Abrams, som en längre tid presenterat Braleys dikter på scen, står för urvalet. En viktig insats. Före denna bok har den forne storsäljaren Braley inte funnits i tryck på många decennier, med undantag från att han representerats i några diktantologier. Men Braleys fantastiska poesi förtjänar att uppmärksammas igen. Han är en virtuos som skriver elegant vers, alltid med ett viktigt budskap.

Braleys romantiska livssyn går ständigt igen. Tillvaron är egentligen storslagen och vacker och allt annat är undantag — och livet är ett äventyr. I "To a photographer" kommer detta särskilt tydligt till uttryck, då en åldrande Braley möter en fotograf som gärna hjälper porträttet på vägen med lite teknik:

    I have known love and hate and work and fight;
    I have lived largely, I have dreamed and planned,
    And Time, the Sculptor, with a master hand
    Has graven on my face for all men's sight
    Deep lines of joy and sorrow, growth and blight
    Of labor and of service and command
    - And now you show me this, this waxen, bland
    And placid face, unlined, unwrinkled, white.

    This is not I - this fatuous thing you show,
    Retouched and smoothed and prettified to please,
    Put back the wrinkles and the lines I know;
    I have spent blood and tears achieving these,
    Out of the pain, the struggle and the wrack
    These are my scars of battle - put them back!

Braley uttrycker sin livsfilosofi i att: "It isn't 'the best of possible worlds', but it's the best world with which I happen to be acquainted". Och om världen inte känns så vacker och när man har problem: "blame yourself, not the world!". Klaga inte över problemen, gör något åt dem! Oavsett vad det gäller — kärlek, vänskap, konst, affärer, hat, uppmanar oss Braley just att fånga dagen, att göra det vi kan och vill, inte imorgon, utan idag.

Människan som hjälte

Under ett antal år arbetade Braley som poet vid några industriella facktidningar. Något som gav honom möjlighet att konkretisera sin vision av människan som hjälte. I memoarerna skriver han att han upptäckte att här fanns äventyret och hjältemodet mitt ibland oss. De människor som dagligen trotsar farorna för att forma om naturen och tillvaron för att passa människan är vår tids riddare. "A machine age - an age throbbing with more adventure, glamor, magic and romance than Babylon, Troy, Camelot or Carcassonne ever imagined...."

Dikterna från denna tid har ett eget avsnitt i boken och Braley uttrycker där en stor beundran för dem som kämpar i fabrikerna, på haven och på fälten för att skapa det vi ser som självklarheter. Affärsvärldens själ anser han vara att människor samarbetar och ger andra vad de vill ha — för att det gynnar dem själva. Och han ser inga gränser för vad industrin kan ge oss ("Wireless to Saturn or bridge to the moon?").

I "The thinker" söker han den kraft som möjliggör denna kreativitet:

    The drudge may fret and tinker
    Or labor with lusty blows,
    Bur back of him stands the Thinker,
    The clear-eyed man who knows;
    For into each plow or saber,
    Each piece and part and whole,
    Must go the Brains of Labor,
    Which gives the work a soul!
    [...]
    Might of the roaring boiler,
    Force of the enginge's thrust,
    Strength of the sweating toiler —
    Greatly in these we trust.
    But back of them stands the Schemer.
    The thinker who drives things through;
    Back of the Job — the Dreamer
    Who's making the dream come true!

Statskritisk satir

Braley såg företagare och arbetare i industrivärlden som stora hjältar och när hans värden hotades av staten tvekade han inte att protestera. Politik var han inte särskilt intresserad av, men Roosevelts New Deal, som reglerade och beskattade företagsamheten, och fördröjde uppgången efter depressionen, blev för mycket för honom. Han gav ut boken "New Deal Ditties, or Running in the red with Roosevelt" som fylldes med statskritiska och satiriska verser. Dikter som är minst lika rum- och tidslösa som de andra. Eller vad sägs om:

    Election promises, glibly spoken,
    Are easily made — and easily broken.
    They're frail and fragile and slightly brittle,
    So why complain if they crack a little?
    The promise made was a cut in taxes,
    And every moment the burden waxes;
    We won't be harsh in the way we judge it,
    But where, oh, where is the balanced budget?
Eller:
    When "planned economy" first began
    It looked like a swell "idee" —
    Until we learned that it had no plan
    And wasn't economee.
    For the taxes rise and the budget's shot
    And the New Deal costs are met
    By spending money we haven't got
    For things that we never get.
Och även när han inte är lika konkret märks Braleys frihetssträvan. Som t ex när han inte avundas den i och för sig vackra stjärnan på himlavalvet, trots att den har trygghet. Hellre liknar han sig vid kometen som far fram oberäkneligt — även om han inte kan vara säker på var han hamnar.
Berton Braleys eget liv liknar de äventyr han speglar i dikterna.

I Wisconsin föddes han 1882, och efter att ha klarat sina studier på rekordtid (vilket inte var populärt bland lärarna) fick han sin stora chans som journalist i en lokaltidning. Vid 18 års ålder bestämde han sig för att bli poet och på kvällarna skrev han poesi främst för skrivbordslådan, något som redaktören ansåg påverkade hans arbete negativt. Efter ett år fick han ett ultimatum: sluta dikta så får du behålla arbetet! Braley var pank och skuldsatt men ansåg att priset var för högt. Utan att tveka vände han och gick.

Han fick snart jobb på en annan tidning som respekterade han bisyssla. När tidningsarbetarna strejkade försörjde han sig som gruvarbetare. Samtidigt började han få några av sina dikter sålda. Han åkte till New York och fick in en fot på ett antal tidningar som tog in hans poem. Han blev mer och mer uppskattad och snart ville alla ha honom. Han började skriva dagliga dikter för NEA, ett medieföretag som distribuerade artiklar till tidningar över hela landet.

Så kom det sig att "Berton Braley's Daily Poem" i några år publicerades i nästan hundra dagstidningar dagligen. Braley blev berömd och beundrad och kunde välja mellan anbuden och skriva böcker, även noveller och romaner. Man räknar med att han fick mer än 10 000 dikter publicerade. (Efter att ha läst denna samling vill man läsa fler av dem, tro mig!) Han dolde aldrig att han var en kommersiell poet. Han såg inte ner på folket utan var stolt över att han producerade något de uppskattade. Han skriver att konstens rätta plats är på marknaden och inte i klostret.

Berton Braley dog 1966, 84 år gammal. Han blev ingen cyniker med åren, och han åldrades inte med oro. Han var ännu en romantiker och hans livslust och livsglädje fanns kvar:

    I am old as the hills
    But I still dare to climb them.
Hoppets trubadur

Livsbejakande värden är man inte bortskämd med i dagens konst, men i Braleys poesi finns de där överallt. Han tål att läsas än och bör verkligen läsas. I en förmodligen självbiografisk dikt om en trubadur i svunnen tid förklarar han själv varför:

    Hear then this poet's epitaph;
    "He sang of Hope and not Despair,
    Of how a man might bravely laugh
    Through all the woes that he must bear;
    He made a dull old world seem glad
    With bits of simple, dauntless song,
    For none of them were very sad
    And none of them were very long!"